Det svarta hålet – travrestaurangen

Läser att hästägarna vill ta prispengar för att skapa VIP-upplevelser för dem på banorna där deras hästar startar. De skulle kanske först räkna igenom vad travrestaurangerna redan subventioneras med.

Jag pratade med en konsult i restaurangbranschen om hur marknaden fungerar. Han har 40 års erfarenhet och jobbar idag en del för banker, Almi och arbetsförmedlingen för att hjälpa igång många nya företag i branschen, och att de har realistiska budgetar. Han säger sig ha sett fler sunkiga och nedgångna restauranger än vad som borde vara möjligt, men har också ett bra rykte om sig för att ha vänt en del ”gamla kolosser” från ständiga förluster och uselt rykte till att generera pengar.

Kostnaden för en restaurang kan man dela upp i sex delar, tre fasta delar och tre rörliga. Lokalen, inredningen och köket hör till de fasta kostnaderna. Besöket, maten och personalen är de rörliga. En lokal som uppfyller baskrav för en restaurang vad gäller yta, ventilation, elförsörjning, toaletter, möjlighet för handikappaccess, restaurangkök etc kostar i runda slängar 3 000kr/år och per sittplats. Skall den ligga på en fin adress kostar den mycket mer.

Det spelar inte så stor roll om det är gäster där varje dag eller inte, om en fjärdedel av platserna är fyllda eller alla, det är vad lokalen kostar. Till det skall man lägga ungefär 10 000kr per sittplats för inredningen av restaurangen. Bord och stolar, porslin, dukar, bestick, glas, betalsystem, bokningssystem, garderob, gardiner, belysning etc. Det skriver man av på 10 år, så det kostar ungefär en tusenlapp per sittplats och år.

Lika mycket kostar själva restaurangköket. Här är det många som snålar, och som sedan får problem när hälsovårdskontoret knackar på för att kontrollera. Vattenbad som inte orkar värma tillräckligt, salladsdiskar som inte kyler, klinkerplattor i golvet som spruckit och där det samlas bakterier och snusk, fryskompressor som inte orkar riktigt när det blir varmt på sommaren. Även en duktig krögare i ett nytt kök brukar få några påpekanden. En mindre duktig krögare i ett slitet kök kan få 40-50 anmärkningar och krav på att stora delar måste åtgärdas (bytas ut). En del bör man byta ut av alldeles egna intressen, som t.ex. frysar. Det är vansinne att ha kött för kanske 100 000kr i ett 20 år gammalt frysrum som när som helst kan stanna.

Att bara ha en restaurtang stå kostar alltså runt 5 000kr/sittplats och år. Lägger man mindre pengar har man som regel skjutit nödvändigt underhåll framför sig, och restaurangen ser ut som ett exempel på tidstypisk interiör från 1978.

Kostnaden för ett besök på restaurangen varierar stort. Är man en bättre restaurang med duk på bordet, linneservetter och generellt sett hög klass kanske varje gäst kostar 50kr med städning, förbrukning och återställning. På ett gatukök kanske kostnaden per gäst är fem kronor för ett besök, mest sophantering och att torka av golvet.

Maten kommer till så klart, men den betalar ju ändå gästen specifikt för, och ofta kan man ta bättre betalt ju mer maten kostade i inköp. Själva råvaran mat uppgår sällan till mer än 20kr för en dagens lunch, medan råvarorna till en trerätters kan dra iväg över 100kr. Allt handlar om ambitionen, och är den för låg är det svårt att ta betalt av gästen. Här syndar många evenemangsrestauranger, dit travbanorna räknas, med att servera det billigaste köttet som går att uppbringa och det mest spännande i salladsbuffen är majs från två år gamla konservburkar.

Personal är en stor kostnad för restauranger. I snitt kostar restaurangpersonal runt 5kr/minut, vare sig de står och lägger sparrisar i kors på tallriken eller om de sedan rakar den ratade sparrisen i slaskhinken innan tallriken diskas. Serveringspersonal är inget undantag, och här märks stora skillnader i kostnaderna mellan ”bricklunchrestauranger” som serverar uppvärmt halvfabrikat och de med bordsservering som lagat maten från grunden. På en bättre restaurang har ett bord med fyra personer ganska troligt fått ungefär en timmes personaltid med att laga mat, ta beställningar, servera det beställda, duka av, ta betalt och diska. Det motsvarar c:a 75kr/gäst.

Svenska travrestauranger har fått allt mindre möjligheter att bära sig. Förr hade man 30-40 kvällar per år, på storbanorna ännu mer, då restaurangen fylldes av glada festande människor. Numera skall man försöka dra in pengarna för restaurangen på dagens lunch några få tillfällen då man har relativt fullt på restaurangen. Den senaste tidens publiksiffror indikerar att det är långt ifrån fullt ens på lördagstävlingarna, och vardagar ekar det tomt. Intäkterna måste komma från några enstaka evenemangsdagar. Den hävstång många restauranger har med flera lunchgäster per sittplats, eller i vart fall två gäster per sittplats under en kväll på restaurangen saknar ju travbanornas restauranger också. Istället handlar det om rätt långa sittningar per nota som drar upp kostnaden för serveringspersonalen.

Man har klarat av det genom att inte hänga med sin tid. Det är i gamla Folkets Hus på Norrlands landsbygd och på travbanor som man kan hitta 70-talsinredning i originalskick. Snart kommer TV att kunna spela in TV-serier som skall utspela sig för 50 år sedan på travbanornas restauranger, och när någon travbanechef får för sig att släpa sin restauranginredning till antikrundan kommer Knutsson att gå i spinn när han vänder på stolen och hittar den svenska tillverkarens stämpel där.

De flesta svenska travrestauranger byggdes i en tid när den enda konkurrensen var stadens stadshotell där det krävdes slips på herrarna för att komma in, där jeans var bannlysta och där det mest exotiska på matsedeln var schnitzel. Alls ingen dålig schnitzel, men kanske lite tråkig redan då. Travbanorna kunde erbjuda något nytt och fräscht, och dessutom spel om kontanta pengar. Idag ser restaurangutbudet helt annorlunda ut. Antalet utskänkningstillstånd har mångdubblats, så konkurrensen är idag mördande. Den nöjessugna publiken valde andra ställen dit det var enklare att ta sig, och framför allt hem igen. Man valde restauranger som specialiserat sig på olika länders matkultur, man valde att ta en pubrunda istället för att åka på trav. För dem som lockas av spel kom det restaurangcasinon, vi fick Jack Vegas-maskiner, och sedan kom sportbarerna när spelet hade flyttat till mobilen.

Vad skall man göra då? Jo, det finns en bana som har ett intressant koncept för framtiden. Åby har med sitt hotell och mässanläggning i direkt anslutning en chans att faktiskt få en del av sina restauranger bokade och nyttjade rätt flitigt. Att använda en travrestaurang som frukostmatsal för ett hotell är bra resursutnyttjande.

Alla banor kan naturligvis inte göra så, men för Solvalla skulle det ha kunnat vara intressant. En mässhall i anslutning till Bromma hade kunnat fungera, men nu siktar man på bostäder där istället. Några banor har många lunchgäster varje dag, vare sig det är trav eller ej. En del banor kör hårt med catering, någon har en rätt omfattande verksamhet med smörgåstårtor. På en lagar man mat som körs ut till de äldre i kommunen som inte klarar av att laga mat själva. Några har lite konferensverksamhet, en har blivit expert på att ordna bussresor dit för pensionärsföreningar etc.

Man försöker likt många samhällen har försökt behålla sitt Folkets Hus. Man drömmer om fornstora dagar när det bodde 4 000 människor i samhället som alla ville gå och dansa. Nu bor det 1 500 där, varav hälften är pensionärer, men likväl skall man ha en dansrestaurang för 800 personer ståendes i ett jättestort Folkets Hus som man inte har råd att underhålla. Travbanorna drömmer sig tillbaka till tiden när de var centrum för nöjeslivet i staden, istället för att försöka finna sin nya roll. Ju längre man krampaktigt håller kvar vid att man måste ha en jättestor restaurang, desto mer kostar det. Att inget hänt beror ju på att travbanorna trots allt har pengar som de kan täcka driften med, väl dolt i årsredovisningen.

Ett ytterligare bekymmer är ju att de som jobbar med att driva travbanan sällan är folk med någon genuin och framgångsrk bakgrund i restaurangbranschen, trots att det kommit att bli en stor del av banornas verksamhet. I travsällskapens styrelser finns sällan den kompetensen, där ställer man mest krav på att verksamheten åter skall blomstra istället för att förstå den. Och husmanskost skall det vara, inga moderna påfund.

Jag är övertygad om att flera travbanor skulle må mycket bättre ekonomiskt om de kunde riva en del av sina publikutrymmen som idag inte används. Istället för en restaurang som rymmer +1000 personer kanske man skulle ha en som rymmer 350 gäster. 90-95% av alla travdagar räcker det alldeles utmärkt. Totalekonomin skulle bli mycket bättre, och kanske skulle man åter kunna få intäkter från restaurangerna som räcker till underhåll och förnyelse, och ändå blir det en slant över.

Det finns ingenting som hindrar att man i dessa mindre anläggningar tar väl hand om hästägarna. Det får man kanske råd med om man kommer tillrätta med sina restauranger.

Insatserna är höga – må korten vara med oss

För ett par veckor sedan kom ATG:s ekonomiska rapport för 2018 som visade hur man skött sina finanser. Det var en rapport som visade på en del bekymmer man har att jobba med.

Till att börja med så var pokalåret inte på långa vägar finansierat. Den stora återhållsamheten under tre år ledde inte till att ATG klarade av att leverera 300 nya miljoner. Förra året gick man back med 127 miljoner, men i ärlighetens namn ökade man medlen till sporten med mer än sagt, 335 miljoner. Nu lät man det här vara eftersom man får en stor skattesänkning i och med den omreglerade spelmarknaden. Men den skattesänkningen har man redan varit och nallat av nu.

Omsättningen gick ned för ATG under 2018. Trots jackpot-yror var och varannan månad, trots nytt omsättningsrekord för en enskild V75-omgång, trots alla Tillsammansandelar. Framför allt är det i de oddsbaserade spelen man tappar. Vinnare, plats, DD och liknande. Där tappade man en halv miljard. Många av spelen är inte särskilt roliga att spela på längre. Omsättningen är för låg.

Lunchloppen har nästan alltid omsättning på vinnarspelet som är en bra bit under 100 000kr. Även en del V64-lopp på kvällen har så låg omsättning. 100 000kr är en viktig brytpunkt för när vinnarspel är roligt att spela om man spelar med lite högre insatser. En häst som står i 10 gånger vid omsättning 100 000kr sjunker till 8,97 om man spelar 1 000kr vinnare på den.

I debatten brukar man ibland ifrågasätta hur många det är som blint följer vad de säger på ATG Live när hästar de nämner rör sig ganska häftigt i odds. Svaret är att det inte behöver vara så många, för potterna är så små att några som sätter varsin hundralapp kommer påverka oddsen ordentligt.

Hela det här raset handlar om att ATG inte vårdat sina produkter, gett dem den kärlek som alla spelformer behöver för att hänga med i sin tid. Spelavdragen har inte anpassats till marknaden. Marknadsföringen har varit noll och intet. Allt har handlat om jackpottar hit och rollerpottar dit. Man har styggt utsatt spelarna för Triospel i lopp med 5-6-7 hästar, i stadigt krympande fält trott att platsspelet sköter sig själv och inte förstått att tvillingspelet kannibaliserat svårt på vinnarspelet.

Vad ATG och ST borde göra är att försöka få till en marknad med alla licensierade bolag som ordnar med vinnarspel i en gemensam pool. Att det finns en fungerande marknad som sätter odds istället för en massa fasta odds med oklara omsättningar. Och man behöver kanske göra det med betydligt mindre än 20% i spelavdrag, men det är en annan historia vi kan ta en annan gång.

Och visst har ID-kravet vid spel påverkat omsättningen, visst påverkar antalet jackpot, antalet lördagar och andra idrottsevenemang. Men det finns alltid saker man att slåss emot varje år på ett eller annat sätt. Inställda omgångar pga väder, datastrul, oförmånlig placering av helgdagar, hällregn under Elitloppet och andra stora travarrangemang etc.

Vad värre är att sedan årsskiftet har det varit en rätt så rejäl uppförsbacke för V75. Inga katastrofsiffror, men man mötte en radda jackpotomgångar och har tappat en bra bit över 100 miljoner i omsättning hittills. Nu är mycket av den extra omsättningen vid jackpot från utlandet, men det går åt fel håll på den nya spelmarknaden.

Den nya spelmarknaden har nämligen fått ATG att investera en väldig massa pengar i sportspel och kasinospel. Det blev så mycket investeringar att man fick låna upp en halv miljard för att kunna finansiera sig. Det skall också betalas tillbaka kommande år, med ränta. Det skall tilläggas att det inte alls är ovanligt att man finansierar investeringar med lån av något slag, men ATG har hittills klarat sig med sitt egna kapital.

Sportspel och kasino är inte samma sak som hästspel vad gäller intäkter för ATG. Sportoddsen har man kanske 5% netto på över tid om man lyckas bra. Från de procenten skall man betala skatt, marknadsföring och sin investering. Kasino handlar om att få spelaren att hela tiden återomsätta alla småvinster, men några vinner ju stort och folk orkar inte snurra för evigt. Att flytta spelare från trav till andra spelformer är inte bra för finanserna. Skall ATG lyckas med sin satsning måste man få kunderna att spela andra spel vid sidan om ett oförminskat travspelande (eller helst ökande).

På denna nya spelmarknad har vi alla sett vad som skett. Reklammarknaden har formligen exploderat med reklam för spel, och det har gjort det svårt för ATG att få sin marknadsföring att bita lika bra. Dessutom så framstår det mesta andra som något nytt och fräscht till skillnad från ATG:s mjölkkor som inte fått någon piffning på länge. Det gäller även paketeringen med TV och ATG Live, det känns som gamla invanda hjulspår. Hur man faktiskt tänkt klara sig i konkurrensen när Svensson-spelarna erbjuds spela på för dem nya och fräscha ställen, är en gåta.

Det man slås mest av är att både ATG och för den delen ST ökat sina kostymer ordentligt med fler anställda. Det behövs när man i ATG:s fall får nya verksamhetsområden, och i ST:s fall få börja sköta om sportdatabasen, rättigheter och lite annat. Allt skall betalas av den lägre skatten, och förhoppningsvis nya spelintäkter så småningom.

Skall vi sammanfatta det hela lite:
– ATG gick back 2018, en del av skattesänkningen täcker upp.
– ATG behöver fräscha upp sitt erbjudande till travspelarna, med hjälp av skattesänkningen.
– ATG måste börja återbetala lån och göra avskrivningar på allt som bokförts som investeringar istället för kostnader. Skattesänkningen skall ordna det.
– ATG måste dessutom klara av sin nya större kostnadsmassa och att marknadsföra sina nya spel. Det är tur man har den där skattesänkningen.
– ST behöver också mer pengar för sin kostym, som man rent ut skriver i sina styrelseprotokoll att man tänker hämta från ATG om nödvändigt.

Samtidigt skakar spelet lite. Vi vet inte hur sport och kasino går, men det krävs väldigt många fler miljoner i omättning där för att täcka upp för en tappad omsättningsmiljon på V75. Publiken minskar, antalet amatörer minskar, uppfödarna ser inget ljus i tunneln och anläggningarna på banorna behöver fortfarande renoveras. Då har jag ändå inte nämnt det danska äventyret.

Insatserna är höga för travsporten, må korten vara med oss.

Om fula fiskar i grumliga vatten

Idag vill jag skriva lite om marknadsföringen av spel och spelrelaterade produkter. Att de svenska konsumenterna ledsnat på att leva i ett samhälle där spelreklamen tar mer plats än i Las Vegas står väl klart för alla, men det finns en hel del andra fiskar som stundtals simmar i smågrumliga vatten. De är alla en del av denna massiva marknadsföring som sker runt spelet.

ATG har via sin Tillsammans med andelsspel där spelarna betalar en provision för att få ett experttips skapat en alldeles egen kategori av provisionsavlönade marknadsförare. Dessa andelsspel marknadsförs via en rad olika kanaler, och med mer eller mindre hederliga argument. Det verkar helt saknas riktlinjer om hur man här får utlova vinstmöjligheter. Det är inte orimligt om Konsumentverket kikar lite på det här, och styr upp vad man egentligen köper, vad man betalar och vilka chanserna att vinna faktiskt är. Branschen själv skulle kunna hjälpa till genom att börja marknadsföra det enda rimliga, vad den som kontinuerligt köpt andelar har fått för avkastning.

Nästa lilla grumliga sjö är den där tips till olika spel säljs till vinstsugna spelare. Det är trav, stryktips och diverse olika oddsrekommendationer som skall säljas med allehanda utlovanden om avkastning. Få vågar visa vad alla tipsen tillsammans avkastat, men alltid har något smågalet spel suttit som man kan flasha i rubrikerna. Också här är det kanske rimligt att Konsumentverket går in och tittar vad det egentligen är man lovar i sin marknadsföring, och hur vinstchanserna verkligen ser ut.

Den tredje fula fisken är alla sajter som på mer eller mindre hederliga sätt försöker få kunder att registrera sig hos spelbolag via deras sida, för att de sedan skall få en livslång provision på allt den spelaren förlorar. Det verkar helt saknas regler för att dessa affiliatelänkar skall märkas ut. Jag ifrågasätter också att det i längden är en särskilt hållbar affärsmodell för spelbolagen, trots att de hållit igång den länge. Det mest tråkiga är väl ändå att dessa sajter utan vidare rekommenderar spel på bolag med rätt så risiga villkor och blundar för att andra bolag erbjuder väsentligt bättre odds där de ”rekommenderar” att spela att Liverpool skall vinna med mer än 2 mål eller vad man hittat på för att locka spelare. Det måste ju vara något kontroversiellt så att det lockar till klick.

Allt det här tillsammans är en rätt så omfattande matta av reklam i kombination med spelbolagens egna insatser för att marknadsföra sig. Om man jämför med t.ex. den också rätt så aggressivt marknadsförda finansiella sektorn med alla dess fonder, pensionssparanden etc. så är regelverket där mycket mer långtgående om vad man måste berätta, och vad man får lova. Jag tror att man kommer vilja föra reklamen och marknadsföringen för spel och spelrelaterade tjänster åt det hållet. Jag ser det som önskvärt att man tar itu med dessa frågor. Intensiteten i marknadsföringen kommer ge sig tids nog, för det är naturligtvis inte lönsamt att köpa upp varenda reklamspot man kan få tag på för spelbolagen. Det är innehållet som skall regleras, inte frekvensen.

Om revisorsprosa och hotbilder

Stora företag är sedan ett antal år tvungna att i sin årsredovisning berätta vilka eventuella hot de ser mot sin verksamhet. En vällovlig bestämmelse, men som har blivit ett rätt intetsägande berättande av sagor på revisorsspråk. Här är det inte drakar, häxor och troll som är de onda. Istället handlar det om  onda lagar, hemska regler och elaka media. Det är hårdare lagstiftning, stramare miljöregler och en ogynnsam beskrivning av företagens verksamhet i media som är det onda. Själva är företag alltid goda och ädlare än någon sagoriddare någonsin varit.

Om ST skulle måla upp hotbilden mot sin verksamhet på samma revisorsprosa skulle man tala om risken för en väsentlig hårdare djurskyddslagstiftning, om risken för att spel reglerades så hårt att man inte skulle kunna finansiera sig på nuvarande nivåer eller risken för att travsporten i media skulle framställas så oförmånligt att det skulle ta bort intresset för sporten och spelet.

Låt oss för ett ögonblick tänka på Swedbank och hur de framställts i media senaste veckorna. Det är inte roligt att jobba där nu. Men det beror på att deras potentiella hot bara beskrivit konsekvenserna av att de inte varit de ädla riddare man framställt sig som. Att man inte följer regelverket har aldrig framställts som ett hot. Man har lagt mer resurser på att anställa informationsdirektörer istället för att bedriva en intern revision. Det var ju media som var hotet, inte det man själv gör.

Det är därför Swedbank låtit 40 miljarder åka genom sitt banksystem utan att fundera över sin roll. Som hjälpt banditer att flytta pengar de kommit över i säkerhet, undan fordringsägare, undan sina rättmätiga ägare, undan staters skattelagar. Pengar som kommit från korruption, droghandel, prostitution, människohandel, vapensmuggling och all annan smutsig verksamhet man kan tänka sig.

På samma sätt är hoten mot svensk travsport inte att det skulle kunna bli hårdare djurskyddsregler, en hårt reglerad spelmarknad eller att man i media framställs som några sällsynt cyniska människor som är beredda att skicka människor in i spelberoende för att finansiera rätten att få piska en häst till seger. Något har förmodligen hänt innan de svarta rubrikerna verkligen står på löpsedlarna.

En av de saker som skulle kunna hända är att ST:s arbete mot doping inte lyckas. Att det trots tusentals tagna prover som skickas till de finaste och mest renommerade laboratorierna i världen, som fryses ned och som tas slumpmässigt utanför tävling, ändå förekommer doping. Att det trots modiga hästskötare som vågar anmäla vad som pågår i stallet inte händer något. Att det trots vad ST säger, sprids misstro om resultaten. Att ST:s egen personal plötsligt hoppar av och pekar på bristerna i det arbete man håller på med.

Värre vore att ett alldeles nytt antaget dopingreglemente, som var tänkt att skärpa till reglerna och ge de som jobbar med de här frågorna en större verktygslåda, framställdes som en otillräcklig papperstiger. Det är ju inte så bra, och när kloka människor får ta in det, analysera det och dra slutsatser så kommer man behöva göra något åt det.

Det absolut största hotet mot travet, enligt min mening, skulle vara att det var någon annan som visade på att oegentligheter pågick. Precis som skedde inom längdskidåkningen nere i Österrike. Där var det den vanliga polisen som knackade på dörren eftersom Österrike anser att doping är ett bedrägeri i lagens mening. De nu avslöjade åkarna har testats hundratals gånger utan att man funnit något. Testats både i samband med tävling och oannonserat under träning. Det visade sig inte vara någon garanti, och efter VM kommer debatten bli hård inom hela idrottsrörelsen hur det kan vara så.

För Österrike, som har VM på hemmaplan, är det så klart maximal skada att deras egna åkare visas upp på bild med nålen i armen där de får otillåtna blodtransfusioner. Det kommer bli jobbiga möten med sponsorer, med de vintersportorter som arrangerar tävlingar, med politiker som ifrågasätter varför en enda krona i bidrag skall betalas ut till den där idrottsgrenen.

Om något liknande skulle inträffa för travet blir det inte ens jobbiga möten med alla spelare som inte längre vill köpa andelar för att spela. De bara lämnar. Därför är den senaste tidens händelser inom travet ytterst allvarliga. Mycket värre än 16:20, Xpresstrav, publiksiffror, antalet amatörer, uppfödning och auktionspriser.

Sport och spel utan friktion

Barfota utan strumpor och skor… Idag är det dags igen för de tränare som vill, under förutsättning att banan är OK och att hästens hovar klarar av det, låta sina hästar tävla utan skor på hovarna. Det går inte att låta bli att bli lite mer intresserad av travet då. Inte för att barfota i sig är världens grej, utan för att det är ett vårtecken. Vi har genomlevt tre månader av vinter, nu kommer vårsolen och ljuset obönhörligt att tina upp landet. Det är dags för de bästa unghästarna att göra årsdebut för att sedan laddas mot årets stora lopp. Det är också dags för många av de bättre hästarna att efter lite välbehövlig vintervila och uppbyggande träning komma ut och lufta sig igen, göras redo för de stora loppen.

Mest spännande tycker jag är att se de nyblivna fyraåringarna. Vilka har vuxit till sig på rätt sätt och mognat mest? Sedan är man nyfiken på de nyblivna femåringarna som var kulltoppar förra året. Vem har skalle och hårdhet att tampas med de redan etablerade i eliten? Vem ger Propulsion och Readly Express onda ögat och vägrar att ge sig? Och visst är man lite nyfiken på vilka treåringar som är tidigast i sin utveckling, där vet man att det kan hända en del.

En del hästar blir väldigt många meter bättre när de får tävla barfota. Därför är det sedan ett antal år krav på att tränarna före start skall redovisa om en häst skall tävla med skor eller inte. I år har regeln gjorts om så att det för samtliga lopp under en dag skall redovisas senast 15 minuter före första start. Häst som anmälts med barfota-balans får dock ändras till skor fram till defileringen av aktuellt lopp, utan någon påföljd.

Om man verkligen är intresserad av att fördärva förtroendet för ATG:s stora flaggskepp V75 och de andra stora spelformerna så kan man som tränare obstruera mot det här. Det finns få saker som spelare ogillar så mycket som just desinformation och att aktivt föra dem bakom ljuset.

Jag hoppas att 2019 blir året då tränare verkligen gör sitt bästa för att försöka berätta vilken utrustning hästen skall ha. Några var riktigt bra redan förra året och t.ex. Daniel Redén är något av ett föredöme vad gäller att i god tid berätta hur han tänker utrusta sina hästar. Många andra är också tydliga med information i sociala medier, på sin hemsida och i de intervjuer som görs.

Som jag ser det har man ingenting att förlora på att få det här att fungera. Och det behöver heller inte betyda att man tiger om hur hästen tränat, ätit, druckit och gjort ifrån sig. Det är också viktigt, men vi har kommit så långt i att bygga förtroende att spelarna inte tror att man startar en häst som man kan misstänka är sjuk. Spelarna utgår ifrån att de hästar som står på startlinjen är bra förberedda för att kunna tävla mot aktuellt motstånd, på den aktuella distansen och med den startmetod som aviserats.

Preparé och väldigt defensiva styrningar ser jag inte gärna i tävlingslopp på streckspelen. Om man ändå vill ge hästen ett ”uppbyggnadslopp” genom att köra snällt, så får man vara tydlig med det i intervjuer och information före loppen. Och om det nu är ett snällt lopp man vill ge hästen, så kanske inte göra det på V75 eller andra större sammanhang? Det är verkligen att visa förakt mot sporten trav när man tar andras startmöjligheter och mediautrymme bara för att träna lite.

När jag ändå håller på och önskar mig saker så skickar jag gärna en till banorna och deras banskötare att de skall ha rätt resurser och verktyg för att göra så skonsamma banor som möjligt. Det är så vi får hästarna att hålla sig skadefria. Det är på sådana banor man får se flest oväntat bra prestationer, det är dit man gärna åker igen. Spara in på någon tipsnisse eller köp en enklare variant av blombuketter till segrarna om det är vad som behövs för att banskötarna skall få rätt resurser.

Mellan sport och spel skall det vara så lite friktion som möjligt, det är så travet kommer framåt.