Tillväxt

När det inte går bra för en bransch börjar man leta syndabockar. Helst skall man hitta en extern felkälla, vars fel det är att det inte går bra. För travet heter den skatterna. Allt kan härledas ned till skattesatsen på spelet i Sverige. När en häst galopperat så berodde det naturligtvis på en grop i banan som hade kunnat fixas om bara skatten varit lägre. Innan dess var det utländska spelbolag som var boven.

Om inte skatterna eller utländska spelobjekt är rimliga objekt att skälla över, så kan man alltid sikta på den som är högst upp i organisationen. Så länge det är någon annans fel än ens eget, så mår egot bra. Då är man ett oskyldigt kränkt offer som har rätt att skälla.

Är det inte dags att vi börjar rannsaka oss själva. Vad har travet, med alla aktiva i någon form, för eget ansvar för att det ser ut som det gör?

Jag vill påstå att den trista ekonomiska situationen för travet idag har sin grund i att ATG inte har klarat av att leverera en tillväxt som ligger i linje med vad landets totala ekonomiska tillväxt är. Kurvan har under snart två decennier varit haltande. Och detta trots att ATG verkligen har fått styra och ställa. De har fått rasera upparbetade intäktsmodeller med sin speloptimering. Allt har varit möjligt för dem att ändra under avgivande av fagra löften om att det skulle generera mer pengar.

Ett typiskt sådant agerande var införandet av lunchtrav. Till en början var det bara ett enda lopp som kördes på lunchen, ett triolopp, men snart flyttades hela tävlingsdagar dit. Krögarna såg hur stabila intäkter en kväll, då kunderna åt en rejäl middag med öl, vin och kanske en rackebajsare på slutet, förvandlades till en lunch där det skulle fram en billig maträtt och knappast någon alkohol såldes.

Banorna såg hur stabila kvällar med betalande publik, intressant för sponsorer, byttes mot en lunch där få kunde tänka sig att betala entré och där sponsorerna inte stod på kö. Dessutom protesterade funktionärerna. Det gick väl an att kombinera funktionärssysslan med ett annat jobb om man använde en komptimme för smita en timme tidigare. Att däremot vara ledig flera timmar mitt på dagen var det lite värre med för många. Även de aktiva knorrade. De hade inte tid att åka och tävla mitt på dagen. ATG körde över alla argumenten med motiveringen att det här skulle ge mycket pengar.

En annan sak som ATG styr idag är tiderna då travet skall avgöras, samt vilken tid det skall vara mellan loppen. Det stressas och jagas på banorna för att man skall hålla tiden. Det finns inte plats i tidsschemat för något extra. För några mindre banor som saknar banbelysning är vissa beslut om när på dagen en tävling skall avhållas något som begränsar deras säsong.

Kostnaderna för att driva Kanal 75 närmar sig en kvarts miljard.

Med de här förändringarna och satsningarna borde spelet ha ökat mycket mer än landets generella tillväxt i ekonomin. Banorna skulle ju också kompenseras för vad de har fått ge upp på intäktssidan. Om man nu lägger alla ägg i ATG:s korg är det väl rimligt att man också får betalt i form av en riskpremie för det? Så blev det inte. När ATG under några år började tappa omsättning fanns det ingenting kvar i ladorna hos banorna som kunde dämpa fallet.

En annan sak som slår mig är att ATG har varit fullständigt livrädda för att höja radpriset på en befintlig produkt. Alla förändringar i spelet har varit att lägga till avdelningar (och då sänka radpriset), eller införa fler vinstpooler. Ett annat populärt sätt har varit att addera nya spelformer. Men om man aldrig höjer priset så är det svårt att hänga med i den ekonomiska utvecklingen. Fråga systerföretaget Travronden om de skulle klara sig om tidningen idag kostade som den gjorde 1999, och om annonspriserna var samma som då.

I ATG:s senaste bokslut så kan man utläsa att ATG:s omsättning ökade med 2,5%. Man kan också läsa att ATG:s lönekostnader ökade med 6,5%. På SCB:s hemsida kan man läsa att Sveriges BNP ökade med 4,5% under 2015. Det är ganska typiskt för hur det sett ut under lång tid, ehuru med en del avvikelser vissa år. Trenden har varit rätt så trist.

1999 summerades Sveriges BNP till 2237 miljarder. 2015 var Sveriges BNP 4155 miljarder. 1999 sprängde ATG 10-miljardersvallen. Om ATG hållit jämna steg med BNP-utvecklingen hade deras omsättning idag varit 18,5 miljarder.

ST har uppenbarligen inte ställt några krav på ATG tidigare, utan man har tacksamt tagit emot vad de har haft att ge. Det ST borde göra som ägare till ATG är att sätta upp ordentliga krav på vilken omsättning som skall genereras, och hur stor del av den som skall till sporten. Målet bör också innehålla planer för hur omsättningen skall öka med mer än den allmänna ekonomiska tillväxten, och planer för effektivare hantering av spelet så att en högre andel kan betalas till sporten.

ST och SG måste förstå att de är ägare till ATG. De skall med ägardirektiv styra ATG:s verksamhet. ATG är inte någon stor och hemsk motpart, utan ett verktyg för att utveckla svensk travsport. Den kunskapen verkar ha försvannit någon gång när Gert Lindberg slutade på ATG. Eller var det kanske så att han var så stark att ingen på dåvarande STC behövde ägna ATG en tanke?

Jag är ingen stor vän av pokalårsöverenskommelsen, men den var i alla fall ett fall framåt. Jag tycker det är fel att låta Hans Skarplöth och Johan Lindberg få klä skott för ett par decenniers miserabel bolagsstyrning, de kan inte göras ansvariga för mer än sina beslut. Ansvaret är kollektivt. Och för att det inte skall hända igen finns det ingen som helst anledning för någon enda aktiv person inom travet att inte vara medlem i ett travsällskap och börja engagera sig. Det är genom att så få har ifrågasatt styrningen av ATG som det här har kunnat ske.

1 tanke på “Tillväxt

  1. Pokalåret existerar inte som något annat än en hägring , en möjlighe,, en förhoppning
    Det finns inte ens ett skriftlig dokument som inblandade parter har signerat . Således en chimär . Lysande krönika

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.