Massakern

Årsstatistiken för 2015 som släpptes av Svensk Travsport är en allt annat än munter läsning. Under året då ledordet har varit att vi skall bli fler har det gått helt tvärtom. Vi blir färre. På alla plan blir vi färre. Det är naturligtvis inte rättvist mot alla människor som massakrerats av ursinnigt våld att jämföra det med vad som händer inom svensk travsport. Men jag lånar ändå ordet som rubrik på det här blogginlägget, för att markera att året som gick inte var bra. Det var en katastrof, och jag tänker beskriva vad som skett med siffror från ST:s egen årsstatistik.

Antalet hästar i träning totalt har gått ned. 150 proffstränade hästar, eller knappt 2% har försvunnit. Ytterligare nästan 600 amatörtränade hästar har man också tappat. När amatörhästarna blir för gamla för att tävla så köper man inte en ny häst, utan man kliver av. Några nya som kommer nerifrån har vi inte sett. Trenden är ganska tydlig, och om bara 2-3 år kommer vi att ha fler proffstränade hästar än amatörtränade. Men det är genom fenomenet att de proffstränade minskar minst. Jag har också känslan av att proffstränarna håller siffrorna uppe genom att ha allt fler egna hästar i sin träning. Hur länge klarar de av det?

På licenssidan är det närmast en massaker inom de licenstyper som betecknar bredd och framtid.

Proffstränarna har minskat med 7st. Det är knappt 2%.
B-licenserna har minskat med 323 stycken. Det är nästan 8% färre amatörtränare alltså.
Lärlingslicenserna har minskat med 49st, det är 12%.
Ungdomslicenserna har minskat med 74st, det är 52% av alla F-licenser.
Montélicenserna har minskat med 148, eller 37%.

Det är väldigt ont om framtidstro i de här siffrorna. Det som målas ut som travets framtid, lärlingar, unga och montén har ju tappat massor av licensinnehavare. Är breddtravet verkligen rätt väg för att vända på det här.

Prispengarna tillsammans med premier och bidrag ökade något, så att de nu kom upp i 2010 års nivå.

Starthästarna gör lite fler starter än tidigare, i synnerhet treåringarna. Det är generellt lite färre starthästar än tidigare, lite glesare i anmälningslistorna. Det beror nog på att det är mindre kullar som äntrar travbanorna än det är som lämnar.

Ser man till aveln så minskade antalet betäckta ston med någon procent, och det är ganska många ”gårdshingstar” i statistiken som betäckt enstaka eller någon handfull ston. Två hingstar hade full pott med 150st, ytterligare tre hade mer än 100 ston (varav Love You som listhingst hade 110st).

De hästar som under 2015 var sex år gamla avlades under 2008. Det året hade vi över 5000 betäckta ston. När vi nu har runt 3800 betäckta ston betyder det mindre kullar, och det kommer att bli än mer glest i anmälningslistorna framöver. När antalet hingstar som skall dela på de betydligt färre stona har ökat med nästan 50% sedan 2008 så begriper många att den generella kvaliteten lämnar en del övrigt att önska. Det är många föl som kommer födas utan förutsättningar att bli en bra travhäst som kan hävda sig. Skillnaderna mellan de som har råd att satsa rätt, och de som försöker hålla sig kvar i sporten med små medel blir allt större.

Vad var bra då? Sporten var bra. Banrekord, löpningsrekord, svenska rekord och världsrekord flög all världens väg. Njut av det som är nu, det stundar mer bistra tider.

I ST:s styrelse föreslås en enda förändring. I övrigt väljs alla om, och ordförande föreslås bli densamme…

När sporten blir marginaliserad

Jag är innerligt trött på de koncept som används för att försöka få ”fulla fält” som används inom travet idag. Det är förvisso endast ett av många symptom på att något har hänt i synen på travsport, men det är ganska tydligt. Sportslig kvalitet och rättvisa är inte så viktigt som att det skall bli höga utdelningar. Spelare som förlitar sig mer på tur än skicklighet vill ha höga utdelningar, och det är helt i linje med att ATG och ST är ute efter. Låt mig få förklara hur jag ser på det här fenomenet.

Spelare gillar att sättas på prov, ställas inför nya utmaningar och förutsättningar. Att se välkända hästar som inte brukar möta varandra i samma lopp med en för dem ovanlig startmetod (volt) och med tillägg, är något att klura över. Lopp som V75-mästaren, långlopp som Örebro Intl eller Harper Hanovers. Det är intressant för spelarna.

Men det är inte så många nya sådana lopp vi har fått. Istället används konceptet för att försöka få med så många som möjligt i lopp med hästar som inte kommer att synas på V75. Det som kallas bredden, eller utfyllnaden om man så vill. Vi talar om lunchloppen och så här års rätt mycket V64 också. Man har tagit fram ett koncept med 15 hästar bakom bilen där startprissumman avgör spåret. Det ger färre omstarter med bilstart, och dessutom är spårens värde mer förutsägbara. Det var från början några få lopp som gick som 15 bakom bilen, men blir allt vanligare.

Har någon utvärdering gjorts av dessa lopp? Som t.ex. hur många fler som galopperar i starten jämfört med lopp som har 12 hästar i motsvarande klass? Blir det fler förseelser för att man stör varandra i så stora fält? Jag upplever att det är väldigt mycket galopper i dessa lopp och de första 2-300 meterna påminner inte sällan mer om en rugbymatch snarare än ett travlopp. Det är inte särskilt många rekord som sätts heller, eftersom spårsnåla resor är svårt.

ST belönar banorna för att de har många startande i deras lopp. Romme var allra mest flitiga på att skapa femtonhästarslopp och fylla dem under 2015, och de fick 1,5 miljoner i extra tilldelning för det. Tyvärr hänger inte prispengarna med uppåt i de här loppen när man ökar antalet startande från 12 till 15. Det är 25% fler startande ekipage, men prispengarna ökar på sin höjd med en extra matlapp som utgör 4% av prispengarna.

Det räcker naturligtvis inte alls, och med det här konceptet får bredden uppleva att glappet mellan kostnaderna och prispengarna ökar ännu mer. Det är detta som får allt fler amatörer att lägga ned och det får allt fler hästägare med lite mindre plånbok att lägga ned. Ganska kontraproduktivt mot målet att bli fler alltså.

För spelarna kanske ETT 15-hästarslopp på kupongen är intressant, men när det är 3-4-5st så känner jag allt oftare att jag kan göra något annat än att försöka bena ut det där.

Om man sätter in det här i rätt sammanhang så är det en farlig väg som ATG och ST har växlat in på. Tecknen är många som tyder på att det inte är skicklighetsspel på trav som är ATG:s fokus längre. Man började med ett positioneringssystem som förvandlar hästarna till anonyma nummer. Kan tyckas som en liten sak, men ”nummerfieringen” av hästar och aktiva tar bort intresset. Tänk om inte Zlatan skulle vara Zlatan, utan nummer nummer 10, när han spelar fotboll? Samma nummer som Messi har…

Man lanserade de virtuella hästarna som utan problem går hela lopp i spåren och avgör lätt, det har ingenting med sport att göra, utan är ett komplicerat sätt att visa en dragning av nummer. Man lanserar garanterade stora pengar till den som är ensam vinnare på V64 på söndagar, trots att det är skitsvårt att bli ensam. Händer någon gång vart tredje år, och med ökat antal spelade rader torde det bli ännu mer sällan. Nu har vi fått lite mer lotteri över det hela i form av Boost också. 18 system vann miloner igår på V75, men fokus låg på de tre som vann några hundratusen på Boost… Hur länge kommer det dröja innan man kan boosta V86 och V64?

Det finns fler tecken, Tvilling och Trio är två spelformer som gör att odds på flera hundra gånger och även över tusen gånger florerar dagligen på banorna. Den där vinnaren till fem gånger man sett ut känns lite pluttig. Nya spelare som skall introduceras får svårt att fastna, för bakom de höga oddsen ligger naturligtvis också en enormt ökad svårighetsgrad. Ett par vinnarspel kan de flesta med lite tur sätta, men att bränna tio raka triospel är absolut inte alls svårt.

ATG pratade igår om att de tänker söka tillstånd att anordna spel på andra sporter än trav, och det var på något sätt ett logiskt steg i tesen som blivit ledstjärnan inom ATG och ST de senaste åren. Travsporten är inte tillräckligt intressant för att de spelprodukter som attraherar spelare skall kunna generera pengar. Och istället för att försöka utveckla sporten att passa moderna spelprodukter, så väljer man att utveckla spelet. 15-hästarslopp med okända hästar och orutinerade kuskar passar bra in i ett koncept att det är mer lotteri än kunskap som avgör om man vinner.

Har man verkligen förankrat den här dogmen i hela travsverige och fått OK på det?

Håll käft och gör som vi säger

Nya turer om SHL i helgen. Naturligtvis är det här en skitsak att bråka om, men det är också det som gör det konstruktivt. Man kan dra den här konflikten till sin spets utan att det skadar travsporten nämnvärt på vare sig kort eller lång sikt.

Ända sedan SHL-avtalet presenterades har man undrat om det i de aktivas led. Svaren har varit på gränsen till arroganta och raljanta från ledningen i ST och ATG. Det där skall ni inte bry er om, det är en normal marknadsföringsgrej, och inget som vi behöver diskutera med någon.

Och visst, köper ATG lite exponering i någon tekningscirkel, på sarger och plats för en Winnie-film i jumbotronen må det väl vara så. Det ids ingen att bry sig om.

Men så kom då idéen med SHL-loppen där kuskarna skulle ikläda sig några tröjor som symboliserade de olika lagen. Helt plötsligt behövdes de aktiva, och man tänkte dessutom att de skulle bjuda på sin reklamplats de har på sina dräkter. Ingen stor grej kanske, för de stora namnen. Men för dem som kör få lopp på V75, och som vinner något eller några enstaka lopp, är det däremot värt en hel del att få den där exponeringen.

Det finns heller ingenting i reglementet som stöttar att sponsorer kan kräva särskilda dräkter. Om ATG och ST tycker att detta är OK så kommer fler att vilja ha sina tröjor på kuskar i olika sammanhang. De flesta lopp har ju en rubrikssponsor, och i större lopp finns ofta riktigt stora sponsorer. Det vore förödande för kuskarnas reklamvärde. De kommer behöva ta igen pengarna på annat håll, med högre körsvensprovisioner.

Många aktiva konstaterar dessutom att det är ATG som betalar SHL för det här. Kanske hade man kunnat förstå om någon betalat travet ett antal fantasiljoner och därigenom höjt prispengarna. Kanske hade man tyckt annorlunda om man från början varit öppen med vad man satsar och avser att göra. Dialog har det ju i alla fall inte varit.

Grand Slam på V64 hade premiär igår. Det är ett försök att lyfta spelet en bit på söndagarna. Igår lyckades man över förväntan, måste jag säga. Och jag gillar att man försöker, söndagarna har mer att ge. Däremot gör man ingen sportslig satsning till dessa lopp. Det är samma nivå på prispengarna som alltid, den lägsta möjliga på V64. Jag tror att mitt intresse blir ganska lågt om det inte är någon sportslig glans över söndagarna. Om det inte finns årsdebuterande stjärnor eller hästar som vässar formen på väg till storloppen blir det ganska avslaget. Man har att konkurrera med sport i världsklass, där det finns massor av möjligheter till spel. Har jag tillbringat flera timmar med V75 dagen innan så är väl risken stor att jag är mätt på trav, om det inte är något som sticker ut.

2,5% av spelomsättningen betalades ut i prispengar på Mantorp under söndagen. 1,7% betalades ut på Jägersro i lördags. Håll käft, och gör som vi säger…

Kvalitet i svensk travsport

Det här är längre än det mesta som publiceras på bloggar, men det är icke desto mindre intressant. Jag har delat in det i flera kapitel för den som vill dela upp läsningen lite. Hoppas att det kanske kan väcka en sansad debatt om hur resurser fördelas, i stort och i smått, och vad som egentligen är viktigt för att sporten skall utvecklas. (Hur spelet skall utvecklas är det redan alldeles för många som tänker på).

Kapitel 1
Hur många tävlingsdagar och proffs har varje bana?

Kan man mäta kvalitet inom travsporten? Vad är kvalitet för travet? Vilka banor levererar mer kvalitet än andra? Det var tre frågor som jag ställde mig och så började jag fundera.

Nummer ett var att ta reda på hur många tävlingsdagar varje bana har. Först tänkte jag poängsätta dem utifrån vilken ”kvalitet” de innehöll, där V75 var värt mest och en breddloppsdag minst, men det var ärligt talat inga stora skillnader på fördelningen av dagar. De med flest tävlingsdagar hade fler ”värdefulla” dagar än de med färre tävlingsdagar. Därför fick en tävlingsdag bli en tävlingsdag. Inte millimeterrättvisa på något sätt, men enkelt för den som skall sammanställa statistiken.

Därefter räknade jag efter hur många proffstränare med startande hästar som det fanns på varje bana under 2015. Jag upptäckte att några tränare hade bytt bana under året och de räknas därför på mer än ett ställe. Ingen stor grej, det är ganska få det handlar om. Några tränare har licens, men inga hästar på träningslistan. Det handlar främst om några få catchdrivers. Det finns också några enstaka proffs med endast icke startande unghästar och konvalescenter. De här tränarna utan starthästar tillför inte så mycket till en bana, var de har sin verksamhet är rätt så egalt. Att ha proffstränare med hästar i träning och som tävlar på sin bana är viktigt. Det är runt dem som det finns potantial att växa och bygga upp en bestående professionell verksamhet med höga målsättningar.

Att proffstränare är en viktig faktor tycker även ST. Så länge antalet hästar i professionell träning inte minskar verkar de i någon mån kunna ta nedgångarna av amatörtränade hästar. Antal proffstränade hästar redovisas alltid i statistiken.

Då fick vi följande tabell:

     
Bana Dagar 2016 Proffs
Axevalla 42 27
Bergsåker 50 24
Boden 30 10
Bollnäs 33 14
Dannero 13 5
Eskilstuna 37 23
Färjestad 40 14
Gävle 32 14
Hagmyren 21 8
Halmstad 39 21
Jägersro 58 43
Kalmar 36 17
Lindesberg 11 3
Mantorp 33 20
Romme 33 22
Rättvik 23 6
Skellefteå 17 4
Solvalla 93 45
Solänget 11 6
Umåker 26 12
Vaggeryd 11 3
Visby 17 10
Åby 63 19
Åmål 11 6
Årjäng 19 7
Örebro 33 19
Östersund 27 12
859 414

Tabellen följer i stort sett principen att de banor med störst utbud av tävlingsdagar också har flest professionella travtränare. Flera mindre banor har relativt få proffstränare i förhållande till antal tävlingsdagar, men jag tänker mig också att det är svårt för banor utan belysning och tävlingar året runt att vara attraktiva för proffs. Det är snarare så att jag förundras över att någon ens vill ha sin verksamhet där, när man från början vet att det blir mycket resande till alla tävlingar. Många av de små banornas upptagningsområde är också ganska begränsat vad gäller hur mycket människor som bor där. I genomsnitt i Sverige har vi något mer än fyra professionella travtränare per 100.000 invånare. Att då t.ex. Visby med drygt 50.000 invånare knutna till sig har 10 professionella travtränare måste anses som exceptionellt bra. Samtidigt är det svårt att träna hästar i stora tätbebyggda storstäder, och gårdar med lantligt läge är väldigt dyra. Att storstäderna släpar efter lite vid en sådan jämförelse ser jag inget konstigt med.


Kapitel 2
Hur många treåringar från varje bana startar?

Det räcker inte med tränare, en bana måste producera återväxt på hästsidan också. Hur mäter man kvaliteten på det? Jag kikade runt lite och konstaterade att ST själva från och med nästa år förändrar uppfödarpremierna. (Det beräknas kosta 17 miljoner vid oförändrade prispengar, var skall man finna de pengarna?) Unghästar i åldern 2-4 år kommer ge 20% i premie, hästar i åldern 5-7 år ger som idag 10%, är hästen 8 år eller äldre blir det inget alls till uppfödare så länge det inte är V75, för då betalar man ut 10% som idag. Man kan alltså på goda grunder anta att unghästtävlande, V75 och kvalitetstävlande som ”ung äldre” är sådant som ST med BAS-organisationerna i ryggen vill premiera.

Jag funderade också på om tider skulle kunna vara ett sätt att mäta kvalitet, men avstod snabbt eftersom det är så olika förutsättningar på olika banor och årstider. Deltagande i insatslopp var en annan faktor jag funderade över, men avstod också ifrån det sedan jag tittat på kartan. De flesta insatslopp avgörs inom en ganska så begränad geografisk yta. E3 är det enda som understundom avgörs norr om Dalälven, förutom några BC-försök.

Tvååringar tävlar inte särskilt mycket, så jag valde att inte ta med dem i statistiken.  Men treåringar som startat på svensk bana under 2015 räknade jag. Om de var amatörtränade eller proffstränade spelade ingen roll, det vad var tränaren är licensierad som räknades. Treåringar är basen för vårt kommande tävlande. Det är väldigt få hästar som inte startat som treåring och sedan blivit riktigt bra.

Också här blir det ju så att om en häst bytt hemmabana under säsongen så räknas de dubbelt. Jag upplever inte att någon bana gynnas eller missgynnas genom att räkna så. Förvånansvärt många tränarbyten sker inom samma bana. En startande häst på svensk bana någon gång under sin treårssäsong gav en kvalitetspoäng. Hur många starter de gjort spelade ingen roll. Om de blev diskade i en enda start eller gjorde många starter och sedan vann kriteriet spelade heller ingen roll, det är en poäng per häst som gäller. Endast starter i Sverige räknades, några franska filialer eller liknande kom inte med.

Jag mätte först endast varmblodiga hästar, eftersom dessa ju är i majoritet i alla banors tävlande. Jag visade sedan siffrorna, som var allt annat än smickrande för flera norrlandsbanor, för några kamrater som är initierade i norrländsk travsport. De krävde naturligtvis att kallbloden skulle räknas med. Kallblodskriteriet körs ju för treåringar, och kallblodsderbyt för fyraåringar, precis som för varmbloden. Jag lade till dessa siffror, men det såg inte så himla mycket bättre ut ändå.  Då var det naturligtvis året som var fel, det var ju en hård vinter och någon uppfödare hade ju haft ett mellanår etc. Jag matade därför in uppgifterna för treåringar även för åren 2014 och 2013. Mer än tre år i följd kan man inte ha otur. Tabellen såg då ut enligt följande:

  2015 2014 2013
Bana 3-åringar 3-åringar 3-åringar
Axevalla 120 108 124
Bergsåker 124 140 92
Boden 62 61 59
Bollnäs 74 81 76
Dannero 16 15 11
Eskilstuna 92 94 71
Färjestad 84 96 102
Gävle 61 54 61
Hagmyren 34 51 32
Halmstad 154 126 125
Jägersro 209 209 237
Kalmar 51 62 75
Lindesberg 21 18 11
Mantorp 74 55 64
Romme 96 79 84
Rättvik 51 46 35
Skellefteå 11 21 29
Solvalla 397 388 370
Solänget 16 16 11
Umåker 36 42 43
Vaggeryd 16 8 10
Visby 38 44 36
Åby 84 91 79
Åmål 16 12 13
Årjäng 29 30 40
Örebro 55 64 66
Östersund 32 37 46
2 053 2 048 2 002

 

Vissa banor visar upp en skrämmande låg återväxt. Jag tror det är svårt att bidra till travsportens kvalitet om alla tränare på banan har som affärsidé att köpa avdankade äldre hästar som inte längre hävdar sig på banorna i söder. Visst har man sett goda exempel på vad miljöombyte och lite enklare motstånd kan göra, men ansvaret för återväxt måste vara allas.

Jag tycker att något av det finaste som finns är att se en pigg och glad äldre häst som trivs med att tävla ända fram till pensioneringen. Någon gång borde man kanske titta på hur karriären för hingstar och valacker som är 10 år och äldre på tävlingsbanan har sett ut och jämföra med dem som lagt av tidigare. Nu är det ju dock så att grunden för en äldre häst som tävlar vidare i regi på en mindre bana har lagts någon annanstans. Det är svårt att ta åt sig hela äran av att en tolvåring tävlar i Norrland när de första sju åren tillbringades någon annanstans.


Kapitel 3
Hur många fyraåringar från varje bana har startat?

Mina norrländska kamrater såg med fasa på dessa siffror, och kom snabbt med nya invändningar. Det är ju generellt sett svårare vintrar i Norrland, så många hästar kommer nog inte ut förrän de är fyra år, hette det. Och kallblod är ju lite senare, så många kommer inte ut som treåringar. Jag lyssnade på dem, för trots allt är jag själv boendes i Norrland. Så jag tog på sig jobbet att börja mäta alla startande fyraåriga hästar, varmblod som kallblod, under åren 2013-2015. Den tabellen såg ut så här:

  2015 2014 2013
Bana 4-åringar 4-åringar 4-åringar
Axevalla 132 164 186
Bergsåker 170 124 136
Boden 80 85 95
Bollnäs 98 83 95
Dannero 24 15 34
Eskilstuna 110 108 128
Färjestad 108 121 123
Gävle 81 79 99
Hagmyren 70 50 73
Halmstad 167 167 131
Jägersro 241 229 249
Kalmar 82 86 128
Lindesberg 21 11 43
Mantorp 78 79 107
Romme 109 109 138
Rättvik 37 42 44
Skellefteå 28 37 36
Solvalla 352 375 367
Solänget 26 21 22
Umåker 52 57 85
Vaggeryd 28 20 22
Visby 50 38 52
Åby 118 116 127
Åmål 21 21 32
Årjäng 35 45 60
Örebro 96 74 84
Östersund 48 67 67
2 462 2 423 2 763

 

Rent generellt är det fler fyraåringar än treåringar som startar, med två undantag. På Rättvik och Solvalla tränas generellt sett färre fyraåringar som startar i jämförelse med treåringar. Tävlas de sönder i unga år? Skiljer man agnarna från vetet tidigare där? Det var siffror som stack ut.

Mina norrländska kamrater hade i någon mån rätt. De som har den största skillnaden mellan antal startande treåringar och fyraåringar är de små banorna. Men det är inte precis så att de tar igen skillnaderna mer än marginellt.

Det borde vara en mycket angelägen fråga att diskutera på nästkommande styrelsemöte i ett antal travsällskap hur man skall kunna få de aktiva som banan har knutna till sig att försöka satsa lite mer på yngre hästar. Återväxt är viktigt, och vi har även sett att för varje generation travhästar så kommer det mer rentravande individer som är lättare att hantera, som kan trava snabbare och generellt sett behöver mindre utrustning för att tävla.

Det är allas ansvar att vara en del av återväxt och utveckling, det kan man inte krypa undan.

Kapitel 4
Hästar som kan tjäna pengar

Invändningarna från kamraterna blev nu mer intensiva med ovanligt många ord för att komma från män från de stora vidderna. Stortränarna (uttalat med en fnysning som fick det att låta som om de var i förbund med hin håle) köper massor med unghästar som de sedan selekterar hårt för att få fram enstaka stjärnor. Det har inte mindre tränare resurser att göra, de måste vara mycket mer selektiva. Efter lite diskussioner kom vi fram till att mäta hur många hästar som tjänar 100.000kr eller mer under en säsong.  Alla hästar vid en bana som tjänat minst 100.000kr under ett år, oavsett ras, ålder eller vem som tränat, renderade en poäng. Elitloppsvinnare eller slitare på lunchloppen spelade ingen roll så länge man nådde 100.000kr under ett år. Jag mätte tre år, 2013-2015, vis av erfarenheten att det kan vara svåra vintrar, otur och lite annat inblandat. Tabellen blev enligt följande:

  2015 2014 2013
Bana 100kkr+ 100kkr+ 100kkr+
Axevalla 96 85 108
Bergsåker 164 156 144
Boden 44 41 48
Bollnäs 53 41 53
Dannero 11 12 18
Eskilstuna 44 42 37
Färjestad 92 79 90
Gävle 39 39 40
Hagmyren 43 45 55
Halmstad 172 133 124
Jägersro 180 153 175
Kalmar 34 37 60
Lindesberg 7 8 7
Mantorp 34 43 69
Romme 57 57 71
Rättvik 28 35 33
Skellefteå 16 18 27
Solvalla 329 341 389
Solänget 19 14 10
Umåker 23 18 39
Vaggeryd 12 8 5
Visby 7 11 13
Åby 96 70 67
Åmål 4 3 5
Årjäng 10 9 8
Örebro 28 28 35
Östersund 25 14 24
1 667 1 540 1 754

 

Kontrasterna här blev mycket större än om man mäter antal unghästar, tvärtemot vad mina kamrater trodde skulle bli utfallet. Kontinuerligt tävlande och prispengarnas nivå gör naturligtvis sitt till, men det går också att konstatera att ”stortränarna” är väldigt duktiga på att matcha sina hästar och se till att så många som möjligt drar sitt strå till stacken.

Jag kan heller inte låta bli att fundera över hur flera mindre banor fördelar sina prispengar. Många banor håller sig med rätt så högt doterade lopp, i några fall enormt högt doterade, som förvisso lockar många gästande ekipage. Däremot så betyder det att rätt så mycket pengar hamnar någon annanstans än hos lokala tränare.

Lutfi Kolgjini kom t.ex. tvåa i Bodens tränarliga 2015 med sin tränarseger i Norrbottens stora pris och en miljon i förstapris. Stefan Hultman som hade tvåan och fick 400.000kr för det, kom sexa i tränarligan. Dessa bägge startade två respektive tre hästar denna enda dag.

I Östersund vann Timo Nurmos Jämtlands stora pris. De 750.000kr i förstapris räckte till en andraplats i tränarligan. Lutfi Kolgjini var tvåa och fick 325.000kr. Det räckte till en sjätteplats i tränarligen om vilken tränare som tränat in mest pengar vid tävlingar på banan.

I Årjäng räckte de 600.000kr som Daniel Redén tränade in vid segern i Årjängs stora sprinterlopp till en förstaplats i tränarligan.

Man kan titta runt överallt, och man finner att en vinst i banans största lopp i allmänhet räcker till en plats på tio i topp, även om man i övrigt inte tävlar där.

De här loppen är naturligtvis viktiga för banan för att locka publik till sin oftast enda stordag, men är det meningen att de aktiva i övrigt skall leva ett travliv i armod och fattigdom när så stora pengar sätts av till ett enda lopp? Om alla pengar man får in från publiken den dagen går till att finansiera ett storlopp med inget eller tunt lokalt deltagande, var det värt det då? Det slår mig att pengarna de delar ut där räcker till att skapa en hel del stimulerande lopp för unga hästar och för hästar som skall förberedas för V75.

I någon mån är siffrorna också ett tecken på hur det står till i svensk travsport. Stora pengar delas ut till ett fåtal hästar i några få stora lopp. Sedan är det ett avgrundsstort hopp ned till vardagstravets harvande.


Kapitel 5
V75-startande hästar

En av mina norrländska kamrater suckade djupt åt statistiken och fick sedan en snilleblixt. V75-omgångarna i norr anklagas ofta för att vara utan större klass och relativt ihåliga. Det måste ju bero på att många mindre framstående hästar får plats i loppen. Så skulle jag kanske vilja räkna efter hur många hästar som startat på V75 från respektive bana? Minst en start är en poäng. Om man startat flera gånger eller vilken placering man fått spelade inte någon roll. Jag gick igenom tre år, alla åldrar, varmblod och kallblod, amatörtränade såväl som proffstränade. Allt för att jämna ut tur och otur och för att kanske kunna se trender. Tabellen såg ut så här:

  2015 2014 2013
Bana V75-hästar V75-hästar V75-hästar
Axevalla 111 116 148
Bergsåker 197 182 163
Boden 50 51 60
Bollnäs 58 40 46
Dannero 10 13 13
Eskilstuna 57 57 35
Färjestad 90 100 93
Gävle 55 55 49
Hagmyren 43 44 46
Halmstad 199 166 146
Jägersro 207 224 198
Kalmar 38 50 62
Lindesberg 10 7 11
Mantorp 49 67 76
Romme 81 79 75
Rättvik 27 36 42
Skellefteå 22 12 24
Solvalla 376 386 393
Solänget 20 15 13
Umåker 37 36 47
Vaggeryd 12 11 8
Visby 9 11 10
Åby 58 52 52
Åmål 5 5 6
Årjäng 22 17 17
Örebro 38 43 41
Östersund 21 18 20
1 902 1 893 1 894

Det blev med andra ord inte ens här någon direkt påtaglig skillnad. Skall man vara ärlig så visar väl tabellen att de stora tränarna upptäckt att till de små banornas V75-omgångar kan man skicka lite sämre hästar, de hävdar sig ändå. Värt att notera är dessutom att V75 ganska sällan har lopp för unghästar, så de banor som har svårt med återväxten borde kunna hävda sig här. Det är dessutom nästan alltid något kallblodslopp på schemat när V75 körs i Norrland, och det kan man knappas anklaga solvallatränarna för att ha gott om på sina träningslistor.

Den enkla sanningen är den att har man ingen ingen återväxt, så hänger man inte med längre fram heller. Jag kan förstå om de banor som helt saknar V75-dagar presterar sämre i den här tabellen, men tycker att en del andra banor har en del kvar att bevisa om de vill behålla sina dagar med V75.


Kapitel 6
Sanningens stund är kommen

Alla dessa data måste naturligtvis sammanställas på något sätt. Efter en tids funderande tyckte jag att det var smidigt att vikta alla hästarnas resultat lika, dvs start som 3-åring, 4-åring, på V75 eller tjäna minst 100.000kr var lika mycket värt. Eftersom det fanns 12 poängvärden för hästarnas resultat så fick varje proffstränare bli värd 12 poäng.

Mina norrländska kamrater hade mycket stor önskan om att alla dessa poäng måste ses i ljuset av vilka resurser man har. Därför delade jag den samlade poängen med antalet tävlingsdagar man hade. Resultatet blev då ett slags index på hur mycket kvalitet man fick lov att ”betala” med för varje tävlingsdag? Vilka kom rätt så billigt undan och vem pröjsade mest? Blev skillnaderna stora?

Den tabellen såg ut så här:

 
Bana SUMMA P/dag
Axevalla 1822 43,38
Bergsåker 2080 41,60
Boden 856 28,53
Bollnäs 966 29,27
Dannero 252 19,38
Eskilstuna 1151 31,11
Färjestad 1346 33,65
Gävle 880 27,50
Hagmyren 682 32,48
Halmstad 2062 52,87
Jägersro 3027 52,19
Kalmar 969 26,92
Lindesberg 211 19,18
Mantorp 1035 31,36
Romme 1299 39,36
Rättvik 528 22,96
Skellefteå 329 19,35
Solvalla 5003 53,80
Solänget 275 25,00
Umåker 659 25,35
Vaggeryd 196 17,82
Visby 439 25,82
Åby 1238 19,65
Åmål 215 19,55
Årjäng 406 21,37
Örebro 880 26,67
Östersund 563 20,85
GENOMSNITT 29369 34,19

 

Här fanns det stora skillnader. Banorna Halmstad, Jägersro och Solvalla samlar på sig massor med kvalitetspoäng, som de inte får särskilt mycket för. Axevalla och Bergsåker gör också bra ifrån sig. En stor andel banor ligger ganska nära snittet, mestadels våra ”mellanbanor”. Väsentligt sämre än snittet kommer en del mindre banor in på. I kategorin som ligger väldigt långt under snittet hittar vi idel små banor, samt mycket förvånande, Åby. Jag förstår mycket väl varför man jobbar så hårt där med att få nya tränare. Hela deras existensberättigande är hotat.

Det är rimligen så att om man inte får de hägrande 270 miljonerna till sporten år 2018, så kommer man behöva genomföra sparbeting där inga kor är heliga. Jag har svårt att se någon enda argumentation som kommer att bita från små banor med ganska liten betydelse för svensk travsports framtid. Kraven på att spara pengar genom att lägga ned dessa banor i en eller annan form kommer bli hårda. Att nivåerna på svenska uppfödningar hålls uppe är också viktigt. Tappar vi mer på uppfödningssidan kommer man få lov att skära ned tävlingsprogrammet eftersom hästarna inte räcker till. Många banor har redan så få tävlingsdagar att det knappast går att skära ned mer och anse att det fortfarande är en permanent travbana.

De små banorna kostar inga astronomiska pengar att driva, men varje sparad miljon kommer att bli viktig för travsportens överlevnad om man inte klarar av att leverera pengar från spelet. Det är inte helt orimligt att de banor där det finns en bättre framtidstro skall premieras vid sparbeting.

Detaljstuderar man siffrorna ser man att något tiotal fler tre- och fyraåringar som tävlar årligen på de banor som utmärker sig på den negativa sidan skulle göra att de spurtade upp sig en del. Samtidigt är ett tiotal nästan en fördubbling av vad man haft de senaste åren. Det saknas också hästar med V75-kvalitet, och det saknas hästar som kan hävda sig och springa in åtminstone hälften av vad en häst i professionell träning årligen kostar.

Jag har ändå gjort rätt mycket för att försöka jämna ut siffrorna en hel del. Om en unghäst gjorde en start eller tjugo starter gav samma poäng. Om de startade i de stora unghästloppen eller i ett debutantlopp på hemmaplan gjorde ingen skillnad. Om en häst tjänade flera miljoner eller bara precis 100.000kr gjorde heller ingen skillnad.

Om en proffstränare har fem hästar på träningslistan eller 200 har inte gjort någon skillnad i statistiken, och en vinnare av fem V75-lopp är lika mycket värd som den som startade blott en gång och blev diskad för startgalopp. Det hade gått att göra skillnaderna oerhört mycket större om man vinklat statistiken åt det hållet. Ändå ser det smått bedrövligt ut för vissa banor, och kritiken mot framför allt Solvalla kanske borde tystna nu. De levererar vad de skall göra.

Man kan lite filosofiskt vända på ett välkänt resonemang; Förtjänar man någon bredd om man inte har någon topp? Det syns ju svart på vitt att det är banorna med störst återväxt av unghästar som också presterar bäst vad gäller de äldre hästarna. Precis som inom den svenska lagidrotten är det lagen med enormt stor verksamhet för de unga som sedan har styrkan och bredden att bli topplag i de högsta serierna.

Det brukar från de små banornas håll pekas på en del mindre roliga saker hos de större banorna. Man visar publikstatistiken för V75-dagar. Jag tycker då man kanske skulle kunna föreställa sig t.ex. Årjängs V75-dag en snöig februaridag. Hur många åskådare skulle det dra? Hur många åskskådare skulle vilja uppleva Norrbottens stora pris i norrsken en garanterat myggfri kväll i December? Vackert kanske, men knappast publikfriande.

Man brukar också påpeka att loppen på storbanor ibland är sorgligt dåligt fyllda. Det är alldeles sant, men ärligt talat vore det en ännu mer förkrossande statistisk seger för större banor om tränarna där fyllde ut loppen med hästar som kanske inte alls är mogna för uppgiften. Jag ser det istället som en gyllene chans för tränare på små banor att ta en lång utflykt för att starta på med det man har i stallet. Härda mot lite vassare motstånd och få tävla på generellt sett lite bättre banor. Kan Lutfi Kolgjini vinna uppe i Boden så borde kanske Hanna Olofsson fundera på Jägersro?

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.

En sammanställning av alla siffror, som dessutom är färgkodad utifrån de sammanlagda resultaten, kan laddas hem här (PDF).

Transparens

I fredags hade Linn Andersson sin första krönika i Travronden, där hon i egenskap av hästägare visar stor misstro mot hur pengarna förvaltas inom travet. Den misstron finns på många ställen, och att man inte lyckas förklara hur pengarna används inom travet måste anses som ett misslyckande. Transparens är något som inte direkt genomsyrar den administrativa och den ekonomiska delen av travet idag.

Alla som jobbat inom näringslivet de senaste 20 åren vet att transparens har varit en viktig ingrediens inom management på alla nivåer. Internt för att alla skall känna sig delaktiga och vilja dra åt samma håll. Utåt för att visa att man står för sunda värderingar. Kunder har en tendens att inte alltid agera utifrån sin plånbok om det finns alternativ man upplever som etiskt bättre. Det här har blivit viktigt överallt. Inte bara för stora företag, utan även för småföretag och inte minst ideburna organisationer. Fackförbundet Kommunal, som organiserar många av Sveriges hästskötare och som tecknar kollektivavtal med travtränare, är ett typiskt exempel för vad som lätt händer när det inte finns transparens.

Svensk Travsport är en medlemsorganisation. Man finns inte till för att serva eller berika någon annan än sina medlemmar. Det finns ingen ägare i toppen som kan se fram emot generösa utdelningar eller ett ökat värde på organisationen. Istället har man tiotusentals aktiva proffs, amatörer, lärlingar, hästägare och uppfödare som förväntar sig att verksamheten fungerar. Lägg till ett stort spelarkollektiv och en hel del publik som också känner samrörande identitet med sporten på olika plan. Man har, ännu, ingen konkurrens i form av andra travförbund som istället vill ta hand om medlemmarna, stamboken, organiserandet av tävlingar etc.

Det spelbolag, ATG, som Svensk Travsport äger har dessutom endast en förmedlande roll. Spelarna spelar hela tiden mot andra spelare, och ATG tar alltid ut sin andel först. VR-projektet och Boost är första gången där man spelar mot spelbolaget, men ändå med rätt tydliga regler för vad som är ens vinstchans. Allt finns reglerat i ett officiellt spelreglemente som är helt transparent. Något annat skulle inte vara möjligt, vem skulle i längden vilja spela utan att kunna förstå hur mycket pengar som betalades åter till spelarna?

Även Sveriges aktiva inom travsporten lever med en tvingande transparens. Varenda krona de kör in redovisas på Svensk Travsports hemsida. Alla hästar man har i träning, alla fel man gör som bestraffas med böter eller avstängning finns på den hemsidan. Ingen kommer undan, och historiken är lång. De aktivas telefoner ringer oavbrutet och där är journalister som vill veta mer om alla hästar som skall starta. Ponera nu att en travtränare skulle besvara alla frågor med “Det kan jag inte uttala mig om av konkurrensskäl, men du är alltid välkommen att sätta din häst i träning hos mig. Jag har ambitionen att bli Nordens ledande travtränare år 2020”. Det skulle ju bli ett ramaskri. De allra flesta aktiva förstår att ingen kan bli en större stjärna än vad deras sport är stor.

Tyvärr finns inte den här öppna miljön när man kommer till den administrativa delen av travsporten, de lokala sällskapen, travets centralförbund och dess spelbolag ATG. Man har en närmast rabiat hållning i frågan och allt skall vara stängt, slutet och hemligt. Kontrasten mot de aktivas verksamhet är total, och det är en väldigt tydlig frontlinje som börjar redan i travsällskapen. Inga travsällskap har idag någon policy att ha sin verksamhet öppen. Att publikt våga berätta hur mycket pengar man lagt på banskötsel, vad publikintäkterna gett, hur mycket restaurangen gett, vad man betalat i styrelsearvoden etc. är man uppenbarligen inte mogen för.

När man öppnat upp ATG:s potter för spel från utlandet har tystnaden och hemlighetsmakeriet varit nästan totalt. Alla frågor har bemötts med att man tyvärr inte kan, vill eller får kommentera det. Frågorna har blivit obesvarade, men samtidigt har det i bakgrunden varit avstängningar, regeländringar och begränsningar för att försöka komma komma åt den röta man uppenbarligen haft i och med utlandsavtalen. Till slut blev det helt ändrade avtal. Det var uppenbarligen så att de första avtalen inte var så bra. Det var så som den kritiska spelarkåren sagt hela tiden.

Det finns en hel del pedagogiska poänger med öppenhet och transparens. Det känns troligen lättare att betala in sin avgift om någon tusenlapp för att få träna sin häst på travbanan om man vet att travsällskapet lägger fem miljoner om året på att sköta och underhålla den. Att öppet och tydligt kunna berätta vad alla pengar används till kan dessutom leda till en hel del positiv media. Att kommunpolitiker förstår att en travbana i sin kommun är en enorm tillgång, och att konsekvenserna blir stora om den försvinner.

Travsporten borde mycket stolt kunna säga till både sina aktiva och till kommuner och andra intresserade att man lägger hundratals miljoner på att hålla ett 30-tal moderna travbanor, spridda över hela landet, öppna för träning och tävling de flesta av årets dagar. Öppna för proffs, amatörer och ponnytravare. Man borde kunna berätta mer om de löner man betalar ut till personal och funktionärer en vanlig tävlingskväll. Pengar som tjänas av många olika människor som inte sällan bor på en landsbygd där det är ont om jobb. Vad finns det att vinna på att hålla sådant hemligt? Det borde ju sammanställas i tabeller som något att vara stolt över. PR-värdet i att vara en god kraft i samhället är stort.

Det allra mesta av alla kostnader skulle rätt så enkelt kunna presenteras så, uppdelat per bana. ATG skulle med fördel kunna följa efter och berätta mer om vad deras satsningar kostar. Ta t.ex transpondersystemet. Är det så farligt att berätta vad det kostar, och vad man vill få ut av det? Är det inte värt något att göra det till allas system istället för ledningens hysch hysch-projekt? Då skulle man med stolthet sätta fast transpondern på rätt sida av hästen. Man blev ju en del av det, jobbade mot samma mål.

Samma sak med SHL-avtalet. Borde inte travets och hockeyns representanter stått tillsammans och berättat vilka pengar som nu ATG pumpar in, och som hockeyn skall leverera ett marknadsföringsvärde för? Då hade vi plötsligt stått där tillsammans och haft ett gemensamt mål, och alla hade vetat vad som gäller. Även för SHL-klubbarna hade det funnits en förståelse till att leverera. Nu verkar det där finnas en rädsla för att man sålt sig för billigt, och att det kanske är bättre att motivera knattarna att sälja bingolotter istället för andelar i ett V75-system.

Jag vill poängtera att man inte behöver samma detaljrikedom som den transparens de aktiva tvingas ha, utan det duger gott med ärligt specificerade kostnader och intäkter. Berätta t.ex. vad en typisk sändning av V75 kostar för Kanal 75. Man behöver inte gå in på enskilda medarbetares ersättningar. Jag tror inte att någon föreställer sig att det är gratis, men folk vill veta att där inte döljer sig något grosshandlarvin. Man vill veta att där är inga safariresor, det är inga porrföreställningar på travrestaurangerna och representationen är mycket måttfull.

Kraven på transparens blir naturligt större när det är bistra tider. Misstänksamheten sprider sig när ens egen ekonomi inte alls utvecklas som det verkar göra på andra håll i organisationen. Nyttan med att utförligt och pedagogiskt förklara satsningar som görs är stor.Att följa upp och peka på vad som gick bra och inte så bra är också stor. Alla vill veta vad man fick för pengarna, veta att tack vare min uppoffring så blev det bättre i det långa loppet.

Allt detta är självklarheter i ett modernt ledarskap. Det har lärts ut av managementkonsulter i blå skjorta utan slips som hållit kurs på sörmländska slott i flera decennier. Hur har travet (och kommunal) kunnat missa det här?

En modern publikstatistik

Publikstatistiken för 2015 på landets travbanor har publicerats. Den visar att publiken i stort sett var samma som året innan. Drygt 1,2 miljoner människor har varit på trav. Det är bra. Varje människa som är på trav för att underhållas och ha trevligt innebär en tillgång för travsporten. Det skapar ambassadörer som berättar att de varit där och haft trevligt. De spenderar pengar som ger pengar i kassan för travsällskapen. De ger liv åt sporten. Tyvärr är dessa siffror ganska intetsägande, och i någon mån också överdrivna.

V75-dagar särredovisas, men egentligen skulle vi behöva plocka fram många fler siffror. Hur ser publiken under lunchtravet ut? Hur ser den ut på breddloppsdagarna som körs på förmiddagarna under helgerna? V65:orna på lördagskvällar, har de lockat någon publik? Vad betyder det för publiken om det är V64 eller att vara saxbana en vardagkväll? Söndagarna, hur ser det ut där. Publikstatistiken visar ingenting sådant utåt, ger inga bra siffror att benchmarka sig emot.

Publiken borde också delas in i flera kategorier:

  • Publik som betalar inträde för att komma in.
  • Publik som går in med årskort etc som de har betalat för.
  • Publik som går in utan separat entré, för att den ingår i ett evenemang de betalar för.
  • Publik som går in utan att betala entré för att de är sponsorer.
  • Publik som går in fritt för att de är hästägare.
  • Publik som går in fritt för att de är ombud eller arbetar inom ATG/ST.
  • Publik som går in fritt av andra skäl.
  • Övriga åskådare som är där för att tävla eller arbeta.
  • Tittare via ATG:s hemsida

Tydliga kategorier av besökare som det är lätt att identifiera och se hur de har betalat eller bidragit för att komma in. Det är viktigt att det inte blir en massa schablontal, utan att man faktiskt räknar efter hur mycket folk som kommer. Det är t.ex. så servicen till de aktiva kan göras bättre. Det är så man kan börja benchmarka, jämföra sig, mellan banorna. Få hjälp av dem som uppenbarligen är bra på en viss sorts evenemang. Det är också så man kan fundera över publik som inte kom. Alla de fribiljetter inom Rikstravet som inte löstes in, varför blev det så? Har man missat något väsentligt? Vilka frikort används inte? Vilka hästägare kommer inte och ser sin häst tävla? Vilka sponorer nyttjar inte sina platser? Det finns en del att jobba med om man följer upp bättre.

Det är också dags att ATG börjar berätta hur många strömmar med bild man levererar ut till sina spelare under en tävlingsdag. De är ju också publik, om än på distans. Kanske kan banorna maila ut erbjudanden till frekventa ATG Live-kunder i närområdet så att de kommer till banan istället?

 

Det här är Boost

Boost är ett tilläggsspel till V75, det kan alltså inte spelas separat. Minsta insats är 10% av systemkostnaden, dock minst 30kr. Det kommer nedan att framgå att det är en mycket dålig affär att spela Boost på andra typer av system än sådana som ligger ganska nära 300kr i kostnad.

Vad kan man vinna?
Spelet har två olika vinstplaner. Dels en fast vinstplanen som ett vanligt nummerlotteri, dels en multiplikator av eventuell V75-vinst.

På det rena nummerlotteriet kommer det att per 1000 lotter att utdelas en vinst om 500kr till dem med rätt Boostnummer (tre siffror), tio vinster om 150kr till dem som har de två sista siffrorna i Boostnumret rätt och hundra vinster om 50kr till dem med den sista siffran rätt. Totalt handlar det om 7.000kr, vilket vid en insats om 30kr blir 23,3% tillbaka till spelarna.

På multiplikatordelen kommer vinsterna över tiden aldrig att bli mer än 41,6% av insatserna, även om slumpen enskilda omgångar kan ge en betydligt högre återbetalning. (Från potterna för fem och sex rätt så hundrafaldigas var tusende vinst, och från sjurättspotten så tiofaldigas var tusende vinst).

Tillsammans blir det rent teoretiskt en återbetalning till spelarna med 64,9%. Inte så illa med andra ord.

ATG har dock kommunicerat att man tror att återbetalningen blir runt 50%, hur kan det bli så?

Det beror på att ATG som “bank” i detta hasardspel har fyra trumfkort på hand.

  • Om ditt system är mindre än 600 rader kommer du ändå att få betala 30kr i insats. Det gör att din teoretiska återbetalning på multiplikatordelen sjunker. Är ditt system 400 rader så sjunker återbetalningen från 41,6% till 27,7% sett över en oändlig tid.
  • Om ditt system är större än 600 rader så ökar din insats, men utdelningen i den fasta vinstplanen ökar inte. Lämnar du in ett system på 1.000 rader så kostar Boost-numret 50kr, men kommer endast att betala tillbaka 14% istället för 23,3%.
  • Vid femrättsjackpot så flyttas pengar från femrättspotten som vid rätt Boost-nummer multipliceras med 100 till sjurättspotten, som multipliceras med 10. Det betyder att spelarnas återbetalning på multiplikatordelen minskar från 41,6% till 18,2%. Vid sexrättsjackpott flyttas både potten för fem och sex rätt till kommande sjurättspott. För Boostspelare betyder det att multiplikatordelens återbetalning sjunker från 41,6% till smått genant låga 6,5%.
  • ATG är väl medvetna om att stora system vinner mer än mindre system. Men eftersom det är är ganska oattraktivt för dem att spela Boost, så kommer återbetalningen för multiplikatordelen att bli lägre. Boostspelarna tar helt enkelt inte sin andel av vinsterna vad gäller V75. Man har försökt att kompensera detta lite genom att minska multiplikation för sjurättsvinster från 100 till 10 gånger, men det är fortfarande en fördel för ATG.

Finns det då ingen uppsida för spelarna med Boost? Nej, det är svårt att hitta någon. Förvisso blir det en något bättre återbetalning när det är jackpotutdelning, men det är var 1000:e vinnare som får sin högre vinst multiplicerad med 10. Det är endast ett par procent högre återbetalning då än vanligt, rent teoretiskt.

Taket för vinster är satt till 100 miljoner, och det är nog klokt av ATG. Slumpen kan annars spela ett elakt spratt med dem där de tvingas pantsätta hela positioneringssystemet för att ha råd att betala ut en jättevinst. Men visst hade det varit lockande med rubriker när det är jackpot om att en spelare kan vinna en halv miljard eller så.

Jag tror att ATG är väldigt nöjda med om 20-25% av omsättningen spelas med Boost. Det skulle göra en Boost-omsättning på runt 100 miljoner, vilket efter vinster, skatt, provisioner och marknadsföring blir 10-15 miljoner netto. Vägen mot 300 miljoner extra till hästsporten är lång och kommer innehålla många historiska nyheter. På uppsidan finns att kanske fler turspelare väljer att spela en Harry Boy på V75 med Boost, istället för en Lotto med Joker eller några trisslotter.

Om man nu ändå vill spela Boost, så är det bästa tillfället att göra det när man har ett system runt 600 rader, när det är jackpot och när det saknas riktigt stora favoriter som kommer göra femrättsjackpotten given om de infriar spelarnas förväntningar. Det är dock så att du har större chans att vinna om du gör ditt V75-system lite större istället.

Det är tjejerna som är travets framtid

Travet har, som så mycket annat, varit enormt mansdominerad sedan urminnes tider. Majoriteten av besökarna på travbanan är män, de flesta tränare är män, män spelar mer på hästar än kvinnor och de flesta hästägare är män. Travreferenterna är män, och bland de ledande posterna på banorna, travförbundet och ATG är det män. Kika bland travsällskapens styrelser, och ni finner en stor mängd män. Det är män som är värmningstippare och tipsexperter på banorna och i tidningarna. Domarna är med stor majoritet män, liksom banskötarna och startpersonalen. Kvinnor brukar få rollen som ekipagekontrollant eller dopingprovtagare.

Det är nämligen så att kvinnor hanterar dessa stora hästar mycket mer än männen. Tittar du in på en ridskola är det en förkrossande majoritet tjejer, som sedan utgör en stor majoritet bland skötarna ute i travstallen också. Och nu kommer tjejerna även bland lärlingarna, amatörer och hästägare. Den trenden har bara börjat.

Även om kvinnor ännu inte tjänar lika mycket som män, så har glappet minskat. Det är fler kvinnor än män som idag tar en akademisk examen, och att kvinnor därför en dag kommer att tjäna mer pengar än männen är inte alls otroligt. På en rad ställen i vårt samhälle är det jämställt mellan könen. Det är faktiskt så att den kultur som råder inom travet börjar bli lite unken och förlegad, nästan som att mäta skallar…

Jag tror att kvinnor kan komma att dominera kuskligorna framöver. De väger rent naturligt 20-25% mindre än män, generellt sett. Idag betalar man smått ohyggliga pengar för att ha de senaste sulkyvagnarna som är något kilo lättare än de konventionella, och samtidigt kan man plocka bort 15-20kg genom att sätta upp en tjej.  På vår nordligaste travbana, Boden, tog Hanna Olofsson hand om kuskchampionatet. På den näst nordligaste travbanan, Skellefteå, försvarade Sandra Eriksson sitt championat från förra året. Det börjar hända saker.

Travet skulle behöva jobba en hel del på hur man möter sina besökare. Lite mer vin på glas istället för en stor stark i baren. Mera champagne och choklad istället för whiskey och stekar. En bra sallad istället för pyttipanna. Det är ytterst sällan man i ett travprogram ser någon restaurang på någon bana som serverar något vegetariskt eller erbjuder en sallad. Det är mat och dryck på männens villkor.

För alla hästägare som är missnöjda med resultatet kan lösningen vara att be om en lite lättare kusk, en tjej, för att få den att orka med en spurt på upploppet. I travsällskapen borde valberedningarna hitta fler kvinnor, och när man anställer sportchefer är jag övertygad om att det finns många kompetenta kvinnor att rekrytera.

Travet har inte råd att fortsätta stöta ifrån sig kvinnorna från att vara med i sporten på lika villkor. Om travet skall växa kan vi inte säga till halva befolkningen att de är mindre värda än de andra. Att de inte duger. För att travet skall bli mer attraktivt för kvinnor behöver vi släppa fram dem att höras och synas. Och vi män har ett extra stort ansvar att ställa oss på tjejernas sida när mossiga män med åsikter från dinosauriernas tid försöker trycka ned tjejer som är duktiga och vill ta sig uppåt. Så kan vi bli flera, spelare, hästägare och aktiva, i en modern sport.

Kuskarnas dresser värda miljoner

Det har varit lite debatt om att köra lopp i SHL-lagens ”matchtröjor”. Jag förstår att debatten uppstått. Tyvärr vågar ingen föra den i land, för det är lite fult att tala om pengar i Sverige.

Vi talar till att börja med om 15 tröjor x 8 tillfällen = 120 matchtröjor som i sig betingar en hyfsat stor kostnad. Inte för att det behöver vara jordens bästa kvalitet, utan för att det handlar om en massa olika tröjor med unikt tryck. Man behöver inte vara en notorisk smålänning för att begripa att här flyger det iväg pengar.

Den andra biten är att för kuskar och tränare är reklamen på på dresserna värda rejäla belopp. För de allra främsta talar vi om miljonbelopp, för de lite mindre framträdande, men ivrigt tävlande på högsta nivå, handlar det om åtskilliga hundratusentals kronor per år som de kan fakturera när de kör med reklam på sin dress.

Man behöver inte vara någon särskilt vass ekonom för att i deras bokslut se vad dessa pengar betyder. Det är skillnaden mellan att köra en begagnad Skoda eller en bättre bil. Det är skillnaden mellan att kunna åka på en bättre semester, eller få nöja sig med en vecka på Mallis. Det är skillnaden mellan att ha råd att äga några hästar själv, eller inte. Det är skillnaden mellan att kunna göra en vettig pensionsavsättning, eller att få leva som fattigpensionär när man blir gammal. Inget ont om Skoda eller Mallorca, men det är vanligen budgetval.

2-5% av inkörda pengar är dressreklamen värd, mellan tummen och pekingret. Att debitera det av hästägarna i form av ökad körsvensprovision istället låter sig inte göras i nuläget. Reklamen på dresserna innebär pengar rakt in till sportens aktiva, pengar som inte behöver gå via ATG.

Klart som sjutton det muttras i leden och man gör sitt för att det inte skall bli en trend med att man skall köra lopp i sponsorernas tröjor. I fallet med SHL är det ju inte ens pengar som kommer till sporten, utan ATG betalar för att få göra detta spektakel. Det är detta det muttras om i de aktivas led. Att ATG åter har gjort att tappert försök att torpedera ekonomin i sin egen sport.

Är jänkarvagnar för dyra?

ATG:s dotterbolag Kanal 75 sköter om deras sändningar, producerar sändingar i TV och på hemsidan atg.se. Fördelen med ett eget dotterbolag för det är att kostnaderna blir ganska så synliga och definierade. De försvinner inte in i några kryptiska konton för marknadsföring, administration, PR eller ”allmänna kostnader”.

2013 kostade Kanal 75 hela 183Mkr. 2014 hade den siffran ökat till 226Mkr. Den stora skillnaden mellan 2013 och 2014 vad gäller TV-bevakningen stavas V86 Xpress.

För 2015 är siffrorna långt ifrån klara, men att döma av hur man hissat upp att stora mediainvesteringar skulle göras, och har gjorts, så lär väl kostnaderna knappast gått ned i alla fall.

Prispengarna för de svenska travarna sjönk med 64,5Mkr under 2014 jämfört med 2013.

Hur mycket är då 226 miljoner? Vi tittar lite på de mest framgångsrika tränarnas företag och deras omsättning för 2014. Robert Bergh, Peter Untersteiner och Timo Nurmos omsatte alla tre runt 27,5Mkr. Roger Walmann 26Mkr, Svante Båth 22 miljoner. Stig H 17,5 miljoner. Då är det företagens totalomsättning som redovisas, där det inte sällan ingår en del kringverksamhet utöver själva tränings- och tävlingsbiten. Kanal 75:s verksamhet kostar lika mycket som 8-9 av våra allra mest framgångsrika tränare omsätter i sin verksamhet.

Tio i topp på tränarlistan 2014 körde in runt 176,5Mkr.

Låt oss ponera att man köper in 15 av de allra dyraste jänkarvagnarna, de där med kolfiber och superkullager som Ulf Stenströmer stolt visade upp före jul. (Han slog nya rekord förra året och återinvesterar på detta sätt pengar för att försöka bli bättre, absolut inget fel med det). Vi köper 15 av dessa tekniska underverk vardera till alla banor i Sverige, även småbanorna som Oviken, Hoting, Arvika etc. 33 banor. De får sedan banorna låna ut gratis till alla som vill ha den mest moderna vagnen pengar kan köpa i loppen. Det motsvarar ändå bara kostnaden för Kanal 75:s ökade kostnader från 2013 till 2014. De skulle alltså fortfarande ha runt 180 miljoner kvar att göra TV för.

Skulle det nu inte passa så skulle man ha kunnat köpa samtliga hästar som såldes på Luddes auktion, och därefter åkt till kriterieauktionen och köpt alla som såldes där också. Det hade kostar ungefär som Kanal 75:s kostnadsökning från 2013 till 2014, ett år då prispengarna sänktes med 63,5 miljoner.

Det är sådana perspektiv jag  saknar i debatten när man står i TV-rutan och berättar vad man kan göra för att få travsporten att gå runt.