Viroid 2025 – mot framtiden Del 3

Jag tittar i banprogrammen för det senaste halvåret. Sedan banprogrammen blev fritt tillgängliga att ladda ned på ST:s hemsida är det en utmärkt informationsbärare för tänkbara besökare. ”Alla” som tänkt besöka banan har antingen fått programmet hemskickat i pappersform, eller så har man laddat hem det och läser en e-version av det. Det finns verkligen skäl för banorna att marknadsföra sin dag där i programmet. Om jag sätter mig i bilen och åker till V75 på Bergsåker, Romme, Gävle eller inte beror på om jag känner mig lockad av den dagens erbjudande i förhållande till det nöje och plikter som finns på hemmaplan. Hemmaplan vinner nästan alltid.

Jag börjar med att jämföra hur banprogrammet presenterar sitt utbud av förtäring mot de facebooksidorna som min hemstads restauranger har. Travbanorna får storstryk. Jag letar vegetariska alternativ, men det verkar inte finnas. Jag letar efter LCHF-mat, men det verkar inte heller finnas. Något glutenfritt? Något laktosfritt? Inte skyltar man offentligt med det i alla fall. Är det svenskt kött jag kommer serveras, eller är det någon tysk som behandlat grisen på ett sätt som skulle vara straffbart i Sverige som kommer tjäna pengar på att jag äter kotletter? Är det kanske rent av närproducerat ekologiskt kött man kommer servera? Prislappen antyder att det skulle kunna vara något sådant, men det är helt tomt på sådan information.

Barnmeny – Nej
Vinlista – Nej
Priser på dryck – Nej

Det finns inte ens en meny att välja mat på, utan man presenteras en trerätters meny där man kan välja mellan fisk eller kött, och passar inte det så har man inte på restaurangen att göra. Det är så dåligt och svagt att det liknar faktiskt ingenting. Allt det som skett inom området mat har man helt missat.

Det är nu inte bara maten som är föremål för människors medvetenhet. Det här med miljö är också viktigt. Det finns en massa ändliga resurser vi måste hushålla med, det finns en massa saker som vi inte bör släppa ut fritt i vår miljö, det finns en massa saker som vi måste börja göra annorlunda. Göra det på ett hållbart sätt.

Tyvärr har travet inte riktigt hängt med här heller. Travet släpper glatt ut dieselavgaser från sina traktorer, från sina transporter till och från banan och erbjuder numera sällan något kollektivt resesätt för sin publik. Kuskar och tränare flyger till och från tävlingarna tillsammans med en stor skara av travets egna mediafolk.  Banpersonalen berättar glatt hur man använder rätt ordentliga mängder vägsalt under en säsong. På banan är det gamla otidsenliga belysningar med lampor där 90% av energin blir värme istället för ljus. Läktarbyggnader och andra publikutrymmen är inte modernt isolerade utan det är enorma mängder energi man får använda för att hålla värmen uppe. Inte sker det med modern värmepumpsteknologi heller, med några undantag. Om man ville vinnlägga sig om att göra maximala avtryck på miljön med sin verksamhet så skulle den se ut ungefär som travet gör idag. Det är inte riktigt i takt med vår samtid.

För inte så himla många år sedan kunde det vara ganska kändistätt på en svensk travbana, i vart fall i de större städerna och på V75. Det var kändisar som delade ut priser också, och en och annan ägde en travhäst, eller flera. Då var travet hett och inne, följde med sin samtid. Att synas med travet var något positivt för sin image.

Idag ser det inte ut så. Till och med idrottsutövare som som har ATG:s symbol på sina kläder går ut och förklarar att något individuellt avtal med ett spelbolag är inte att tänka på, inte ens det ”fina” ATG. För att verkligen vrida om kniven antyder man att de som säljer sitt namn till ett spelbolag är de som inte har några alternativ.

Det finns en del annat att fundera över. Den lilla travsporten i Sverige har ungefär samma frekvens av dopingfall som hela den stora humanidrotten. Några gånger om året kommer kuskar till travbanan och är så fulla att de inte får köra häst. Travet har haft sin beskärda del av #metoo, och varje år är det en rätt stor andel hästar som man får avliva till följd av skador genom tävling och träning. Det här gör ju inte heller att människor dras till travet, att man hissas upp som föredöme eller att man tar täten i samhällsutvecklingen.

I styrdokument, diskussioner och det praktiska utövandet finns nästan ingenting om hur man skall komma till rätta med det här. Man pratar om att vi skall bli fler, att vi skall erbjuda upplevelser och att våra arenor behöver rustas upp. Det är i och för sig korrekt, men om vi vill lyckas med det behöver travet mycket bättre hänga med i vår samtid.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.