Tankar efter debatt och om pokalår

Jag har någonting från travdebatten i förra veckan som ligger och skaver lite. Det var när det blev tal om ATG:s kostnader som Johan Lindberg uttalade att det spelade ingen roll vad ATG kostade, så länge man levererade mer pengar. Även om han sedan snabbt lade till att ATG har mål om effektivitet och vad det får kosta, så ligger det där kvar och skaver.

Jag tror det spelar en ganska stor roll vad ATG kostar.

Alla som rent praktiskt studerat företagsekonomi från insidan vet att det är enormt allvarligt för ett företag eller en organisation att tappa kontrollen över kostnaderna. Det finns en rad exempel på företag som fått bita hårt i gräset för att man lät personalstyrkan svälla ohämmat, för att man skaffade sig kostnader som i en kärvare marknad var svåra att försvara och för att man gav sig in i affärer som inte gav någon vinst. På samma sätt ser vi var och varannan vecka att chefer inom den offentliga sektorn eller de idéburna organisationerna få löpa gatlopp efter skandaler med kostnader som är svåra att försvara.

Alla som sysslar med investeringar i aktier har lärt sig att bruttomarginal och nettomarginal är två ytterst viktiga tal. Ju mindre den är, desto jobbigare är det att räkna hem investeringar. Varje liten sak man förändrar blir en större risk ju lägre marginaler man jobbar med. Därför är det viktigt att ATG är ett bolag med en hög nettomarginal.

Det finns också en del mjuka frågor i det här som är värda att tänka över. Många inom travsporten har det jobbigt nu. Att man tvingades lyfta bort några hundratals miljoner i medel när ATG tappade omsättning har märkts. Skötarna har fått fler hästar att ta hand om, och löneökningarna för dem har inte varit många. om ens någon, de senaste åren. Tränarna lappar och lagar på sina hästtransporter, och svetsar stag på långvagnar som rostat sönder.

På banorna är det också tungt. Någon sade att det står fler hinkar och samlar takdropp från det läckande taket än vi har betalande åskådare. Stallarna har sett bättre dagar. Man målar över, riktar upp det skeva, men i grunden skulle mer omfattande renoveringar behövas. Även bland startbilar, högtalarsystem , belysning och banskötarnas fordon så finns det en del att göra.

I uppfödarledet får man inte sina produkter sålda, trots att man minskat produktionen ordentligt. Hingstägare har problem med att få bokningar och det är ett väldigt köpslående innan det blir affär.

I det läget så blir det provocerande när någon får carte blanche att öka sina kostnader ordentligt. Om man ömsesidigt delar på bördorna när en bransch upplever problem så jobbar alla mot samma mål. När någon inte är med och delar, så blir de heller inte en i gänget. Det blir vi, och det blir dem.

Man förklarade att det inte var någon bra idé att ta pengar ur hästsportens fond för att förverkliga idéerna. Den fonden måste då återställas. Men att ”låna” pengar av hästägarna och de aktiva är tydligen bättre? Det kommer att ta en del tid för hästägare och aktiva att täcka de förluster man har nu. Ett pokalår då kranarna åter vrids upp lite kommer inte få särskilt många att satsa. De behöver amortera lite först. Proffstränarna behöver minska sitt ägande av travhästar, andra behöver få in några fler på träningslistan. Det är en långsam process.

I sammanhanget är det värt att fundera över det faktum att notan för ATG:s förändringsiver har en tendens att alltid landa på andras bord, åtminstone delar av den. Hästägarna ser hur mer och mer pengar omsätts på spel som berör deras hästar, men deras andel av detta bara minskar. Fler och fler andra skall leva av vad deras djur springer in, samtidigt som de skall trolla fram pengar för att finansiera det hela.

Konstruktionen med ett pokalår är ett stort risktagande. Jag förstår att man vid det läge som rådde 2011/2012 var uppskakade inom både ATG och ST. Man tappade brutala belopp i omsättning, och trots ett rejält uttag ur hästsportens fond fick man lov att sedan skärna ned prismedlen tämligen brutalt samtidigt som banornas ekonomi sattes under rejäl press.

Med hela travsporten försatt i brygga som väntar på att pengar åter skall komma är pokalåret också en tidsinställd bomb som kommer att brisera om löftena inte uppfylls. Låt oss anta att man inte når fram till sitt mål, vad händer då?

Till att börja med så är det väl klädsamt om de i styrelserna och ledningarna som konstruerade detta börjar med att avgå eller säga upp sig. Det må skapa ett förbund och ett spelbolag med ett nytt och oerfaret styre, men det får man ta.

Som det nu mullrar i leden och med en oviss spelutredning på gång så kan det ju mycket väl sluta med att hela ST brakar samman när travsällskap bryter sig ur för att söka finansiering på annat håll. Den finansieringen kan t.ex. komma från andra spelbolag än ATG. Vad spelutredningen kommer fram till är höljt i dunkel, men jag har svårt att se att man skulle kunna skriva in specifikt ST som förmånstagare av spelmedel om det finns andra travorganisationer i Sverige som vill anordna tävlingar.

Jag tror inte att en splittring kommer ge en bättre travsport än idag, eller ge mer pengar än idag. Men jag förstår om en del krafter, t.ex. Solvalla som håller på att kapitalisera sig ordentligt, tröttnar. Jag kan rent av se hur flera större tränare, hästägare och uppfödare bygger en helt ny egen bana och satsar på att hålla tävlingar där. Jag vet att man på sina håll diskuterat frågan.

Jag hoppas få läsa någon av de insattas memoarer en dag där de ärligt redogör för vad de tänkte, och vad de inte tänkte, när de konstruerade pokalåret. Man brukar saga att ”har man tagit Fan i båten får man ro honom i land”, och det är väl precis vad som måste göras nu.

3 tankar på “Tankar efter debatt och om pokalår

  1. Skarplöth försvarade de ökade kostnaderna och minskande resultatet med ”investeringar kostar och det läskiga är att man inte vet på förhand om de lyckas ” Det låter inte betryggande i mina öron.

Lämna en kommentar