Korta notiser per den 4:e Oktober 2018

Spelmissbruk
I gårdagens Travronden kunde man läsa ett reportage av Rickard Hansson där han intervjuar en spelmissbrukare på ett rakt och naket sätt. Det är inte gulligt på något vis, utan visar tydligt hur dåligt vissa människor hanterar spel. Man kan googla och få upp väldigt många fler artiklar som andra har skrivit om samma sak. Kanske inte lika bra skrivna, men problemet handlar inte om ett litet fåtal människor. Antalet artiklar och mängden människor som intervjuas är för stort. Trots att de som låter sig intervjuas är de som klarat sig, fått hjälp och tagit sig igenom skiten så är det sällan några solskenshistorier.

Tänk om man också hunnit intervjua de som tagit livet av sig, de som ligger i fosterställning på golvet i tre dagar i ångest över att ha spelat bort allt, de som varje dag lever under pressen att deras livslögn skall avslöjas och allt som kan få dem att släppa den är att spela mer. Då skulle vi kanske inte ens orka läsa om det. Vi skulle slå det ifrån oss som vi gjorde med förintelsen av judar, folkmordet i Srebenica, Pol Pots vidriga regim och mycket annat. Spel är ur den aspekten samma sak som alkohol och narkotika. Vi möts också där av människor som kommit igenom skiten, ordnat upp sina liv. Det är inte en heroinmissbrukare på jakt efter nästa fix som står på scenen och berättar vad de känner just nu. Det skulle ”vanliga människor” aldrig orka med.

Att det är just kasino-spel som är i fokus beror på att det är det bästa ”knarket” just nu för spelmissbrukare. Hade inte nätkasinon funnits hade de istället spelat på något annat. Spel på hästar är inte på något sätt oskyldigt i sammanhanget. Tillsammans med bl.a. Oddset, Triss, bingohallar, enarmade banditer och vanliga tombolalotter skapade också de spelmissbrukare på sin tid, då det var det mest ”potenta spelknarket” man kom åt. Om man nu inte bodde nära någon svartklubb som drev kasino i det fördolda, eller hade vänner som gärna spelade poker och allt annat som det gick att spela om pengar på, nätterna igenom.

Det går lite långsammare med de metoderna, ger lite större tidsfönster för eftertanke, som i sin tur gör att det tar längre tid att spela bort allt man äger och har + jobb och familj, i jämförelse med nätkasinon. Men de hamnar där till slut i alla fall. Därför gillar jag inte att en del spelbolagsdirektörer står och pekar finger åt andra och påstår att det man själv gör är helt ofarligt.

Konsumentskydd
Det är också värt att fundera över hur det statliga spelmonopolet vi har haft i så många år har underlåtit sig att skydda människor från att hamna i skadligt spelmissbruk. Det är t.ex. inte förrän nu den 1:a November som ATG börjar införa obligatorisk registrering av alla spelare.

Svenska spel gjorde det för ett par år sedan. Det blev dyrt för dem. De tappade i omsättning för att folk inte vill få sitt spelande övervakat. Skälen för det är många. En del för att de har problem och spelar för mycket, andra för att de inte vill redovisa pengarna, några för att de inte litar på samhället. En rätt stor kategori för att ”de inte orkar”. Spel betyder inte så mycket för dem. De kan få sin dos av tillfredsställelse med livet genom att istället köpa ett livsstilsmagasin och läsa hemma i soffan, eller ta en lyxig fika på konditoriet med en vän, utan att man måste registrera sig.

Det är också först nu som ATG infört obligatoriska insättningsgränser. Det är ett utmärkt verktyg för människor med spelproblem att begränsa sig. Det fungerar naturligtvis inte lika bra när det finns en massa olika bolag att spela på. Det vore intressant för Sverige att ha en gemensam gräns som alla spelbolag fick dela på. Men hittills har man inte haft någon spärr alls i det svenska spelmonopolet.

Runt spelmissbrukarna finns också en rad asgamar som gärna är med och delar på bytet. Främst spelbolag som hellre låter en VIP-manager ringa och uppmuntra till spel än att ringa och prata spelproblem med någon som uppenbart har problem. Gärna berätta om häftiga VIP-resor man kan få om man spelar lite mer. Genom att låta VIP-managern ställa frågor om man har problem med spelandet får man de rätta svaren. De vill ju kvalificera sig till resan, det stora priset, det som bevisar att man är en av de bästa spelarna. Inför en sådan kan man inte visa någon vekhet.

Det är ganska cyniskt och kan väl närmast jämföras med reklam för cigaretter på baksidan av förpackningarna med nikotintuggummi, eller att något färjerederi skickar sin taxfree-katalog till alla som fått Antabus förskrivet.

Det finns fler asgamar. Betaltjänstföretagen som mot hög avgift skickar pengar från nästan vad som helst till spelbolag var som helst i världen. Där finns låneföretagen som erbjuder snabba lån dygnet runt mot hög ränta och rejäla avgifter. Där finns också de vanliga bankerna som borde se vad som händer på sina kunders konton, men ändå beviljar utökade lån på huset. Särskilt om man kan sälja in något oförmånligt fondsparande och kanske en ganska dyr kontokortskredit. Till kategorin asgamar skall också föras upp revisionsbolag som trots väl tilltagna arvoden inte lyckats avslöja bedrägerier av människor med spelmissbruk mot sin arbetsgivare.

Jag vet inte om jag vill föra upp alla godtrogna i familjen, på arbetsplatsen och i den övriga omgivningen till kategorin asgamar. De har liten vinning av det här, men människor borde inte vara så naiva. Alla måste vara medvetna om att det här finns, och våga konfrontera även nära och kära om man misstänker att allt inte står rätt till.

Travronden
Travronden har gjorts om, och de liksom många andra tidningar söker efter konceptet som skall ge dem lönsamhet i den digitala tidsåldern. Det jag såg igår var ett steg i rätt riktning. Jag tror att man kan nå rätt så långt genom att våga slakta heliga kor. Det är jättedyrt att trycka startlistor och speltips i fyrfärg och distribuera som tidning. Sådant kan med fördel ligga digitalt, och det är tveksamt om man som prenumerant vill betala för all denna spelinformation. Det må vara sådant som kan mekas ihop på redaktionen, och därför är ganska billiga sidor att producera, men det är lätt att finna informationen på annat håll.

Svenskar i Lexington
Även om travsporten i USA till stor del domineras av svenskar så är det rätt anmärkningsvärt att svenskköpen på auktionen i Lexington vida överstiger vad t.ex. hela kriterieauktionen omsatte. Det tyder kanske på att det finns utrymme för ännu mer högklassig svensk uppfödning som uppfödarna kan få betalt för, om de bara har objekt som attraherar miljardärklubbens ha-begär?

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.