Tankar efter debatt och om pokalår


Jag har någonting från travdebatten i förra veckan som ligger och skaver lite. Det var när det blev tal om ATG:s kostnader som Johan Lindberg uttalade att det spelade ingen roll vad ATG kostade, så länge man levererade mer pengar. Även om han sedan snabbt lade till att ATG har mål om effektivitet och vad det får kosta, så ligger det där kvar och skaver.

Jag tror det spelar en ganska stor roll vad ATG kostar.

Alla som rent praktiskt studerat företagsekonomi från insidan vet att det är enormt allvarligt för ett företag eller en organisation att tappa kontrollen över kostnaderna. Det finns en rad exempel på företag som fått bita hårt i gräset för att man lät personalstyrkan svälla ohämmat, för att man skaffade sig kostnader som i en kärvare marknad var svåra att försvara och för att man gav sig in i affärer som inte gav någon vinst. På samma sätt ser vi var och varannan vecka att chefer inom den offentliga sektorn eller de idéburna organisationerna få löpa gatlopp efter skandaler med kostnader som är svåra att försvara.

Alla som sysslar med investeringar i aktier har lärt sig att bruttomarginal och nettomarginal är två ytterst viktiga tal. Ju mindre den är, desto jobbigare är det att räkna hem investeringar. Varje liten sak man förändrar blir en större risk ju lägre marginaler man jobbar med. Därför är det viktigt att ATG är ett bolag med en hög nettomarginal.

Det finns också en del mjuka frågor i det här som är värda att tänka över. Många inom travsporten har det jobbigt nu. Att man tvingades lyfta bort några hundratals miljoner i medel när ATG tappade omsättning har märkts. Skötarna har fått fler hästar att ta hand om, och löneökningarna för dem har inte varit många. om ens någon, de senaste åren. Tränarna lappar och lagar på sina hästtransporter, och svetsar stag på långvagnar som rostat sönder.

På banorna är det också tungt. Någon sade att det står fler hinkar och samlar takdropp från det läckande taket än vi har betalande åskådare. Stallarna har sett bättre dagar. Man målar över, riktar upp det skeva, men i grunden skulle mer omfattande renoveringar behövas. Även bland startbilar, högtalarsystem , belysning och banskötarnas fordon så finns det en del att göra.

I uppfödarledet får man inte sina produkter sålda, trots att man minskat produktionen ordentligt. Hingstägare har problem med att få bokningar och det är ett väldigt köpslående innan det blir affär.

I det läget så blir det provocerande när någon får carte blanche att öka sina kostnader ordentligt. Om man ömsesidigt delar på bördorna när en bransch upplever problem så jobbar alla mot samma mål. När någon inte är med och delar, så blir de heller inte en i gänget. Det blir vi, och det blir dem.

Man förklarade att det inte var någon bra idé att ta pengar ur hästsportens fond för att förverkliga idéerna. Den fonden måste då återställas. Men att ”låna” pengar av hästägarna och de aktiva är tydligen bättre? Det kommer att ta en del tid för hästägare och aktiva att täcka de förluster man har nu. Ett pokalår då kranarna åter vrids upp lite kommer inte få särskilt många att satsa. De behöver amortera lite först. Proffstränarna behöver minska sitt ägande av travhästar, andra behöver få in några fler på träningslistan. Det är en långsam process.

I sammanhanget är det värt att fundera över det faktum att notan för ATG:s förändringsiver har en tendens att alltid landa på andras bord, åtminstone delar av den. Hästägarna ser hur mer och mer pengar omsätts på spel som berör deras hästar, men deras andel av detta bara minskar. Fler och fler andra skall leva av vad deras djur springer in, samtidigt som de skall trolla fram pengar för att finansiera det hela.

Konstruktionen med ett pokalår är ett stort risktagande. Jag förstår att man vid det läge som rådde 2011/2012 var uppskakade inom både ATG och ST. Man tappade brutala belopp i omsättning, och trots ett rejält uttag ur hästsportens fond fick man lov att sedan skärna ned prismedlen tämligen brutalt samtidigt som banornas ekonomi sattes under rejäl press.

Med hela travsporten försatt i brygga som väntar på att pengar åter skall komma är pokalåret också en tidsinställd bomb som kommer att brisera om löftena inte uppfylls. Låt oss anta att man inte når fram till sitt mål, vad händer då?

Till att börja med så är det väl klädsamt om de i styrelserna och ledningarna som konstruerade detta börjar med att avgå eller säga upp sig. Det må skapa ett förbund och ett spelbolag med ett nytt och oerfaret styre, men det får man ta.

Som det nu mullrar i leden och med en oviss spelutredning på gång så kan det ju mycket väl sluta med att hela ST brakar samman när travsällskap bryter sig ur för att söka finansiering på annat håll. Den finansieringen kan t.ex. komma från andra spelbolag än ATG. Vad spelutredningen kommer fram till är höljt i dunkel, men jag har svårt att se att man skulle kunna skriva in specifikt ST som förmånstagare av spelmedel om det finns andra travorganisationer i Sverige som vill anordna tävlingar.

Jag tror inte att en splittring kommer ge en bättre travsport än idag, eller ge mer pengar än idag. Men jag förstår om en del krafter, t.ex. Solvalla som håller på att kapitalisera sig ordentligt, tröttnar. Jag kan rent av se hur flera större tränare, hästägare och uppfödare bygger en helt ny egen bana och satsar på att hålla tävlingar där. Jag vet att man på sina håll diskuterat frågan.

Jag hoppas få läsa någon av de insattas memoarer en dag där de ärligt redogör för vad de tänkte, och vad de inte tänkte, när de konstruerade pokalåret. Man brukar saga att ”har man tagit Fan i båten får man ro honom i land”, och det är väl precis vad som måste göras nu.

Satsningar


ST:s ordförande Johan Lindberg skriver i en krönika att han vill att vi börjar prata om hur Pokalårets pengar skall användas 2018. 270 miljoner finns det för travet.

Målet att bli fler är ett mål som jag tycker man kan ifrågasätta. I vart fall behöver man innan det ett  delmål. Ett delmål som är att alla skall må bättre av att hålla på med trav. Om pengarna som kommer in bums skall fördelas på fler så blir det ju inte bättre för var och en. Jag tror inte det räcker med några 300 miljoner för att det skall räcka till någon omfattande rekrytering. Möjligen kan man stoppa minskningen. Vill man på allvar bli fler behövs det kanske en helt ny miljard. Men 300 hästsportmiljoner är bättre än ingenting, och använder man dem klokt kan man få en bättre travsport.

Prismedel är den viktigaste regulatorn vi har för travet, men det vore väldigt olyckligt om man bara smetade ut allt i generella höjningar av det vi har idag. Här är ett gyllene läge att räta ut en del skevheter.

  • Först av allt vill jag se relativt penningstinna lopp för unghästar som inte riktigt räcker till i årgångstoppen. Inte mer pengar till de största loppen alltså, eller fler lopp för de bästa. Jag vill istället ha fler lopp för 3- och 4-åringar med 75-100-150.000kr i förstapris. Lopp som är stängda för dem som tjänat mest, och för dem som tjänat minst. Det här är viktigt för att få uppfödningen att satsa på kvalitet. Om chansen är god för att man i alla fall får tillbaka en god del av sin investering på en välstammad häst som tränats omsorgsfullt så kommer fler att hoppa på tåget.
  • Jag vill också se en tydligare differentiering mellan breddtrav, vardagstrav och onsdags/lördagstrav. Det skall alltid finnas ordentliga ekonomiska incitament till att välja att starta sin häst i lopp där det finns mest spel. Det är i anmälningslistorna dit som konkurrensen skall vara högst. Det här löser man med att rikta mer prismedel till de bästa loppen, och mindre eller inget alls till de lägst doterade tävlingarna. Ingen skall känna att det är lättare att vinna ett V64-lopp än vad det är att tjäna minst motsvarande pengar på V75. Det skulle kunna leda till att man får fördubbla prispengarna på V75, och höja V64-pengarna upp emot 50.000kr som förstapris i ett lopp. Jag tror dock det är viktigt att det är V75 som alltid har de bästa prispengarna. Jag ser också gärna att fler svenska hästar med hög kapacitet tävlar i Sverige istället för i Frankrike.
  • En tredje punkt är att jag vill se är ordentliga prisförstärkningar till ramloppen under våra stora travdagar. Det skall vara riktiga festdagar med internationella gäster som kommer för att tävla om bra pengar i spännande lopp. Några sådana dagar har vi idag redan, som Elitloppet och Hugo Åbergs. Men i ramloppen runt t.ex. Kriteriet och Derbyt är det inte mycket som kittlar, och allt för ofta är det ”bara” V75 runt många andra större lopp. Jag ser ett realistiskt mål i att ha minst 25 utländska gästhästar till Olympiatravet, Derbyt, Kriteriet, Stochampionatet, Sprintermästaren, Sundsvall Open och Åby Stora Pris. Där skulle man då få tävla om 150-500.000kr i förstapris i 5 internationella lopp. Det skulle stärka Sveriges position som den ledande travnationen i norra Europa och det skulle stärka ATG:s möjligheter att sälja spel internationellt. Utöver det skulle spelare och publik få en ännu bättre upplevelse. Och faller det väl ut, så skulle E3, Boden/Östersund, Årjäng, Pokalloppen, Jubileumspokalen, Breeders Crown och uppfödningslöpningen också kunna byggas ut.
  • Det är också väldigt angeläget att Solvalla och de övriga stora banorna får egna tävlingsdagar under kvällen där publiken bjuds på en upplevelse av sport och spel. Låter man det här Xpress-spektaklet fortgå några år till kommer man kunna sälja marken där såväl Solvalla, Åby, Jägersro och Bergsåker ligger. Man behöver inte ens leta någon ny plats att bygga banor på.

Upprustning av våra arenor är viktigt, men jag tror inte att man skall börja rusta upp allt som det är, rakt av. Vi kan vara klokare än så.

  • Det finns stora önskemål om längre banor än 1000m. Vi bör därför avsätta pengar så att en eller två permanenta banor får i uppdrag att förlängas till 13-1400 meter. Det här leder till lite mer allsidighet i travet, mer utmaning för spelare och större utrymme för taktiska finesser bland de ativa. Vi har pratat om det, låt det bli lite verkstad också.
  • Nummer ett är sedan att stallen på banorna är i bra skick. Det handlar om djurskydd, det handlar om att de hästar som tävlar är värda att behandlas väl och det handlar också om att vara ett gott föredöme.
  • Sedan skall vi ta hand om publiken. Vi skall nog inse att vardagstravets publik kommer att bestå av ”de närmast sörjande” under det kommande decenniet. Publiksatsningar bör riktas till att anpassa arenorna till mindre publik, men som har trevligt och är beredda att betala vad det kostar att få en travupplevelse med förstklassigt bemötande. På sommaren när det kommer en större publik kan man vara utomhus och ha tillfälliga arrangemang för att ta hand om den publiken.
  • Jag anser att de banor som tar ett stort ansvar för tävlandet på vintern skall ha väsentligt mer anslag till sin anläggning än de banor som mestadels tävlar under sommarhalvåret. Dels har de banorna en mycket större andel publik som inte gärna kan vistas utomhus, dels har de banorna större kostnader för att försöka hålla en bra preparerad tävlingsbana när vädret växlar fram och tillbaka.

Jag blir inte det allra minsta upprörd om man bestämmer sig för att spara mer pengar genom att sluta trycka och distribuera program till tävlingsdagar som få är intresserade av. Det var en besparing man gjorde, men sedan backade ifrån.

Det skulle för övrigt inte vara någon förlust att minska ned antalet sådana ”ointressanta” travdagar heller. Om vi utgår från antalet hästar vi har och hur de tävlar idag, istället för antalet banor och deras behov av att ha tävlingsdagar med många lopp, så kommer man nog till den slutsatsen att vi tävlar lite för mycket med nuvarande antal hästar.

Jag blir heller inte enormt uppskakad om man graderar ned några banor till den status som t.ex. Hoting och Karlshamn har. Det vore naturligtvis tråkigt, men kan vara nödvändigt för att anpassa kostnaderna till de intäkter man har. Det kan också vara bra näring till andra närliggande banor som då får mer resurser för att ta mer ansvar. Det kan rent av så småningom bli utrymme för nya banor där det finns bättre förutsättningar.

Tillväxt


När det inte går bra för en bransch börjar man leta syndabockar. Helst skall man hitta en extern felkälla, vars fel det är att det inte går bra. För travet heter den skatterna. Allt kan härledas ned till skattesatsen på spelet i Sverige. När en häst galopperat så berodde det naturligtvis på en grop i banan som hade kunnat fixas om bara skatten varit lägre. Innan dess var det utländska spelbolag som var boven.

Om inte skatterna eller utländska spelobjekt är rimliga objekt att skälla över, så kan man alltid sikta på den som är högst upp i organisationen. Så länge det är någon annans fel än ens eget, så mår egot bra. Då är man ett oskyldigt kränkt offer som har rätt att skälla.

Är det inte dags att vi börjar rannsaka oss själva. Vad har travet, med alla aktiva i någon form, för eget ansvar för att det ser ut som det gör?

Jag vill påstå att den trista ekonomiska situationen för travet idag har sin grund i att ATG inte har klarat av att leverera en tillväxt som ligger i linje med vad landets totala ekonomiska tillväxt är. Kurvan har under snart två decennier varit haltande. Och detta trots att ATG verkligen har fått styra och ställa. De har fått rasera upparbetade intäktsmodeller med sin speloptimering. Allt har varit möjligt för dem att ändra under avgivande av fagra löften om att det skulle generera mer pengar.

Ett typiskt sådant agerande var införandet av lunchtrav. Till en början var det bara ett enda lopp som kördes på lunchen, ett triolopp, men snart flyttades hela tävlingsdagar dit. Krögarna såg hur stabila intäkter en kväll, då kunderna åt en rejäl middag med öl, vin och kanske en rackebajsare på slutet, förvandlades till en lunch där det skulle fram en billig maträtt och knappast någon alkohol såldes.

Banorna såg hur stabila kvällar med betalande publik, intressant för sponsorer, byttes mot en lunch där få kunde tänka sig att betala entré och där sponsorerna inte stod på kö. Dessutom protesterade funktionärerna. Det gick väl an att kombinera funktionärssysslan med ett annat jobb om man använde en komptimme för smita en timme tidigare. Att däremot vara ledig flera timmar mitt på dagen var det lite värre med för många. Även de aktiva knorrade. De hade inte tid att åka och tävla mitt på dagen. ATG körde över alla argumenten med motiveringen att det här skulle ge mycket pengar.

En annan sak som ATG styr idag är tiderna då travet skall avgöras, samt vilken tid det skall vara mellan loppen. Det stressas och jagas på banorna för att man skall hålla tiden. Det finns inte plats i tidsschemat för något extra. För några mindre banor som saknar banbelysning är vissa beslut om när på dagen en tävling skall avhållas något som begränsar deras säsong.

Kostnaderna för att driva Kanal 75 närmar sig en kvarts miljard.

Med de här förändringarna och satsningarna borde spelet ha ökat mycket mer än landets generella tillväxt i ekonomin. Banorna skulle ju också kompenseras för vad de har fått ge upp på intäktssidan. Om man nu lägger alla ägg i ATG:s korg är det väl rimligt att man också får betalt i form av en riskpremie för det? Så blev det inte. När ATG under några år började tappa omsättning fanns det ingenting kvar i ladorna hos banorna som kunde dämpa fallet.

En annan sak som slår mig är att ATG har varit fullständigt livrädda för att höja radpriset på en befintlig produkt. Alla förändringar i spelet har varit att lägga till avdelningar (och då sänka radpriset), eller införa fler vinstpooler. Ett annat populärt sätt har varit att addera nya spelformer. Men om man aldrig höjer priset så är det svårt att hänga med i den ekonomiska utvecklingen. Fråga systerföretaget Travronden om de skulle klara sig om tidningen idag kostade som den gjorde 1999, och om annonspriserna var samma som då.

I ATG:s senaste bokslut så kan man utläsa att ATG:s omsättning ökade med 2,5%. Man kan också läsa att ATG:s lönekostnader ökade med 6,5%. På SCB:s hemsida kan man läsa att Sveriges BNP ökade med 4,5% under 2015. Det är ganska typiskt för hur det sett ut under lång tid, ehuru med en del avvikelser vissa år. Trenden har varit rätt så trist.

1999 summerades Sveriges BNP till 2237 miljarder. 2015 var Sveriges BNP 4155 miljarder. 1999 sprängde ATG 10-miljardersvallen. Om ATG hållit jämna steg med BNP-utvecklingen hade deras omsättning idag varit 18,5 miljarder.

ST har uppenbarligen inte ställt några krav på ATG tidigare, utan man har tacksamt tagit emot vad de har haft att ge. Det ST borde göra som ägare till ATG är att sätta upp ordentliga krav på vilken omsättning som skall genereras, och hur stor del av den som skall till sporten. Målet bör också innehålla planer för hur omsättningen skall öka med mer än den allmänna ekonomiska tillväxten, och planer för effektivare hantering av spelet så att en högre andel kan betalas till sporten.

ST och SG måste förstå att de är ägare till ATG. De skall med ägardirektiv styra ATG:s verksamhet. ATG är inte någon stor och hemsk motpart, utan ett verktyg för att utveckla svensk travsport. Den kunskapen verkar ha försvannit någon gång när Gert Lindberg slutade på ATG. Eller var det kanske så att han var så stark att ingen på dåvarande STC behövde ägna ATG en tanke?

Jag är ingen stor vän av pokalårsöverenskommelsen, men den var i alla fall ett fall framåt. Jag tycker det är fel att låta Hans Skarplöth och Johan Lindberg få klä skott för ett par decenniers miserabel bolagsstyrning, de kan inte göras ansvariga för mer än sina beslut. Ansvaret är kollektivt. Och för att det inte skall hända igen finns det ingen som helst anledning för någon enda aktiv person inom travet att inte vara medlem i ett travsällskap och börja engagera sig. Det är genom att så få har ifrågasatt styrningen av ATG som det här har kunnat ske.

Hur behandlar vi våra storbanor?

Den här veckan är både Åby och Jägersros tävlingar mitt i veckan ”degraderade” till att vara saxbana. I Jägersros fall förståeligt, man har ju V75 på lördag. Åbys tävlingar ligger mot Örebro som har Breeders Crown på schemat. Det är naturligtvis självklart att välja det som huvudbana. Solvalla och Bergsåker kör V86 Xpress, och så har Solvalla sina lunchtävlingar på fredag.

Så här ser det ut även nästa vecka, med den lilla skillnaden att Åby då delar V86 Xpress med Solvalla. Solvalla har också lunchtävlingar. Jägersro är saxbana och Bergsåker har fått förtroende att köra V64 på söndagen.

När jag tittar vidare i tävlingsprogrammet är det lätt att hålla sig för skratt om man uppskattar den lite högre klassen det brukar bli på loppen när de avgörs på våra större banor. Under den tråkiga vintern är det enormt många tävlingar som ligger på de stora banorna. Tävlingar som i ärlighetens namn inte avgörs för att det är någon större sportlig kvalitet eller särskilt publikdragande. De avgörs endast för ett kontinuerligt spelutbud. Många banor är helt stängda, eller kör på verklig sparlåga.

När sedan våren kommer och de bättre hästarna börjar tävla är det mer konkurrens om tävlingarna. Då får de stora banorna stå tillbaka.

Huvudspåret för Solvalla i år är V86 Xpress och V65 på fredagarna mitt på dagen. 30 fredagar kör man lunchtrav, och att få någon större publik då är ganska svårt.Under sommaren så har man två kvällstrav i Juni, inget i Juli, och tre i Augusti. V86 ger sig ju av på turné under sommaren, och istället kör man lunchtävlingar mitt i veckan. Man skulle kunna tro att ATG/ST med tävlingsprogrammet skapat stämning åt sig själva, så att man från sitt kontorskomplex kan se lite travtävlingar på fredagseftermiddagen.

Hade jag varit ordförande för Solvalla hade jag bums föreslagit att man stänger Solvalla, säljer marken. Använder pengarna för att bygga en ny tävlingsbana och starta ett eget spelbolag på Malta. Eftersom övriga travsverige, inkl spelbolaget, uppenbarligen inte vill ha ett levande Solvalla så kan de ju få slippa det.

Åby håller stängt en månad i sommar, det är ganska tunt med tävlingar där under sommaren. Jägersro och Bergsåker har också ganska tunna tävlingsprogram när våren och sommaren kommer. Antalet dagar då man kan förvänta sig en månghövdad publik är få. Antalet gånger då man kan få presentera travet när det är bra, är lika få.

Är det då viktigt att hålla storbanorna vid liv? Ja, det är livsviktigt för travet. Det är där de flesta av de främsta unghästarna tränas. Det är där de mest kapitalstarka hästägarna finns. Det är också där befolkningen ökar mest, det är där den ekonomsika tillväxten är som störst. Storbanorna har också fått se sina banors områden växa ihop med sina städer. Det finns kollektivtrafik dit, det finns många människor som bor på promenadavstånd till banan.

Ser man till vilka banor som har sportsliga framgångar på V75 och i de större loppen så är det  en kraftig övervikt för storbanorna och en dryg handfull mellanbanor.

Så här ser en tabell över antalet segrar på V75 ut för 2015, fördelat på banor

Axevalla 26
Bergsåker 43
Boden 3
Bollnäs 6
Dannero 4
Eskilstuna 3
Färjestad 18
Gävle 6
Hagmyren 3
Halmstad 52
Jägersro 50
Kalmar 5
Lindesberg 1
Mantorp 7
Romme 7
Rättvik 8
Skellefteå 2
Solvalla 133
Solänget 5
Umåker 1
Vaggeryd 3
Visby 1
Åby 24
Åmål 0
Årjäng 3
Örebro 11
Östersund 2

 

Om vi stryper våra stora banors utveckling, så sätter vi samtidigt en strypsnara på hela den svenska travsporten. Det finns verkligen anledning att fundera på hur fördelningstalen för tävlingsdagar och prispengar ser ut när man tittar på denna tabell.