Viroid 2025 – mot framtiden Del 7

Om man tittar på hur travsporten i allmänhet behandlat sina aktiva så ser man rätt snabbt en mycket stor klyfta mellan att vara professionell travtränare och att ha en amatörlicens. Normen har varit proffslicens. Det har varit den fina licensen, som för travet och dess utveckling framåt. Proffstränarna har presenterats i banprogrammen och banornas hemsidor. Inför varje år har det gjorts intervjuer med proffsen om vad de har i sina stall detta år. De har deltagit i tipsligor, de har fått hela block av fribiljetter att dela ut och det finns banor som kört ut en låda banprogram till varje proffsstall.

Amatörerna har fått vara motsatsen. De har länge fått vara ”problemen” i banornas verksamhet.

Proffsen var en ganska homogen grupp av etniskt svenska män, som skämtade om samma saker och hade bilden klar för sig att allt som inte gynnade dem var ”åt helvete” samtidigt som det som var bra för dem var ”för sent och för lite”. Man kunde samla banans proffs i ett inte allt för stort sammanträdesrum och ha trevliga samtal människor emellan som alla kände varandra sedan länge.

Amatörerna var många fler, inte alls lika homogena som grupp betraktat, och dessutom mycket varierande i antal. Det var alltid en massa som inte förnyade sin licens vid årsskiftet, så i januari kunde det vara 100 amatörer färre än man hade på ett möte i Augusti. Det var allt från unga tjejer som älskade hästar till gamla gubbar med en tjurig envishet av sällan skådat slag.

I diskussionerna på banorna var inte sällan proffstränare och amatörer på kollisionskurs med varandra. Proffsen ville att banan skulle vara öppen att träna på under vardagar mellan 7-15, för då var deras personal på plats. Amatörerna ville ha banan öppen på kvällarna mellan 18-21 och på helgerna, för på vardagarna var de iväg och jobbade och hade inte tid att träna häst.

Det blev en och annan amatör som försvann med åren. Det gjorde inte så mycket för totalen, det var ingen som kollade varför de slutade. Ofta var det skönt att ”bli av med den där dysterkvisten”. Men det fylldes inte på heller. Banorna kunde göra en hel del för att locka till sig proffstränare, det har varit ett väldigt passande på dem, men amatörer var aldrig viktigt.

Det här var inte bara banornas fel. Över hela landet har den rurala livsstilen ifrågasatts. Det var ju det urbana som var det fina. Bo i staden, ha ett kreativt jobb, en lång utbildning med stora studieskulder. Bo på en adress som alla visste var den låg. Vara med om allt som media rapporterade om från de stora städernas samlingsplatser. I kvällspressen blev travet synonymt med spel om pengar. Kanal 75 ekar ut artiklar till all press, men den handlar mest om jackpottar och storvinster, resultat från de stora spelformerna.

Och när man väl vaknat så är det lite för sent. Stallen där det en gång stod travare är antingen fallfärdiga ruckel eller så står det ridhästar där. Seldonen och vagnarna man tränade med är fördärvade. Folket som bodde på landet där det fanns plats för hästar har flyttat till stan. Och hur mycket livskvalitet de fina ”bostadsutvecklingsföretagen” än säger sig ordna med i sina jättedyra bostadsrätter, så finns det inte plats för en enda travhäst där.

Vi behöver ta hand om amatörerna mycket bättre. Inte på proffsens bekostnad, utan tillsammans med proffsen. Det måste göras så omsorgsfullt att det blir riktigt inne igen att ha en egen travhäst. Det behövs robusta satsningar för att göra det enklare att ta licens. För att man skall få mer hjälp som amatör att träna sina hästar på rätt sätt. Hjälp att balansera och sko dem, hjälp att prova ut rätt bett och allt annat. En utmärkt syssla för en pensionerad travtränare kanske? Det behövs också mycket fortlöpande utbildning, hjälp att ha vettiga träningsmöjligheter under vintern, hjälp att kunna göra samlade inköp och få rabatter på materiel och foder. Banorna slår säkert ifrån sig och hävdar att man redan gör detta. Men det man gör räcker inte. Det måste göras i en omfattning som får människor att tro att de verkligen missar något om man inte är amatörtränare av en travhäst. Det är först när siffrorna vänder som man gjort tillräckligt.

2 tankar på “Viroid 2025 – mot framtiden Del 7”

  1. Bra skrivet!Är själv en amatör som inte förnyar sin licens från årsskiftet p.g.a. att travet styrs så dåligt av ST och ATG.

  2. Lysande Viroid , inom galoppen var tidigare amatörtränarna många och starka, men det har gått samma väg där som inom travet. Hästsporten har överhuvudtaget varit urusla på att tillvarata intresset från de människor som är involverade, och just amatörerna har varit frekventa banbesökare även utan häst, och ofta tagit med sig vänner och bekanta. Det märks på besökarantalet när amatörerna blir allt färre.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.