Viroid 2025 – mot framtiden Del 2

De allra flesta idrotter har en del olika begränsningar i sina regler. Det finns massor av regler som begränsar idrottsutövarna på olika sätt. T.ex. får ett land inte ha mer än tre tävlande per gren i OS, även om man har sju av de tio bästa. En fotbollsspelare eller hockeyspelare kan inte byta klubb hur som helst under säsongen och en spjutkastare får inte själv välja optimal tyngdpunkt på sitt spjut då längderna sköt iväg så långt att gräsmattorna på innerplan inte räckte till längre. I arbetet mot doping har det också stängts av idrottsutövare från tävling trots att de aldrig fällts. Det räcker ibland med att några idrottsutövare från samma land stängts av, eller att man har samma tränare.

Det är i idrottens värld inte det minsta kontroversiellt att deltagare kan hindras att vara med, trots att man kanske har bättre meriter än de som står på startlinjen i det stora mästerskapet. Om man blir sur på sin tränare kan man inte bara byta klubb och kämpa för ett annat lag i kampen om titlar och pokaler. Och att vara lite för fiffig med materialet man använder brukar leda till nya restriktioner. Individens rätt går inte före kollektivets intressen att skapa en intressant sport.

Det här har man inte sett så mycket av i travet, och det nyttjas av dem som har råd att pumpa in nästan obegränsat med pengar i sporten. Å ena sidan står sporten och tacksamt tar emot att någon vill satsa pengar på att köpa de mest exklusivt välstammade hästarna, anlita skickliga tränare med de bästa hästskötarna för att träna dem, de skickligaste kuskarna att köra dem i den mest exklusiva sulky man kan köpa. Lägg till de bästa veterinärerna, de finaste transporterna, det mest exklusiva höet (slaget med lie av jungfrur i fullmånens sken på av påven välsignad mark), de bästa hovslagarna som slår på skor av titan etc. Å andra sidan är det ganska många som känner sig omsprungna i sporten. De har ingen chans att ekonomiskt hänga med på en enda punkt, mer än möjligen själva lien som slår höet.

Motiveringen till att man inte har några begränsningar är att det är ju få av de bästa som inte kämpat och jobbat hårt för att ta sig dit de är. Dessutom är det ägare som räknas främst, och inte tränare eller kuskar. Sanningen är också att utan miljardärerna som pumpar in pengar i svensk travsport hade den inte varit där den är idag.

Efter att ha grubblat, stött och blött detta en tid, vägt fördelar mot nackdelar, så tror jag att sporten måste börja sätta gränser. Annars är det snart blott ett litet gäng välbeställda miljardärer som kommer tävla mot varandra på travbanorna.

Vilka begränsningar skall då genomföras? Jag ser det inte som orimligt att en tränare max får ha en häst per lopp. Och för att hindra att man skriver över den på någon annan tränare lite tillfälligt så inför man också 90 dagars karens. En häst som bytt tränare får inte tävla mot sin gamla tränares hästar på 90 dagar (under förutsättning att de stod på samma träningslista vid tränarbytet).

Det är ekipage som tävlar, och jag tror man skall pröva 90 dagars karens även för kuskar. Kör man en häst i ett lopp så kan man inte köra emot samma häst inom 90 dagar. Undantag bara för om man fått rycka in som ersättare vid sjukdom. Det här gör det svårt att t.ex. kvala in ett helt gäng hästar till en final och sedan välja vilken man skall köra. Valet måste göras redan vid anmälning till kvalet.

Jag kan också tänka mig att differentiera insatserna något till de stora insatsloppen. Låt oss säga att insatsen till kriteriet och derbyt är 4 x 2% av fölavgiften för hästens fadershingst. Inte för att förhindra att man avlar på det bästa materialet, utan för att jämna ut förutsättningarna något.

Det här kommer naturligtvis kännas enormt avigt till en början, det kommer att ge en del olyckliga konsekvenser innan det satt sig, man kommer kanske att behöva finslipa lite på en del av reglerna. Jag vill dock hävda att det vi ser idag är konsekvensen av att nästan ingen reglering alls förekommit, och det är verkligen extremt och ovanligt i sportens värld.

Konsekvenserna av det här tror jag blir att de största stallen krymper något. Inga dramatiska förändringar, men tillräckligt för att de i vart fall skall sluta växa och ta ännu större marknadsandelar än idag. Jag tror att de skickligaste kuskarna kommer köra lite färre lopp. Inget dramatiskt, men tillräckligt för att fler namn skall kunna provas i alla sammanhang.

Kontroversiellt? Ja, men drar vi ut dagens kurvor så har vi till sist 12-15 tränare och 12-15 kuskar i sporten. Dit skall vi inte!

1 tanke på “Viroid 2025 – mot framtiden Del 2”

  1. Inom galoppen finns tanken att man ska avla fram bästa möjliga fullbloden, det är målet för sporten, men vad är målet för Svensk Travsport?

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.