Travets svarta hål

Nästan alla travbanor pratar om vikten av att det skall vara bra mat på banan. Man skall ha en bra restaurang där. I vart och vartannat floskelfyllt dokument om hur publikutvecklingen skall vändas, det har producerats en del sådana de senaste 30 åren, pratar man om mat och restauranger.

Jag tror att de flesta evenemangsbesökare är ganska inställda på att maten på ett evenemang är av enklare typ. Snabbmat eller i bästa fall en enklare temabuffé är vad man förväntar sig. Vill man äta gott så finns det många restauranger som har oerhört mycket bättre mat än vad en travbana kan erbjuda, och dessutom en så mycket mer gemytlig miljö.

När människor besöker en konsert, går på hockey, fotboll eller en friidrottsgala, så inte är det för att äta. Inte på motorevenemangen heller, eller dem som hejar fram skidåkarna i spåren. Alla festivaler i våra städer, marknader och jippon. De är väldigt befriade från trerätters middagar på bord med duk. Publiken vid våra stora ridsportevenemang är inte där för att äta gott heller. Men travet framhärdar.

På våra travbanor finns tillsammans plats för tiotusentals matgäster. Tävlingsdagarna är dock få på varje bana, och det är numera få travdagar som fyller restaurangen. Beläggningsgraden är så pinsamt låg att det är svårt att räkna. Vi talar om enstaka procent baserat på att det i alla fall borde kunna vara EN besökare per plats i restaurangen varje dag, året om. Det finns så gott som inga andra restauranger som går ihop sig med en gäst per sittplats och dygn, men travet framhärdar med mycket färre gäster än så.

Vädligt stora delar av banornas inomhusytor är restauranger. De äger dessutom inte bara lokalytan, utan också utrustningen som sedan arrenderas ut. Är det någon som räknat på hur mycket pengar landets travsällskap har bundit upp i restaurangens porslin, i köksutrustning, i bord och stolar, dukar på borden och allt annat som går åt på en restaurang? Lägger man sedan till restaurangernas andel av uppvärmningskostnaderna och fastighetsunderhållet så brukar det tillskott man får i form av arrende från restautören inte räcka alls. Någon avkastning på det man investerat är det så klart inte heller.

Till banornas försvar så såg det annorlunda ut för bara något decennium sedan. När restaurangerna verkligen fylldes av människor varje tävlingsdag och man dessutom kunde sälja korv och burgare i flera stånd ute på publikplats så genererade det pengar, ehuru kanske inte så mycket som man kunnat önska.

Miljonerna far ned i detta svarta hål i en takt som få har koll på. Det är dags att sätta stopp för det. Idag finns bara en liten ätande publik kvar, och de blir allt färre. De andra har man skrämt bort genom att hela tiden nöta på med feltänket att man skall besöka en travbana för att äta. Det är dags att tänka om.

2 tankar på “Travets svarta hål

  1. Stor skillnad på tre rättersmeny och hygglig husmanskost, närproducerad och vällagad.
    Överhuvudtaget är travbanorna urusla på att arbeta med lokala producenter, där man skulle kunna utverka många synergier med reklam och sponsring med lokala bryggerier, matproducenter.
    Stockholm har många lokala bryggerier, ingen exponeras på Solvalla, Visby serverar inte lokalproducerat öl, inte ens gotlandsuppfödd hamburgare( dock smakar den långt bättre än Solvallas)
    Naturligtvis har du rätt i sak, antalet affärsmän som äter på travet har minskat i samma takt som de svarta pengarna i olika näringar har bidragit till allt färre hästägare. Snart är det endast banans samt gästartister från ATG/ST som äter på banornas alacartekrogar.

  2. På den travbana som jag brukar besöka har man i alla tider erbjudits en trerätters elr delar av en trerätters . Förklarade för mannen som håller i restaurangen att det borde finnas ett billigare alternativ. Ex vis en ”dagens husmans”. Om jag ville ha det så erbjöds jag att gå ner i cafeterian istället o köpa det, elr en hamburgare i totohallen.
    Om jag till äventyrs skulle få för mig att gå på travet en blåmåndag kanske jag inte vill lägga 400kr på mat , möjligen en fredag

Lämna en kommentar