Kvalitet i svensk travsport

Det här är längre än det mesta som publiceras på bloggar, men det är icke desto mindre intressant. Jag har delat in det i flera kapitel för den som vill dela upp läsningen lite. Hoppas att det kanske kan väcka en sansad debatt om hur resurser fördelas, i stort och i smått, och vad som egentligen är viktigt för att sporten skall utvecklas. (Hur spelet skall utvecklas är det redan alldeles för många som tänker på).

Kapitel 1
Hur många tävlingsdagar och proffs har varje bana?

Kan man mäta kvalitet inom travsporten? Vad är kvalitet för travet? Vilka banor levererar mer kvalitet än andra? Det var tre frågor som jag ställde mig och så började jag fundera.

Nummer ett var att ta reda på hur många tävlingsdagar varje bana har. Först tänkte jag poängsätta dem utifrån vilken ”kvalitet” de innehöll, där V75 var värt mest och en breddloppsdag minst, men det var ärligt talat inga stora skillnader på fördelningen av dagar. De med flest tävlingsdagar hade fler ”värdefulla” dagar än de med färre tävlingsdagar. Därför fick en tävlingsdag bli en tävlingsdag. Inte millimeterrättvisa på något sätt, men enkelt för den som skall sammanställa statistiken.

Därefter räknade jag efter hur många proffstränare med startande hästar som det fanns på varje bana under 2015. Jag upptäckte att några tränare hade bytt bana under året och de räknas därför på mer än ett ställe. Ingen stor grej, det är ganska få det handlar om. Några tränare har licens, men inga hästar på träningslistan. Det handlar främst om några få catchdrivers. Det finns också några enstaka proffs med endast icke startande unghästar och konvalescenter. De här tränarna utan starthästar tillför inte så mycket till en bana, var de har sin verksamhet är rätt så egalt. Att ha proffstränare med hästar i träning och som tävlar på sin bana är viktigt. Det är runt dem som det finns potantial att växa och bygga upp en bestående professionell verksamhet med höga målsättningar.

Att proffstränare är en viktig faktor tycker även ST. Så länge antalet hästar i professionell träning inte minskar verkar de i någon mån kunna ta nedgångarna av amatörtränade hästar. Antal proffstränade hästar redovisas alltid i statistiken.

Då fick vi följande tabell:

     
Bana Dagar 2016 Proffs
Axevalla 42 27
Bergsåker 50 24
Boden 30 10
Bollnäs 33 14
Dannero 13 5
Eskilstuna 37 23
Färjestad 40 14
Gävle 32 14
Hagmyren 21 8
Halmstad 39 21
Jägersro 58 43
Kalmar 36 17
Lindesberg 11 3
Mantorp 33 20
Romme 33 22
Rättvik 23 6
Skellefteå 17 4
Solvalla 93 45
Solänget 11 6
Umåker 26 12
Vaggeryd 11 3
Visby 17 10
Åby 63 19
Åmål 11 6
Årjäng 19 7
Örebro 33 19
Östersund 27 12
859 414

Tabellen följer i stort sett principen att de banor med störst utbud av tävlingsdagar också har flest professionella travtränare. Flera mindre banor har relativt få proffstränare i förhållande till antal tävlingsdagar, men jag tänker mig också att det är svårt för banor utan belysning och tävlingar året runt att vara attraktiva för proffs. Det är snarare så att jag förundras över att någon ens vill ha sin verksamhet där, när man från början vet att det blir mycket resande till alla tävlingar. Många av de små banornas upptagningsområde är också ganska begränsat vad gäller hur mycket människor som bor där. I genomsnitt i Sverige har vi något mer än fyra professionella travtränare per 100.000 invånare. Att då t.ex. Visby med drygt 50.000 invånare knutna till sig har 10 professionella travtränare måste anses som exceptionellt bra. Samtidigt är det svårt att träna hästar i stora tätbebyggda storstäder, och gårdar med lantligt läge är väldigt dyra. Att storstäderna släpar efter lite vid en sådan jämförelse ser jag inget konstigt med.


Kapitel 2
Hur många treåringar från varje bana startar?

Det räcker inte med tränare, en bana måste producera återväxt på hästsidan också. Hur mäter man kvaliteten på det? Jag kikade runt lite och konstaterade att ST själva från och med nästa år förändrar uppfödarpremierna. (Det beräknas kosta 17 miljoner vid oförändrade prispengar, var skall man finna de pengarna?) Unghästar i åldern 2-4 år kommer ge 20% i premie, hästar i åldern 5-7 år ger som idag 10%, är hästen 8 år eller äldre blir det inget alls till uppfödare så länge det inte är V75, för då betalar man ut 10% som idag. Man kan alltså på goda grunder anta att unghästtävlande, V75 och kvalitetstävlande som ”ung äldre” är sådant som ST med BAS-organisationerna i ryggen vill premiera.

Jag funderade också på om tider skulle kunna vara ett sätt att mäta kvalitet, men avstod snabbt eftersom det är så olika förutsättningar på olika banor och årstider. Deltagande i insatslopp var en annan faktor jag funderade över, men avstod också ifrån det sedan jag tittat på kartan. De flesta insatslopp avgörs inom en ganska så begränad geografisk yta. E3 är det enda som understundom avgörs norr om Dalälven, förutom några BC-försök.

Tvååringar tävlar inte särskilt mycket, så jag valde att inte ta med dem i statistiken.  Men treåringar som startat på svensk bana under 2015 räknade jag. Om de var amatörtränade eller proffstränade spelade ingen roll, det vad var tränaren är licensierad som räknades. Treåringar är basen för vårt kommande tävlande. Det är väldigt få hästar som inte startat som treåring och sedan blivit riktigt bra.

Också här blir det ju så att om en häst bytt hemmabana under säsongen så räknas de dubbelt. Jag upplever inte att någon bana gynnas eller missgynnas genom att räkna så. Förvånansvärt många tränarbyten sker inom samma bana. En startande häst på svensk bana någon gång under sin treårssäsong gav en kvalitetspoäng. Hur många starter de gjort spelade ingen roll. Om de blev diskade i en enda start eller gjorde många starter och sedan vann kriteriet spelade heller ingen roll, det är en poäng per häst som gäller. Endast starter i Sverige räknades, några franska filialer eller liknande kom inte med.

Jag mätte först endast varmblodiga hästar, eftersom dessa ju är i majoritet i alla banors tävlande. Jag visade sedan siffrorna, som var allt annat än smickrande för flera norrlandsbanor, för några kamrater som är initierade i norrländsk travsport. De krävde naturligtvis att kallbloden skulle räknas med. Kallblodskriteriet körs ju för treåringar, och kallblodsderbyt för fyraåringar, precis som för varmbloden. Jag lade till dessa siffror, men det såg inte så himla mycket bättre ut ändå.  Då var det naturligtvis året som var fel, det var ju en hård vinter och någon uppfödare hade ju haft ett mellanår etc. Jag matade därför in uppgifterna för treåringar även för åren 2014 och 2013. Mer än tre år i följd kan man inte ha otur. Tabellen såg då ut enligt följande:

  2015 2014 2013
Bana 3-åringar 3-åringar 3-åringar
Axevalla 120 108 124
Bergsåker 124 140 92
Boden 62 61 59
Bollnäs 74 81 76
Dannero 16 15 11
Eskilstuna 92 94 71
Färjestad 84 96 102
Gävle 61 54 61
Hagmyren 34 51 32
Halmstad 154 126 125
Jägersro 209 209 237
Kalmar 51 62 75
Lindesberg 21 18 11
Mantorp 74 55 64
Romme 96 79 84
Rättvik 51 46 35
Skellefteå 11 21 29
Solvalla 397 388 370
Solänget 16 16 11
Umåker 36 42 43
Vaggeryd 16 8 10
Visby 38 44 36
Åby 84 91 79
Åmål 16 12 13
Årjäng 29 30 40
Örebro 55 64 66
Östersund 32 37 46
2 053 2 048 2 002

 

Vissa banor visar upp en skrämmande låg återväxt. Jag tror det är svårt att bidra till travsportens kvalitet om alla tränare på banan har som affärsidé att köpa avdankade äldre hästar som inte längre hävdar sig på banorna i söder. Visst har man sett goda exempel på vad miljöombyte och lite enklare motstånd kan göra, men ansvaret för återväxt måste vara allas.

Jag tycker att något av det finaste som finns är att se en pigg och glad äldre häst som trivs med att tävla ända fram till pensioneringen. Någon gång borde man kanske titta på hur karriären för hingstar och valacker som är 10 år och äldre på tävlingsbanan har sett ut och jämföra med dem som lagt av tidigare. Nu är det ju dock så att grunden för en äldre häst som tävlar vidare i regi på en mindre bana har lagts någon annanstans. Det är svårt att ta åt sig hela äran av att en tolvåring tävlar i Norrland när de första sju åren tillbringades någon annanstans.


Kapitel 3
Hur många fyraåringar från varje bana har startat?

Mina norrländska kamrater såg med fasa på dessa siffror, och kom snabbt med nya invändningar. Det är ju generellt sett svårare vintrar i Norrland, så många hästar kommer nog inte ut förrän de är fyra år, hette det. Och kallblod är ju lite senare, så många kommer inte ut som treåringar. Jag lyssnade på dem, för trots allt är jag själv boendes i Norrland. Så jag tog på sig jobbet att börja mäta alla startande fyraåriga hästar, varmblod som kallblod, under åren 2013-2015. Den tabellen såg ut så här:

  2015 2014 2013
Bana 4-åringar 4-åringar 4-åringar
Axevalla 132 164 186
Bergsåker 170 124 136
Boden 80 85 95
Bollnäs 98 83 95
Dannero 24 15 34
Eskilstuna 110 108 128
Färjestad 108 121 123
Gävle 81 79 99
Hagmyren 70 50 73
Halmstad 167 167 131
Jägersro 241 229 249
Kalmar 82 86 128
Lindesberg 21 11 43
Mantorp 78 79 107
Romme 109 109 138
Rättvik 37 42 44
Skellefteå 28 37 36
Solvalla 352 375 367
Solänget 26 21 22
Umåker 52 57 85
Vaggeryd 28 20 22
Visby 50 38 52
Åby 118 116 127
Åmål 21 21 32
Årjäng 35 45 60
Örebro 96 74 84
Östersund 48 67 67
2 462 2 423 2 763

 

Rent generellt är det fler fyraåringar än treåringar som startar, med två undantag. På Rättvik och Solvalla tränas generellt sett färre fyraåringar som startar i jämförelse med treåringar. Tävlas de sönder i unga år? Skiljer man agnarna från vetet tidigare där? Det var siffror som stack ut.

Mina norrländska kamrater hade i någon mån rätt. De som har den största skillnaden mellan antal startande treåringar och fyraåringar är de små banorna. Men det är inte precis så att de tar igen skillnaderna mer än marginellt.

Det borde vara en mycket angelägen fråga att diskutera på nästkommande styrelsemöte i ett antal travsällskap hur man skall kunna få de aktiva som banan har knutna till sig att försöka satsa lite mer på yngre hästar. Återväxt är viktigt, och vi har även sett att för varje generation travhästar så kommer det mer rentravande individer som är lättare att hantera, som kan trava snabbare och generellt sett behöver mindre utrustning för att tävla.

Det är allas ansvar att vara en del av återväxt och utveckling, det kan man inte krypa undan.

Kapitel 4
Hästar som kan tjäna pengar

Invändningarna från kamraterna blev nu mer intensiva med ovanligt många ord för att komma från män från de stora vidderna. Stortränarna (uttalat med en fnysning som fick det att låta som om de var i förbund med hin håle) köper massor med unghästar som de sedan selekterar hårt för att få fram enstaka stjärnor. Det har inte mindre tränare resurser att göra, de måste vara mycket mer selektiva. Efter lite diskussioner kom vi fram till att mäta hur många hästar som tjänar 100.000kr eller mer under en säsong.  Alla hästar vid en bana som tjänat minst 100.000kr under ett år, oavsett ras, ålder eller vem som tränat, renderade en poäng. Elitloppsvinnare eller slitare på lunchloppen spelade ingen roll så länge man nådde 100.000kr under ett år. Jag mätte tre år, 2013-2015, vis av erfarenheten att det kan vara svåra vintrar, otur och lite annat inblandat. Tabellen blev enligt följande:

  2015 2014 2013
Bana 100kkr+ 100kkr+ 100kkr+
Axevalla 96 85 108
Bergsåker 164 156 144
Boden 44 41 48
Bollnäs 53 41 53
Dannero 11 12 18
Eskilstuna 44 42 37
Färjestad 92 79 90
Gävle 39 39 40
Hagmyren 43 45 55
Halmstad 172 133 124
Jägersro 180 153 175
Kalmar 34 37 60
Lindesberg 7 8 7
Mantorp 34 43 69
Romme 57 57 71
Rättvik 28 35 33
Skellefteå 16 18 27
Solvalla 329 341 389
Solänget 19 14 10
Umåker 23 18 39
Vaggeryd 12 8 5
Visby 7 11 13
Åby 96 70 67
Åmål 4 3 5
Årjäng 10 9 8
Örebro 28 28 35
Östersund 25 14 24
1 667 1 540 1 754

 

Kontrasterna här blev mycket större än om man mäter antal unghästar, tvärtemot vad mina kamrater trodde skulle bli utfallet. Kontinuerligt tävlande och prispengarnas nivå gör naturligtvis sitt till, men det går också att konstatera att ”stortränarna” är väldigt duktiga på att matcha sina hästar och se till att så många som möjligt drar sitt strå till stacken.

Jag kan heller inte låta bli att fundera över hur flera mindre banor fördelar sina prispengar. Många banor håller sig med rätt så högt doterade lopp, i några fall enormt högt doterade, som förvisso lockar många gästande ekipage. Däremot så betyder det att rätt så mycket pengar hamnar någon annanstans än hos lokala tränare.

Lutfi Kolgjini kom t.ex. tvåa i Bodens tränarliga 2015 med sin tränarseger i Norrbottens stora pris och en miljon i förstapris. Stefan Hultman som hade tvåan och fick 400.000kr för det, kom sexa i tränarligan. Dessa bägge startade två respektive tre hästar denna enda dag.

I Östersund vann Timo Nurmos Jämtlands stora pris. De 750.000kr i förstapris räckte till en andraplats i tränarligan. Lutfi Kolgjini var tvåa och fick 325.000kr. Det räckte till en sjätteplats i tränarligen om vilken tränare som tränat in mest pengar vid tävlingar på banan.

I Årjäng räckte de 600.000kr som Daniel Redén tränade in vid segern i Årjängs stora sprinterlopp till en förstaplats i tränarligan.

Man kan titta runt överallt, och man finner att en vinst i banans största lopp i allmänhet räcker till en plats på tio i topp, även om man i övrigt inte tävlar där.

De här loppen är naturligtvis viktiga för banan för att locka publik till sin oftast enda stordag, men är det meningen att de aktiva i övrigt skall leva ett travliv i armod och fattigdom när så stora pengar sätts av till ett enda lopp? Om alla pengar man får in från publiken den dagen går till att finansiera ett storlopp med inget eller tunt lokalt deltagande, var det värt det då? Det slår mig att pengarna de delar ut där räcker till att skapa en hel del stimulerande lopp för unga hästar och för hästar som skall förberedas för V75.

I någon mån är siffrorna också ett tecken på hur det står till i svensk travsport. Stora pengar delas ut till ett fåtal hästar i några få stora lopp. Sedan är det ett avgrundsstort hopp ned till vardagstravets harvande.


Kapitel 5
V75-startande hästar

En av mina norrländska kamrater suckade djupt åt statistiken och fick sedan en snilleblixt. V75-omgångarna i norr anklagas ofta för att vara utan större klass och relativt ihåliga. Det måste ju bero på att många mindre framstående hästar får plats i loppen. Så skulle jag kanske vilja räkna efter hur många hästar som startat på V75 från respektive bana? Minst en start är en poäng. Om man startat flera gånger eller vilken placering man fått spelade inte någon roll. Jag gick igenom tre år, alla åldrar, varmblod och kallblod, amatörtränade såväl som proffstränade. Allt för att jämna ut tur och otur och för att kanske kunna se trender. Tabellen såg ut så här:

  2015 2014 2013
Bana V75-hästar V75-hästar V75-hästar
Axevalla 111 116 148
Bergsåker 197 182 163
Boden 50 51 60
Bollnäs 58 40 46
Dannero 10 13 13
Eskilstuna 57 57 35
Färjestad 90 100 93
Gävle 55 55 49
Hagmyren 43 44 46
Halmstad 199 166 146
Jägersro 207 224 198
Kalmar 38 50 62
Lindesberg 10 7 11
Mantorp 49 67 76
Romme 81 79 75
Rättvik 27 36 42
Skellefteå 22 12 24
Solvalla 376 386 393
Solänget 20 15 13
Umåker 37 36 47
Vaggeryd 12 11 8
Visby 9 11 10
Åby 58 52 52
Åmål 5 5 6
Årjäng 22 17 17
Örebro 38 43 41
Östersund 21 18 20
1 902 1 893 1 894

Det blev med andra ord inte ens här någon direkt påtaglig skillnad. Skall man vara ärlig så visar väl tabellen att de stora tränarna upptäckt att till de små banornas V75-omgångar kan man skicka lite sämre hästar, de hävdar sig ändå. Värt att notera är dessutom att V75 ganska sällan har lopp för unghästar, så de banor som har svårt med återväxten borde kunna hävda sig här. Det är dessutom nästan alltid något kallblodslopp på schemat när V75 körs i Norrland, och det kan man knappas anklaga solvallatränarna för att ha gott om på sina träningslistor.

Den enkla sanningen är den att har man ingen ingen återväxt, så hänger man inte med längre fram heller. Jag kan förstå om de banor som helt saknar V75-dagar presterar sämre i den här tabellen, men tycker att en del andra banor har en del kvar att bevisa om de vill behålla sina dagar med V75.


Kapitel 6
Sanningens stund är kommen

Alla dessa data måste naturligtvis sammanställas på något sätt. Efter en tids funderande tyckte jag att det var smidigt att vikta alla hästarnas resultat lika, dvs start som 3-åring, 4-åring, på V75 eller tjäna minst 100.000kr var lika mycket värt. Eftersom det fanns 12 poängvärden för hästarnas resultat så fick varje proffstränare bli värd 12 poäng.

Mina norrländska kamrater hade mycket stor önskan om att alla dessa poäng måste ses i ljuset av vilka resurser man har. Därför delade jag den samlade poängen med antalet tävlingsdagar man hade. Resultatet blev då ett slags index på hur mycket kvalitet man fick lov att ”betala” med för varje tävlingsdag? Vilka kom rätt så billigt undan och vem pröjsade mest? Blev skillnaderna stora?

Den tabellen såg ut så här:

 
Bana SUMMA P/dag
Axevalla 1822 43,38
Bergsåker 2080 41,60
Boden 856 28,53
Bollnäs 966 29,27
Dannero 252 19,38
Eskilstuna 1151 31,11
Färjestad 1346 33,65
Gävle 880 27,50
Hagmyren 682 32,48
Halmstad 2062 52,87
Jägersro 3027 52,19
Kalmar 969 26,92
Lindesberg 211 19,18
Mantorp 1035 31,36
Romme 1299 39,36
Rättvik 528 22,96
Skellefteå 329 19,35
Solvalla 5003 53,80
Solänget 275 25,00
Umåker 659 25,35
Vaggeryd 196 17,82
Visby 439 25,82
Åby 1238 19,65
Åmål 215 19,55
Årjäng 406 21,37
Örebro 880 26,67
Östersund 563 20,85
GENOMSNITT 29369 34,19

 

Här fanns det stora skillnader. Banorna Halmstad, Jägersro och Solvalla samlar på sig massor med kvalitetspoäng, som de inte får särskilt mycket för. Axevalla och Bergsåker gör också bra ifrån sig. En stor andel banor ligger ganska nära snittet, mestadels våra ”mellanbanor”. Väsentligt sämre än snittet kommer en del mindre banor in på. I kategorin som ligger väldigt långt under snittet hittar vi idel små banor, samt mycket förvånande, Åby. Jag förstår mycket väl varför man jobbar så hårt där med att få nya tränare. Hela deras existensberättigande är hotat.

Det är rimligen så att om man inte får de hägrande 270 miljonerna till sporten år 2018, så kommer man behöva genomföra sparbeting där inga kor är heliga. Jag har svårt att se någon enda argumentation som kommer att bita från små banor med ganska liten betydelse för svensk travsports framtid. Kraven på att spara pengar genom att lägga ned dessa banor i en eller annan form kommer bli hårda. Att nivåerna på svenska uppfödningar hålls uppe är också viktigt. Tappar vi mer på uppfödningssidan kommer man få lov att skära ned tävlingsprogrammet eftersom hästarna inte räcker till. Många banor har redan så få tävlingsdagar att det knappast går att skära ned mer och anse att det fortfarande är en permanent travbana.

De små banorna kostar inga astronomiska pengar att driva, men varje sparad miljon kommer att bli viktig för travsportens överlevnad om man inte klarar av att leverera pengar från spelet. Det är inte helt orimligt att de banor där det finns en bättre framtidstro skall premieras vid sparbeting.

Detaljstuderar man siffrorna ser man att något tiotal fler tre- och fyraåringar som tävlar årligen på de banor som utmärker sig på den negativa sidan skulle göra att de spurtade upp sig en del. Samtidigt är ett tiotal nästan en fördubbling av vad man haft de senaste åren. Det saknas också hästar med V75-kvalitet, och det saknas hästar som kan hävda sig och springa in åtminstone hälften av vad en häst i professionell träning årligen kostar.

Jag har ändå gjort rätt mycket för att försöka jämna ut siffrorna en hel del. Om en unghäst gjorde en start eller tjugo starter gav samma poäng. Om de startade i de stora unghästloppen eller i ett debutantlopp på hemmaplan gjorde ingen skillnad. Om en häst tjänade flera miljoner eller bara precis 100.000kr gjorde heller ingen skillnad.

Om en proffstränare har fem hästar på träningslistan eller 200 har inte gjort någon skillnad i statistiken, och en vinnare av fem V75-lopp är lika mycket värd som den som startade blott en gång och blev diskad för startgalopp. Det hade gått att göra skillnaderna oerhört mycket större om man vinklat statistiken åt det hållet. Ändå ser det smått bedrövligt ut för vissa banor, och kritiken mot framför allt Solvalla kanske borde tystna nu. De levererar vad de skall göra.

Man kan lite filosofiskt vända på ett välkänt resonemang; Förtjänar man någon bredd om man inte har någon topp? Det syns ju svart på vitt att det är banorna med störst återväxt av unghästar som också presterar bäst vad gäller de äldre hästarna. Precis som inom den svenska lagidrotten är det lagen med enormt stor verksamhet för de unga som sedan har styrkan och bredden att bli topplag i de högsta serierna.

Det brukar från de små banornas håll pekas på en del mindre roliga saker hos de större banorna. Man visar publikstatistiken för V75-dagar. Jag tycker då man kanske skulle kunna föreställa sig t.ex. Årjängs V75-dag en snöig februaridag. Hur många åskådare skulle det dra? Hur många åskskådare skulle vilja uppleva Norrbottens stora pris i norrsken en garanterat myggfri kväll i December? Vackert kanske, men knappast publikfriande.

Man brukar också påpeka att loppen på storbanor ibland är sorgligt dåligt fyllda. Det är alldeles sant, men ärligt talat vore det en ännu mer förkrossande statistisk seger för större banor om tränarna där fyllde ut loppen med hästar som kanske inte alls är mogna för uppgiften. Jag ser det istället som en gyllene chans för tränare på små banor att ta en lång utflykt för att starta på med det man har i stallet. Härda mot lite vassare motstånd och få tävla på generellt sett lite bättre banor. Kan Lutfi Kolgjini vinna uppe i Boden så borde kanske Hanna Olofsson fundera på Jägersro?

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.

En sammanställning av alla siffror, som dessutom är färgkodad utifrån de sammanlagda resultaten, kan laddas hem här (PDF).

2 tankar på “Kvalitet i svensk travsport”

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.