Ett sätt att bli fler

Vi talar ofta om hur vi skall bli flera inom travet. En väldigt stor tröskel är de kostnader som finns med att äga en travhäst.

En unghäst med inte alltför märkvärdig stam kostar runt 200.000kr att köpa in och anmäla till unghästloppen. Att ha en häst i träning kostar runt 15.000kr/månad med försäkringar, lite veterinärvård och normal omsorg som skor, täcken etc. Att tävla med en häst brukar kosta runt 1500-2000kr per start om det inte är på hemmaplan. Sedan vill tränare och kusk ha provision på eventuella prispengar ovanpå det.

Även om en häst delas upp i 10 andelar så blir det en rätt så häftig månadskostnad för många. Hästägandet blir något som får anstå tills barnen flyttat ut, bolånen är amorterade, familjen klarar sig med en bil och man har nått höjden på sin karriär. För många pensionärer, studenter, ensamstående etc. är det en utopi att kunna vara delägare i en travhäst.

Därför borde fler andelshästar ha några ”miniandelar” för dem som vill börja sin bana som hästägare i mindre skala. Dela den sista andelen i poster om 1-2% och engagera fler. Det blir lite mer administration, men det får man lägga på månadskostnaden. Ägare av dessa små  andelar är kanske inte intresserade av att avnjuta trerättersmeny på restaurangen när hästen startar, utan nöjer sig med kaffe och macka som man har med sig i portföljen.

Det här är ändå ett sätt att få med flera i travsporten. Ett sätt att engagera den som har 500kr i månaden att lägga på en hobby de brinner för. Ett sätt att åter befolka läktare med engagerade människor som tagit med hela släkten för att visa dem den där hästen de deläger. Lösningar som Travkompaniet eller Rikstravet i all ära, men där kommer man lite för långt ifrån träningsrapporterna, lite för långt ifrån bestämmandet. Nu lär man inte få bestämma så mycket med bara någon enstaka procents ägande i en häst, men jämfört med när man är tusentals människor som deläger så har man chansen att ändå känna alla delägare.

 

Lämna en kommentar