Har Marjaana mailat Hasse?

Idag är det julafton. Egentligen ville jag inte skriva något idag, jag vill se barnens ögon tindra, vill höra julmusik. Jag vill kyssa min fru stående under misteln, gå och småäta på godis och frukt som en uppvärmning inför den stora sittningen med julbordet. För många andra skulle julefriden sänka sig redan igår kväll med en uppesittarkväll och chans att bli miljonär på travet, eller i alla fall spela ihop en julslant. Det hade laddats upp, vänner bjudits in, man hade läst på alla hästar, köpt tidningar och tips, använt sina kontakter för att försöka hitta den oväntade skrällen. Ett utmärkt tillfälle att introducera nya människor till travsportens och spelets värld, även om man nu inte bjöd in dem till banan för att se det live.

Och så blev det ingenting av spelet. För ännu en gång så fungerade inte ATG:s system. Vi som varit ATG-kunder länge minns hur det redan på totomatombudens storhetstid kunde bli tvärstopp på lördagar. Hur tusentals ägare till totomaterna satt i telefonköer hos ATG för att få besked, hur starttider flyttades, hur irriterade kunder stod där med kupongen och ville lämna in så man kunde gå hem och ta sig en öl sedan. ATG har 30 år av haverier bakom sig som man hela tiden sagt att man skall försöka bygga bort, skapa redundans, förbättra och satsa på driftsäkerhet. Löftena började redan på Bengt Jönssons tid av vredesutbrott. Men man är inte bättre än så här. Någon handfull gånger per år blir det problem när det gäller som mest.

Gårdagens omsättning på V75 blev 37 miljoner, det var inte alls bra. Man tappade dessutom på alla sidospel som V4, V5, DD, Vinnare, Plats, Tvilling, Trio, V3 och Topp Sju. Det där haveriet kostade kanske 10 miljoner netto. Det kan man göra väldigt mycket travskola för. Det skulle kunna räcka till 200 stipendier á 50 000kr till utbildning av amatörer och hästskötare som vill förbättra sig. 500 hästskötare skulle kunna få sin lön höjd med 1 000kr i månaden under ett år, vitt med pensionsavsättning och semesterersättning.

På sociala medier var stämningen hätsk. Idéerna om vad man skall göra är impulsiva och skapade i affekt. Jag läste allt från ”häng han högt” till kritik mot dem som var på banan och gjorde intervjuer med aktiva. Jag tror inte att det är rätt medicin.

Istället förutsätter jag att Marjaana Alaviuhkola redan skickat ett mail till ATG:s VD Hans Lord Skarplöth med begäran om en redogörelse för vad man håller på med. Tävlingarna igår avhölls på hennes hemmabana till råga på allt. CC till ATG:s ordförande och kanske också till den statssekreterare på finansdepartementet som är ansvarig för ATG. Visa allvaret, visa att förtroende är något som man hela tiden måste vinna.

Det finns också all anledning för travsällskapen, BAS-organisationerna och andra röstberättigade inom ST att börja ifrågasätta vad ST:s representanter i ATG:s styrelse gör. Har de tillräckligt hårt drivit frågan om driftsäkerhet, en grundförutsättning för att garantera sporten medel och för att ATG skall kunna behålla sin position? En grund för att arbetssituationen skall bli dräglig och för att hästarna skall kunna tävla rättvist mot varandra utan lång väntan på datorer som inte fungerar. Man får de företrädare man väljer, och det är dit upp ansvarsutkrävandet måste nå. Inte till medarbetare som helt saknar inflytande i sådana här frågor, men som råkar synas i TV.

ATG är ju väldigt duktiga på att berätta vad de behöver för att lyckas, och sporten måste lika tydligt kunna berätta vad de behöver för att lyckas. Om sporten inte levererar blir det mindre prispengar, om ATG inte levererar blir det också mindre prispengar. Det minsta man kan begära är väl att de som står där i sina kostymer på bilderna, och som högtidligt skriver under årsredovisningen med sina namn för att visa att detta är deras ansvar, också avkrävs ansvar?

Viroid 2025 – mot framtiden Del 9

När spelet vek nedåt under 2012-2013 hade banornas intäkter utöver spelet redan i stort sett försvunnit. Det fanns inga större publikintäkter att tala om annat än på någon enstaka stor evenemangsdag. Det fanns heller ingen programförsäljning, inga intäkter från annonserna i programmen och de reklamtavlor som ramade in banorna hade blivit allt svårare att sälja för mer än självkostnadspris. Restaurangen gick i bästa fall ihop sig, i alla fall på pappret. I själva verket går de flesta restauranger ordentligt back eftersom de inte täcker kostnader för avskrivningar, underhåll och drift som värme, sopor och vatten.

Det fanns ingenting i banornas balansräkningar som kunde mildra det brutala fallet i medel till sportens aktiva. Inga intäktsströmmar som kunde styras om. Tvärtom uppdagades i samma veva att banorna under lång tid underlåtit att göra nödvändigt underhåll på sina anläggningar. Stallar som dömdes ut, restaurangkök med långa listor av anmärkningar och en publikmiljö som inte direkt andades 2000-tal vad gäller färgskalor, teknik eller inredning. En del banor fick lov att nalla ur prismedelsbudgeten för att gå runt.

Det är kanske inte riktigt helt sant att man gjort så här med vett och vilje. Däremot är det onekligen så att travsällskap som är extremt beroende av ett kontinuerligt flöde av pengar från ATG:s spelverksamhet inte tjafsar allt för mycket. Det är enkelt att köra över deras protester med den makt som pengarna ger. Kan man dessutom fresta med ett pokalår längre fram, med lite lösa förhoppningar om att det skall ge banorna en bättre ekonomi så de kan rustas upp, då går man med på nästan vad som helst.

En bana som har tillräckligt med ”håll-käften-pengar” på kontot för att hålla verksamheten flytande kanske inte nickar bifall åt röriga tävlingsprogram, oförmånliga starttider och diktat uppifrån om hur saker skall vara.

Vi borde börja bygga starkare travsällskap. Mer självständiga sådana som kan ta ett rejält ansvar för både travsporten, och den kommersiella biten. Vägen dit är att man börjar ställa krav på sällskapen om delfinansiering av sport och driftmedel. För varje miljon i prismedel som skall delas ut får man 850 000kr från centalt håll, och förväntas kunna lägga till 150  000kr själv som man drar in på sin kommersiella verksamhet. För varje miljon i tänkt driftersättning och tävlingsdagsersättning man får, ställs samma krav. Det går naturligtvis bra att täcka en hel del av detta, kanske allt, med ideella arbetsinsatser från banans aktiva, om man nu inte lyckas dra till sig entrébetalande publik som köper banprogram och mumsar i sig förtäring. Om man inte lyckas sälja reklamtavlor, sponsrade lopp och kan hyra ut stall på banan. Det finns alltid två sätt att få en ekonomi i balans. Antingen ökar man intäktssidan, eller så minskar man utgifterna.

För att alla skall jobba åt samma håll får dessa centrala medel gärna kopplas till spelet med en direkt procentuell andel av de olika spelens omsättning, men aldrig mer än det man kan täcka med 15% av egna medel.

Jag kan till och med se att en del tävlingsdagar (kanske 10-20% av hela tävlingsprogrammet) viks till en auktion där banorna får bjuda på hur mycket de är beredda att lägga till av egna pengar för att få dem. Banor som vill växa och utvecklas får chansen att göra det, eftersom de genererar mer pengar till sporten. Banor som har svårt med ekonomin kommer tävla mindre.

Det här kommer sätta en enorm press på banorna, och de kommer göra revolt för att få så många tävlingsdagar som möjligt att bli så kommersiellt gångbara som möjligt. Det kommer troligen styras upp ordentligt med fribiljetter, och man kommer prova en rad olika koncept för att få maximala intäkter på gästernas förtäring. Kraven på ideellt arbete kommer växa, som i alla andra idrottsföreningar. Likt andra idrotter kommer också travet att knacka på hos kommunerna och deras bolag för att sälja sponsringspaket och höra sig för om bidrag till verksamheten. Kan kommunerna i andra sammanhang slanta upp för elitidrott i sin kommun får man slanta upp lite för travet också, om det skall vara kvar där.

Det här kommer ställa krav på banorna att ha stabil ekonomi, ”pengar på banken” att kunna satsa och starka incitament att driva travet framåt både sportsligt och som evenemang för människor. Ett slut på tanken om att leva ur hand i mun. Det kommer ge mer starka och självständiga sällskap som kan ta hand om sporten lokalt, där de själva känner den bäst. Det ger också stabilitet i travets ekonomi om det finns lite monetära resurser utspritt i organisationen, och om fler känner ansvar och delaktighet genom ideellt arbete för något man tycker är roligt.

Inte minst skulle det betyda en hel del för travets ekonomi om man successivt kunde lyfta nivån av pengar som inte kommer från spelet från någon enstaka procent till 15%. Det handlar om ett par hundra miljoner per år, ytterligare. Det går så klart inte att bara införa det här över en natt. Man får nog börja med en mer blygsam nivå, men sedan stegra kraven år för år.

Det här var sista delen i mitt lilla försök att staka ut travsportens önskvärda utveckling framöver. Jag är inte kompromisslös, påstår inte att precis allt måste ske eller att det inte kan finnas andra lösningar som ger positiva effekter för travet. Jag är dock överygad om att vi måste bort lite från fokuset kring spelets kronor och ören till en starkare organisation och en starkare sport.

Jag tänkte ta mig friheten att ta lite julledigt från bloggandet, och är tillbaka efter årsskiftet då en ny licensmarknad för spelet väntar oss. Till skillnad från vissa spelbolag ser jag inte riktigt varför just julhelgen skulle vara särskilt lämpad för spelhysteri. Kanske borde fler dagar än julafton vara tävlingsfria i Sverige så att fler av de som jobbat och slitit hårt under året kan unna sig lite helgledigt med släkt och vänner?

Med det vill jag önska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.

Viroid 2025 – mot framtiden Del 8

Det finns få saker som är så jobbiga att hantera för sport och idrott som dopingfall under tävling. Alla känner sig grundligt lurade efteråt. Arrangörerna som har delat ut priser och hyllat en fuskare. Medtävlarna som fick se sig besegrade av någon som hade fuskat. Publiken som hyllade en vinnare, som visade sig ha lurat dem.

På samma sätt är det med uppgjorda resultat. Det är sällan vackert att skåda. Se målvakter bete sig som clowner på cirkus, se professionella tennisspelare plötsligt dunka in dubbelfel och röra sig som om de vore släggkastare eller se snooker-spelare i världstoppen spela som om det var en ungdomar på en fritidsgård. Det är inte ens underhållande. Den publik som betalat för biljetterna, som lägger sin tid på det där, som hoppats bli underhållna en stund blir ju gruvligt besvikna. De spelare som trodde det skulle bli match känner sig rånade.

För en liten sport, som trav trots allt är, som dessutom är helt beroende av spel för sin finansiering är det utomordentligt viktigt att man behåller sitt förtroende som en ren och schysst sport. Det finns inte plats för parodiskt usla styrningar där man inte ger sin häst chansen att vinna, och att det skall finnas en tro på att allt har gått rätt till. Det finns någon handfull styrningar under året som sticker ut. Jag hade önskat att en kusk som gör så hade fått lite mer uppvaktning av ST om hur det står till. Även om inget går att bevisa kan man ju alltid ställa frågor, lyfta på förlåten och kika in i rörelsen. Göra en revision och en gång för alla göra klart för en kusk som utmärkt sig på ett negativt sätt att sporten inte ser med blida ögon på den som inte kör för bästa möjliga placering.

Också måste stödet kommuniceras. Den som berättar om oegentligheter, försök att påverka resultaten, skall ha en bastant uppbackning. Man skall inte stå ensam mot brottslingar.

Jag tycker också att det är rätt uppseendeväckande att vi har så många fall av felaktig medicinering som vi har i Sverige. Jo, jag vet att det är ytterst låga halter som kan upptäckas, men det man hittar borde inte alls vara där. Man chansar lite för mycket, förstår inte vad det är för preparat man använder och medicinerar kanske lite för ofta.

Jag gillar verkligen ST:s mer spaningsinriktade verksamhet där man försöker ta fuskare på bar gärning, men är samtidigt bedrövad över vad som verkar utspela sig i landets stallar. Det finns dessutom en historia som gnager lite extra. När kobolt-skandalen runt Fabrice Souloy rullades upp berättade ST:s dopingjägare att han hade en flaska koboltlösning på sitt bord, med en svensk bruksanvisning om hur man använde den på hästar.

Det finns alltså svenskar som sannolikt helt samvetslöst använt samma preparat som renderade 15 års avstängning för en fransk tränare. De har inte hittats, man har inga bevis. Det är en rätt stor överetablering av professionella travtränare i Sverige, och om det nu är svårt för dem som kollektiv att få ekonomin att få ihop borde det i en sund sport vara de som fuskat sig till framgångar som det inte finns plats för. Det spelar ingen roll om det är stor eller liten, fuskare har man inte plats för.

Jag ser framför mig hur ST:s avdelning för att beivra fusk kommer få växa ordentligt kommande år. Hur de kan ta fler prover, analysera dem brett, frysa ned fler prover, följa värden på de mest framgångsrika hästarna som rimligen är de som testas mest frekvent. Göra fler besök ute på gårdarna. Jag vill också att ST får kompetensen att ”följa pengarna” genom att de samarbetar med spelbolagen om vilka spel som egentligen gjorts och av vem när det sker märkliga styrningar.

Sporten har inte råd att inte vara ren som den allra finaste kristallen, och även om man skulle tiodubbla dagens budget för detta är det en högst rimlig slant för att visa allt och alla att man tar frågan på yttersta allvar, att man har kompetensen, och att den som ändå fuskar löper en enorm risk att åka ur sporten för tid och evighet. På en mer öppen spelmarknad är det de spel som enligt spelarna går rätt till som har chansen att utvecklas positivt.

Viroid 2025 – mot framtiden Del 7

Om man tittar på hur travsporten i allmänhet behandlat sina aktiva så ser man rätt snabbt en mycket stor klyfta mellan att vara professionell travtränare och att ha en amatörlicens. Normen har varit proffslicens. Det har varit den fina licensen, som för travet och dess utveckling framåt. Proffstränarna har presenterats i banprogrammen och banornas hemsidor. Inför varje år har det gjorts intervjuer med proffsen om vad de har i sina stall detta år. De har deltagit i tipsligor, de har fått hela block av fribiljetter att dela ut och det finns banor som kört ut en låda banprogram till varje proffsstall.

Amatörerna har fått vara motsatsen. De har länge fått vara ”problemen” i banornas verksamhet.

Proffsen var en ganska homogen grupp av etniskt svenska män, som skämtade om samma saker och hade bilden klar för sig att allt som inte gynnade dem var ”åt helvete” samtidigt som det som var bra för dem var ”för sent och för lite”. Man kunde samla banans proffs i ett inte allt för stort sammanträdesrum och ha trevliga samtal människor emellan som alla kände varandra sedan länge.

Amatörerna var många fler, inte alls lika homogena som grupp betraktat, och dessutom mycket varierande i antal. Det var alltid en massa som inte förnyade sin licens vid årsskiftet, så i januari kunde det vara 100 amatörer färre än man hade på ett möte i Augusti. Det var allt från unga tjejer som älskade hästar till gamla gubbar med en tjurig envishet av sällan skådat slag.

I diskussionerna på banorna var inte sällan proffstränare och amatörer på kollisionskurs med varandra. Proffsen ville att banan skulle vara öppen att träna på under vardagar mellan 7-15, för då var deras personal på plats. Amatörerna ville ha banan öppen på kvällarna mellan 18-21 och på helgerna, för på vardagarna var de iväg och jobbade och hade inte tid att träna häst.

Det blev en och annan amatör som försvann med åren. Det gjorde inte så mycket för totalen, det var ingen som kollade varför de slutade. Ofta var det skönt att ”bli av med den där dysterkvisten”. Men det fylldes inte på heller. Banorna kunde göra en hel del för att locka till sig proffstränare, det har varit ett väldigt passande på dem, men amatörer var aldrig viktigt.

Det här var inte bara banornas fel. Över hela landet har den rurala livsstilen ifrågasatts. Det var ju det urbana som var det fina. Bo i staden, ha ett kreativt jobb, en lång utbildning med stora studieskulder. Bo på en adress som alla visste var den låg. Vara med om allt som media rapporterade om från de stora städernas samlingsplatser. I kvällspressen blev travet synonymt med spel om pengar. Kanal 75 ekar ut artiklar till all press, men den handlar mest om jackpottar och storvinster, resultat från de stora spelformerna.

Och när man väl vaknat så är det lite för sent. Stallen där det en gång stod travare är antingen fallfärdiga ruckel eller så står det ridhästar där. Seldonen och vagnarna man tränade med är fördärvade. Folket som bodde på landet där det fanns plats för hästar har flyttat till stan. Och hur mycket livskvalitet de fina ”bostadsutvecklingsföretagen” än säger sig ordna med i sina jättedyra bostadsrätter, så finns det inte plats för en enda travhäst där.

Vi behöver ta hand om amatörerna mycket bättre. Inte på proffsens bekostnad, utan tillsammans med proffsen. Det måste göras så omsorgsfullt att det blir riktigt inne igen att ha en egen travhäst. Det behövs robusta satsningar för att göra det enklare att ta licens. För att man skall få mer hjälp som amatör att träna sina hästar på rätt sätt. Hjälp att balansera och sko dem, hjälp att prova ut rätt bett och allt annat. En utmärkt syssla för en pensionerad travtränare kanske? Det behövs också mycket fortlöpande utbildning, hjälp att ha vettiga träningsmöjligheter under vintern, hjälp att kunna göra samlade inköp och få rabatter på materiel och foder. Banorna slår säkert ifrån sig och hävdar att man redan gör detta. Men det man gör räcker inte. Det måste göras i en omfattning som får människor att tro att de verkligen missar något om man inte är amatörtränare av en travhäst. Det är först när siffrorna vänder som man gjort tillräckligt.

Viroid 2025 – mot framtiden Del 6

När spelutredningen som ligger till grund för det licenssystem som snart blir sjösatt presenterades, fick utredaren frågor om det här med marknadsavgift för spel på hästar. Han var då rätt tydlig med att han ansåg att travet hade väl så goda möjligheter att få betalt av andra spelbolag med sina rättigheter till ljud och bild, samt sina arenor som man ägde själv och kunde kontrollera. Utöver det ett befintligt spelbolag med en utomordentligt stark marknadsposition, inarbetade varumärken, uppbyggt ombudsnät etc.

Men travet nöjde sig inte med det, eller om man inte litade till sin förmåga att kommersialisera sig på ett annat sätt än man dittills hade gjort. Därför tryckte man på ordentligt om det man kallade för hästsportens finansiering. Och staten lyssnade, stoppade in detta i ännu en utredning, men passade också på att behålla kontrollen över ATG tills denna fråga var löst. Det krävdes rätt mycket självbehärksning i vissa rum i Silvergrisen den dagen det offentliggjordes.

Om man ändå skall försöka se på det här med positiva ögon så har travet här fått en sällan skådad chans att ändå göra ett försök att sälja sin sport mot spelintäkter. Blir det fel, så kommer utredningen rätta till det. Då har man visat att det inte fungerar i praktisk handling.

Vad är det då man har? Dels naturligtvis rätten till ljud och bild. Folk som spelar vill se hästarna. Spelbolagen vet om att när de har egna livesändningar av sport så spelar deras kunder. Jag tror ändå att man lite grann överdrivit värdet av dessa rättigheter. Trav är inte som de stora publiksporterna, en titt på tittarsiffrorna i TV4:s kanaler genom åren visar att travet får stryk av t.ex. hockey och fotboll, men också en hel del annan sport där produktionen är bra och proffsig.

Det finns dessutom redan en inarbetad kanal för att se och spela på hästar. Skall man verkligen kunna nå kunderna krävs det mera. Närvaro på banorna t.ex. Träffa kunderna, visa på alternativ, skapa relationer med kunderna och synas med reklamskyltar och liknande. Bit för bit gräva sig in i medvetandet. Trots att så mycket av spelet har flyttat ut på nätet är det fortfarande viktigt att ibland träffa sina kunder.

Det är ju dock inte nog med det. Man vill nog ha ett ”eget” spel också. En identitet. Men propositionerna, ordningen på hur loppen körs, starttider etc är i dagsläget extremt anpassade för ATG:s spelmeny. Det måste kunna gå att få något inflytande även över detta om man skall lyckas.

Här finns också den där tanken som ATG och ST bestämt skrikit nej till, redan innan man ens hunnit formulera klart meningen. Den om att fler bolag än ATG skall erbjuda sina kunder V75 och andra streckspel, i samma pott som ATG.

Det kan ju låta dumt att bjuda in andra spelbolag till guldkalven, men jag har som de flesta andra begåvats med två öron och en mun. Med det tror jag att gud menade att jag borde lyssna dubbelt så mycket som jag pratar. Lyssna på vad bolagen är beredda att betala för att få sälja V75 till sina kunder. Fundera över vad marknadsföring kostar idag för ATG. Jag vill påstå att den sista miljonen omsättning är ganska dyr. Det kanske blir billigare att låta någon annan jaga den. Jag ser också utveckling mot andra länder som en möjlighet tillsammans med andra bolag.

Det behöver inte vara någon dålig deal att jobba med gemensamma potter. Att ATG istället har valt konfrontationens väg där de skall erbjuda sportspel och kasino är annars rätt så symptomatiskt. Skattelättnaden man får landar i en satsning på att ATG:s spelare skall satsa pengar på andra sportresultat än trav och galopp. Det betraktas som en säkrare väg framåt än att försöka bygga en solid finansiell grund med gemensamt travspel.

Viroid 2025 – mot framtiden Del 5

Det största hotet mot spelets nivå vad avser trav är inte starttider, antal lopp, om det visas i TV eller vilka spelformer som erbjuds. Runt hörnet väntar problemet att travsporten blir så liten att man inte kommer klara av vare sig kvantitativa eller kvalitativa mål. Spelmenyn som erbjuds blir full av hål. Om man vill ändra på det måste man ta tillbaka sin sport från mammons käftar.

ATG har betytt massor för svenskt trav de senaste 45 åren, och de kommer fortsatt betyda mycket framöver i många år till. ATG har ägts av Svensk Travsport, och ST har traditionellt haft en stor del av sin styrelse parallellt arbetande i ATG:s styrelse. Jag vill gå så långt att jag påstår att inte ett enda beslut som tagits i ATG:s styrelse har ST(C):s styrelse motsatt sig under dessa 45 år.

Väldigt mycket har handlat om pengar och ekonomi för hästsporten. Och vägen till pengarna har alltid handlat om att ATG skall kunna krama lite till ur spelandet genom att få göra lite ändringar. Det kan tyckas vara små detaljer, men sammantaget har sporten i rätt hög utsträckning satts på undantag för spelet. Jag behöver inte räkna upp allt, det har ältats förr, debatterats vid varje förändring.

Jag tror det är väldigt viktigt att sporten börjar ta tillbaka kommandot över sin sport. Att det är den som står i fokus i alla beslut istället för spelomsättningen och vägar att nå uppsatta mål för den.

Alla som gillar att följa vintersporten på TV ser att andra sporter inte har några som helst problem att ha en massa olika starttider varje helg för sina grenar. Sedan får spelbolag, TV-producenter, publiken, tablåplanerare etc, anpassa sig till det.

I travsportens värld har det alltid varit tryggt att ha ATG med i alla sammanhang. De har alltid haft idéer som man kunnat komma ut och presentera med vinkeln att det kan bli mer pengar på det här sättet. Det går hem i stugorna, alla vill ha mer pengar. Om det sedan verkligen var just det där som gav mer pengar är det sällan någon som mäter. Och visst är det bekvämt när ett spelbolag med sina dataresurser tar hand om knepiga saker, men vem äger det hela sedan?

Är det t.ex. rimligt att ett spelbolag äger sportdata som positioneringssystemet? Känner sig inte sporten då berövad på vad som är ”deras grej”? Och är det rimligt att ett spelbolag äger så mycket av  mediaproduktionen runt sporten? Är det rimligt att väldigt mycket av resultatrapporteringen på sportens hemsida handlar om odds på en massa olika spel, och på kronan anger vad alla potter uppgått till, värdet på streckspel efter varje avdelning och liknande?

Om travsporten framöver skall behandlas som något annat än ett ovanligt krångligt sätt att dra rätt rad på olika spel behöver den få utrymme. Debatten om jänkarvagnar skall inte vara ur ett spelperspektiv i första hand, utan först diskuterar sporten hur den förbättrar respektive försämrar önskvärda skeenden inom sporten. Sedan kan man säkert också hjälpa spelbolagens kunder att få information om hur och när dessa sulkys används i loppen, men det är sekundärt.

Travsporten måste ta kommandot över sin egen sport på punkt efter punkt. Det finns inget annat sätt att få den att växa. Spelare och spelbolag kommer att klara av det och spelet fortsätta utvecklas väl.

Viroid 2025 – mot framtiden Del 4

Transparens har rätt så länge varit ett sådant där modeord som alla vill använda. Att det hållit så länge tyder på att det troligen är något vi uppskattar. Att det fortfarande har effekt tyder på att det inte är så förbaskat lätt att uppnå någon transparens som upplevs på det sättet av både avsändare och mottagare. Nästan alla tvister som uppstår beror på att transparensen varit rätt så dålig. Att en part spelat under täcket om saker och ting och haft för avsikt att dölja något.

Det går nästan inte en enda speldag utan att man på sociala medier eller i spelbutiken konfronteras med olika konspirationsteorier om spelet. Folk som spelar får för sig en massa saker som skulle kunna förklara varför de inte vinner, istället för att inse att de inte är tillräckligt skickliga. En del är obotliga, en del går det att förklara för med hjälp av lite enkel matematik.

Men en del vilda spekulationer är det svårare att berätta om, om man inte har ett närmast sjukligt intresse av att jaga siffror och statistik runt ATG:s spel. ATG kallar en hel del för ”affärshemligheter” och ler lite hemlighetsfullt i tron om att de sitter på verkligt heta siffror som ger dem en enorm fördel på den nya spelmarknaden.

Så är det inte.

ATG skulle, utan att lida särskilt hårt på spelmarknaden, kunna jobba mycket mer transparent. Med anonymiserade uppgifter om kontoinnehavare skulle de utan problem kunna publicera rådata för varenda pott de har. Hur många är det egentligen som spelar en lax på vinnarspelet? Hur många spelar 20 kronor plats? Är det bara flextrio som spelas på breddtravet? Hur är det egentligen med V75, är det många kuponger som är på mer än 10 000 rader? Är det många som spelar en enkelrad x 1000? Spikar stora kuponger samma hästar som de som har mindre kuponger? De som lämnar in sist, vinner de mer? Hur mycker spelas egentligen på Harry Boy? Hur är det med andelssystemen inom Tillsammans? Och reducerade system, hur många är det som spelar sådana egentligen?

Som spelare i en pott där man bara spelar mot andra spelare borde man ha rätt att få veta vad det är man ställs emot. ATG skulle glatt kunna visa, med ett brett och ärligt leende, att vi har ingenting att dölja. Alla våra pottspel redovisar vi så öppet som är möjligt. Och vad skulle andra spelbolag med denna data till? De saknar ju massan av spel för att kunna prestera något.

Jag är ganska säker på att om spelbrasnchen i stort vill förbättra sitt rykte så är öppenhet och transparens vägen att gå. Genom att öppet visa vad man gör är det lättare att försvara sig när kraven på regleringar och förbud kommer. Det ligger inte i debatten nu, men låter det gå ett år eller två med de nya licenserna och man kommer att börja se motioner, remisser, debattartiklar och rapporter som pekar på att spelet skall regleras mycket hårdare. Då vill det till att man kan visa på vad man håller på med, att det man gör ger mer samhällsnytta än det ger skada. Jag kan inte tänka mig att någon enda politiker då går på något mumbo om ”röda spelprodukter”.

Viroid 2025 – mot framtiden Del 3

Jag tittar i banprogrammen för det senaste halvåret. Sedan banprogrammen blev fritt tillgängliga att ladda ned på ST:s hemsida är det en utmärkt informationsbärare för tänkbara besökare. ”Alla” som tänkt besöka banan har antingen fått programmet hemskickat i pappersform, eller så har man laddat hem det och läser en e-version av det. Det finns verkligen skäl för banorna att marknadsföra sin dag där i programmet. Om jag sätter mig i bilen och åker till V75 på Bergsåker, Romme, Gävle eller inte beror på om jag känner mig lockad av den dagens erbjudande i förhållande till det nöje och plikter som finns på hemmaplan. Hemmaplan vinner nästan alltid.

Jag börjar med att jämföra hur banprogrammet presenterar sitt utbud av förtäring mot de facebooksidorna som min hemstads restauranger har. Travbanorna får storstryk. Jag letar vegetariska alternativ, men det verkar inte finnas. Jag letar efter LCHF-mat, men det verkar inte heller finnas. Något glutenfritt? Något laktosfritt? Inte skyltar man offentligt med det i alla fall. Är det svenskt kött jag kommer serveras, eller är det någon tysk som behandlat grisen på ett sätt som skulle vara straffbart i Sverige som kommer tjäna pengar på att jag äter kotletter? Är det kanske rent av närproducerat ekologiskt kött man kommer servera? Prislappen antyder att det skulle kunna vara något sådant, men det är helt tomt på sådan information.

Barnmeny – Nej
Vinlista – Nej
Priser på dryck – Nej

Det finns inte ens en meny att välja mat på, utan man presenteras en trerätters meny där man kan välja mellan fisk eller kött, och passar inte det så har man inte på restaurangen att göra. Det är så dåligt och svagt att det liknar faktiskt ingenting. Allt det som skett inom området mat har man helt missat.

Det är nu inte bara maten som är föremål för människors medvetenhet. Det här med miljö är också viktigt. Det finns en massa ändliga resurser vi måste hushålla med, det finns en massa saker som vi inte bör släppa ut fritt i vår miljö, det finns en massa saker som vi måste börja göra annorlunda. Göra det på ett hållbart sätt.

Tyvärr har travet inte riktigt hängt med här heller. Travet släpper glatt ut dieselavgaser från sina traktorer, från sina transporter till och från banan och erbjuder numera sällan något kollektivt resesätt för sin publik. Kuskar och tränare flyger till och från tävlingarna tillsammans med en stor skara av travets egna mediafolk.  Banpersonalen berättar glatt hur man använder rätt ordentliga mängder vägsalt under en säsong. På banan är det gamla otidsenliga belysningar med lampor där 90% av energin blir värme istället för ljus. Läktarbyggnader och andra publikutrymmen är inte modernt isolerade utan det är enorma mängder energi man får använda för att hålla värmen uppe. Inte sker det med modern värmepumpsteknologi heller, med några undantag. Om man ville vinnlägga sig om att göra maximala avtryck på miljön med sin verksamhet så skulle den se ut ungefär som travet gör idag. Det är inte riktigt i takt med vår samtid.

För inte så himla många år sedan kunde det vara ganska kändistätt på en svensk travbana, i vart fall i de större städerna och på V75. Det var kändisar som delade ut priser också, och en och annan ägde en travhäst, eller flera. Då var travet hett och inne, följde med sin samtid. Att synas med travet var något positivt för sin image.

Idag ser det inte ut så. Till och med idrottsutövare som som har ATG:s symbol på sina kläder går ut och förklarar att något individuellt avtal med ett spelbolag är inte att tänka på, inte ens det ”fina” ATG. För att verkligen vrida om kniven antyder man att de som säljer sitt namn till ett spelbolag är de som inte har några alternativ.

Det finns en del annat att fundera över. Den lilla travsporten i Sverige har ungefär samma frekvens av dopingfall som hela den stora humanidrotten. Några gånger om året kommer kuskar till travbanan och är så fulla att de inte får köra häst. Travet har haft sin beskärda del av #metoo, och varje år är det en rätt stor andel hästar som man får avliva till följd av skador genom tävling och träning. Det här gör ju inte heller att människor dras till travet, att man hissas upp som föredöme eller att man tar täten i samhällsutvecklingen.

I styrdokument, diskussioner och det praktiska utövandet finns nästan ingenting om hur man skall komma till rätta med det här. Man pratar om att vi skall bli fler, att vi skall erbjuda upplevelser och att våra arenor behöver rustas upp. Det är i och för sig korrekt, men om vi vill lyckas med det behöver travet mycket bättre hänga med i vår samtid.

Viroid 2025 – mot framtiden Del 2

De allra flesta idrotter har en del olika begränsningar i sina regler. Det finns massor av regler som begränsar idrottsutövarna på olika sätt. T.ex. får ett land inte ha mer än tre tävlande per gren i OS, även om man har sju av de tio bästa. En fotbollsspelare eller hockeyspelare kan inte byta klubb hur som helst under säsongen och en spjutkastare får inte själv välja optimal tyngdpunkt på sitt spjut då längderna sköt iväg så långt att gräsmattorna på innerplan inte räckte till längre. I arbetet mot doping har det också stängts av idrottsutövare från tävling trots att de aldrig fällts. Det räcker ibland med att några idrottsutövare från samma land stängts av, eller att man har samma tränare.

Det är i idrottens värld inte det minsta kontroversiellt att deltagare kan hindras att vara med, trots att man kanske har bättre meriter än de som står på startlinjen i det stora mästerskapet. Om man blir sur på sin tränare kan man inte bara byta klubb och kämpa för ett annat lag i kampen om titlar och pokaler. Och att vara lite för fiffig med materialet man använder brukar leda till nya restriktioner. Individens rätt går inte före kollektivets intressen att skapa en intressant sport.

Det här har man inte sett så mycket av i travet, och det nyttjas av dem som har råd att pumpa in nästan obegränsat med pengar i sporten. Å ena sidan står sporten och tacksamt tar emot att någon vill satsa pengar på att köpa de mest exklusivt välstammade hästarna, anlita skickliga tränare med de bästa hästskötarna för att träna dem, de skickligaste kuskarna att köra dem i den mest exklusiva sulky man kan köpa. Lägg till de bästa veterinärerna, de finaste transporterna, det mest exklusiva höet (slaget med lie av jungfrur i fullmånens sken på av påven välsignad mark), de bästa hovslagarna som slår på skor av titan etc. Å andra sidan är det ganska många som känner sig omsprungna i sporten. De har ingen chans att ekonomiskt hänga med på en enda punkt, mer än möjligen själva lien som slår höet.

Motiveringen till att man inte har några begränsningar är att det är ju få av de bästa som inte kämpat och jobbat hårt för att ta sig dit de är. Dessutom är det ägare som räknas främst, och inte tränare eller kuskar. Sanningen är också att utan miljardärerna som pumpar in pengar i svensk travsport hade den inte varit där den är idag.

Efter att ha grubblat, stött och blött detta en tid, vägt fördelar mot nackdelar, så tror jag att sporten måste börja sätta gränser. Annars är det snart blott ett litet gäng välbeställda miljardärer som kommer tävla mot varandra på travbanorna.

Vilka begränsningar skall då genomföras? Jag ser det inte som orimligt att en tränare max får ha en häst per lopp. Och för att hindra att man skriver över den på någon annan tränare lite tillfälligt så inför man också 90 dagars karens. En häst som bytt tränare får inte tävla mot sin gamla tränares hästar på 90 dagar (under förutsättning att de stod på samma träningslista vid tränarbytet).

Det är ekipage som tävlar, och jag tror man skall pröva 90 dagars karens även för kuskar. Kör man en häst i ett lopp så kan man inte köra emot samma häst inom 90 dagar. Undantag bara för om man fått rycka in som ersättare vid sjukdom. Det här gör det svårt att t.ex. kvala in ett helt gäng hästar till en final och sedan välja vilken man skall köra. Valet måste göras redan vid anmälning till kvalet.

Jag kan också tänka mig att differentiera insatserna något till de stora insatsloppen. Låt oss säga att insatsen till kriteriet och derbyt är 4 x 2% av fölavgiften för hästens fadershingst. Inte för att förhindra att man avlar på det bästa materialet, utan för att jämna ut förutsättningarna något.

Det här kommer naturligtvis kännas enormt avigt till en början, det kommer att ge en del olyckliga konsekvenser innan det satt sig, man kommer kanske att behöva finslipa lite på en del av reglerna. Jag vill dock hävda att det vi ser idag är konsekvensen av att nästan ingen reglering alls förekommit, och det är verkligen extremt och ovanligt i sportens värld.

Konsekvenserna av det här tror jag blir att de största stallen krymper något. Inga dramatiska förändringar, men tillräckligt för att de i vart fall skall sluta växa och ta ännu större marknadsandelar än idag. Jag tror att de skickligaste kuskarna kommer köra lite färre lopp. Inget dramatiskt, men tillräckligt för att fler namn skall kunna provas i alla sammanhang.

Kontroversiellt? Ja, men drar vi ut dagens kurvor så har vi till sist 12-15 tränare och 12-15 kuskar i sporten. Dit skall vi inte!

Viroid 2025 – mot framtiden Del 1

Inför julen har jag gjort en önskelista på saker som jag tror är nödvändiga för travet att ta tag i. Vi kan kalla det för embryot till ”Viroid 2025”, ett manifest för att föra travet in i framtiden. Jag tänkte ta en punkt varje dag fram till jul, och allt är ganska kontroversiella frågor. Sådant som vänder upp och ned på dagens trav, men som jag är övertygad om är ett måste om inte alla nedåtgående kurvor skall dras ut så långt att allt till sist står på noll.

Låt oss börja med tävlingsdagarnas längd.

Nästan alla som kikat på travsporten i syfte att komma med tips och råd för att åter göra den till en publiksport har kommit fram till samma sak. Man behöver göra något åt formatet. Det är alldeles för lång tid mellan loppen och en hel tävlingsdag tar för lång tid. Vi skulle behöva trycka ihop de flesta tävlingsdagar till i vart fall inte mer än 2 timmar. Ett lunchtrav borde vi klara av på 90 minuter.

Det är inte bara för publikens skull, utan också för att aktiva och funktionärer skall kunna minska sin tidsåtgång för att avverka tävlingar. Personalen som servar med spel och mat jobbar färre timmar, banbelysningen är tänd färre timmar och traktorerna är igång färre timmar. Den inhyrda ambulansen på plats kostar mindre, TV-folket får fakturera en halv dags arbete istället för en hel dag. Det finns en del pengar i det här som kan styras om till att ge publiken valuta för sitt engagemang.

Jag hör ständigt protesterna mot vad man kallar för  ”stress-trav”, men jag behöver bara peka på hur det ser ut idag. Är det någon som är nöjd med publiksiffran 909 personer på Jägersro igår? Värmde publikens applåder under segerdefileringen? Kändes det motiverande att stå i vinnarcirkeln och ta emot priser inför den frånvarande publiken? Var det någon kö framför totoluckorna? Fanns det ens några torskbongar att sopa upp utomhus?

Vi lurar bara oss själva när vi inbillar oss att det skall bli som i gamla tider igen. Allt vi gör idag på travbanan är anpassat till en tid då det var många tusen på banan som skulle spela, då oddsen räknades ut manuellt och travbanorna var det enda stället där man legalt kunde spela om pengar på ett skicklighesspel. Då var det driften att spela som fick folk att vallfärda 10-15-20 mil till banorna, men så ser det ju inte ut idag. Det kommer inte att bli så igen. Enda chansen att få tillbaka lite publikintresse är att vi gör som många andra sporter, förändrar formatet till en Travsport 2.0 som är mer vänd till publiken än spelarna. Så har friidrotten gjort, längdskidåkningen, den alpina sporten, motorsporten och även t.ex. bordtennis. Arenor och regler anpassas hela tiden för att bli mer publikvänliga. Publiken skall få se vad de vill ha. Spänning, dramatik, tävling, rörelse, skicklighet, medgång och motgång hela tiden, non-stop.

Dagens tävlingsdagar inom travet är extremt speloptimerade efter ett spel som inte längre finns. Rutinerna runt ett lopp ämnar underhålla en publik som inte längre finns. Det kallar vi för tradition, och det anses man inte kunna ändra på. Det är naturligtvis helt fel.

Så här vill jag se en kvällstävling

19:00 Lopp 1 (Entrélopp, inget streckspel).
19:15 Lopp 2 (Start streckspel)
19:25 Lopp 3
19:35 Lopp 4
19:50 Lopp 5 (Start DD)
20:00 Lopp 6
20:15 Lopp 7 (Start Streckspel II)
20:25 Lopp 8
20:40 Lopp 9 (Start ”dubbeltrion”)
20:50 Lopp 10 (Sista loppet)

När skall man värma då? Det får man göra före tävlingarna, eller så värmer en lärling/skötare på en slinga utanför banan. Segerintervju kan man ta en snabbis från stallbacken och under de lite längre avbrotten hinner man med att intervjua ägarna också. Och för den sedvanliga amatören som frustar om hur denne skall hinna med tre starthästar själv under en dag är svaret att det gör han inte. Men Lewis Hamilton hoppar inte ur bilen och byter däcken själv i Formel 1, så var finns det hugget i sten att man skall kunna tävla med tre hästar helt själv inom travet? De allra flesta stall är ju redan vältrimmade team där alla vet vad som skall göras.

Breddtravet får göra som de vill. Jag har andra idéer som berör det, som betyder mer för dem än ett par timmars kortare tävlingsdagar.

Visst kan man ha ”långa” tävlingsdagar som idag också, men spara dem till dagar då det är berättigat med en rejäl segerintervju och hyllning i vinnarcirkeln inför en närvarande publik. Jag tror dagar som Sprintermästaren, Stochampionatet, Elitloppet, Hugo Åbergs etc skulle bli ganska trista om man körde dem i ett snabbt format. Men de där dagarna är inte mer än några dussin, och de ligger rätt koncentrerat till några sommarmånader.

V75 då? TV-tittarna har ju sagt sitt. Enligt tittarsiffrorna är det betydligt fler som ser de fem första loppen i eftersänt sammandrag än att följa dem direkt, trots den sena starttiden. Enligt tittarsiffrorna var det t.ex. 230 000 tittare som såg fem eftersända lopp och sedan de två avslutande i direktsändningen, medan 103 000 såg de fem första loppen i direktsändning. Det säger något om hur människor vill använda sin tid på lördagar. Jag tror inte att potentiella travbanebesökare resonerar så väldigt annorlunda.