Korta notiser per den 30:e Oktober 2018

Hur publiken skrämdes bort
Om man vill kan man dela in publiken i några olika kategorier.

”Längst ned” på den tanket kring en värdekedja hittar vi den travintresserade som mest är ute efter lite sällskap av likasinnade. De har inte så mycket emot att betala ett symboliskt inträde, och sedan nöjer de sig med en sittplats i skydd av väder och vind, om det är dåligt väder. Är det fint väder har de med sig egen stol och sitter ute och tittar. De vill kanske äta en korv, eller ta en kaffe och macka. De spelar rätt så smått, typ en V5:a för en hundring och en 50-lapp plats eller vinnare i några lopp. Men de applåderar vinnarna, står upp och jublar när hästarna kommer över upploppet. Deras krav på anläggningen är inte så höga, men visst är det trevligt med fräscha toaletter bra ljud och en miljö som man vill vistas i.

Den här kategorin publik har banorna rätt så effektivt lyckats göra sig av med genom att höja priserna till en nivå där de föredrar att gå till ombudet, eller spela bingo istället. När det är V75 och liknande har entrépriserna hissats upp till en nivå där de inte längre tycker det är värt att komma. Det finns kanske ekonomisk rationalitet bakom de besluten, men då bör man vara medveten om det när man jämför publiksiffror.

Nästa kategori på värdekedjan är de som kan tänka sig äta ett mål mat på travbanan. De kan också tänka sig att betala entré, men en rätt stor andel av dem har någon form av kort som ger dem fritt inträde. De är inte så intresserade av á la carte, men vill ha några rätter att välja mellan av typen ”dagens”. Det behöver inte vara pucherad torskrygg med allsköns välklingande tillbehör. Fiskgratäng med dill och räkor samt kokt potatis går bra. Till nöds kan en snabbmatsrätt som ett ordentligt hamburgermeal eller en kebabtallrik fungera, för pizza har inte hittat till travet.

Den här kategorin kunder kommer ofta flera tillsammans, de lägger kanske 200kr var på en gemensam V64:a och spelar för någon tusenlapp var under kvällen. De är pålästa och kunniga, de kommer ganska ofta till travbanan och känner många andra där.

Inte heller den här kategorin kunder har man lyckats behålla på banorna. Maten har fått priser som sprungit ifrån deras komfortzon. Den miljö där de sitter har inte prioriterats, utan det är en småtrist miljö. Främst har de kanske ändå skrämts bort av att det inte finns några fasta dagar längre. Det är lunchtrav, breddtrav, kvällstrav och även helgens trav går allt senare och krockar med annat. Det som är kvar på kvällstud är utspritt över alla veckodagar.

Den tredje kategorin kunder är den som travbanorna satsat på, för att man är nödd och tvungen. Det är de som inte behöver bry sig så mycket om vad det kostar, utan det är OK att äta och dricka för en tusenlapp på travbanan. De tycker i allmänhet att entré borde ingå då, och många har hästägarkort eller andra varianter av frikort. En stor del av  banornas publikytor är reserverade för dessa kunder i form av restauranger med utmärkt utsikt över banan. Restaurangen har varit banans skyltfönster, det man varit stolt över.

Med tiden har det blivit allt svårare att fylla restaurangerna. Det har varit svårt att fylla på den här kategorin kunder trots att den mesta marknadsföringen handlat om det här. Många är hästägare, men i takt med att allt fler hästar är andelshästar, som kräver en mindre plånbok, har de avstått från restaurangen. Det är också en allt större andel hästar som ägs av tränare eller väldigt stora hästägare, som inte har tid att se på travet från restaurangen. Och för de flesta är det på tok för dyrt att särskilt ofta sätta i sig en trerätters med sådana priser.

Det finns en del andra kundgrupper. Företag som representerar på travbanan, eller bjuder sina anställda på en travkväll är en viktig kundgrupp. Det är väl dock inte så att det görs vågen längre när man föreslår en kväll på travbanan för sina anställda. De var konkurrenskraftiga i en tid när man tävlade med stadshotellet och någon statlig SARA-restaurang, men sedan dess har inte så mycket hänt. De flesta skruvar istället på sig och funderar på hur man skall ta sig hem, om det verkligen inte finns något roligare att se på än trav, och innan man fått något bifall har halva gänget slitit upp sina telefoner för att googla fram andra alternativ om nu chefen har spenderbyxorna på sig.  Fyra timmar på en travbana är tyvärr inte attraktivt i mångas ögon idag. Det positiva som kan upplevas där väger inte upp för den tid och de resurser man lägger ned.

Barnfamiljer är en annan inte så prioriterad grupp. När erbjöds det senast barnmeny på travbanan? Är det verkligen någon som tror att man tar med truliga tonåringar till travet en lördag för att de skall äta en trerätters för 595kr på restaurangen + coca-cola för 35kr/glaset tillsammans med föräldrarna?

Den som drömmer om fornstora publiksiffror måste försöka förstå vad som hänt i samhället och hur travet inte alls anpassat sig på något sätt. Man måste förstå att den publik man valt bort genom olika beslut inte kommer tillbaka, och man har inte gjort något alls för att försöka locka annan publik istället. Istället har man lockat publiken till olika TV-satsningar, men det är spelets domän och sporten har inte riktigt tagit sig in dit, trots att det till stor del betalas med sportens medel.

PMU skalar ned
Jag läser i norska Trav- og galoppnytt en intervju med PMU:s nya chef. Han vill skära ned spelmöjligheterna för fransmännen, inte trötta ut dem med trav från USA och Australien, och betydligt mindre spel till t.ex. tyskt trav. Han är heller inte främmande för att skära ned antalet lopp och tävlingsdagar på hemmaplan.

Som direktör för PMU kan han naturligtvis välja vad han vill ha i sitt utbud och erbjudande till sina kunder. Men sedan skall han nog nöja sig med önskemål rörande det inhemska travet. Jag förstår hans frustration med 15-20 banor som tävlar parallellt en sommarlördag, med små fält och nästan inga kända hästar eller kuskar. Men speldirektörer bör nöja sig med att påpeka att det är svårt för spelbolaget att optimera spelet när det ser ut så, men också förstå att man dödar intresset om man stryker en massa landsbygdstrav. Dödar intresset hos dem som 360 dagar om året spelar Quinté till andra banor än sin hemmabana.

Amatörframgångar
Det har varit ont om amatörframgångar några dagar, men igår vann Mikael Fellbrandts Vikens Fingerprint inom V64 på Eskilstuna och tjänade 35 000kr. Ytterligare 7 prisplaceringar för amatörtränade hästar inom V64, och åter ett bevis på att man visst kan ta för sig av den större priskakan i år genom att våga anmäla sina hästar till sådana lopp.

För övrigt anser jag att V75 skall starta 14:30

1 tanke på “Korta notiser per den 30:e Oktober 2018

  1. En förlorad kund är inte bara en förlorad kund, det är även förlorade blivande kunder. En kund tar ofta med sig vänner när de tycker något är trevligt, gillar vännerna det så tar de i sin tur med sina vänner och så vidare. När man som kund slutar gå på trav, tja då kommer heller inte ens vänner och vänners vänner att gå dit. Det dåliga ryktet sprider sig som ringar på vattnet och dåliga omdömen är svåra att reparera. ATG och ST kommer att vakna upp till världens baksmälla den dag de kommer på att His Lordship Skarplöth var en stor bluff. Då är det för sent att reparera skadan. Då är det för sent att flytta tillbaka V75 för då är deras kunder redan långt borta. Det är redan för sent…

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.