Det svarta hålet – travrestaurangen

Läser att hästägarna vill ta prispengar för att skapa VIP-upplevelser för dem på banorna där deras hästar startar. De skulle kanske först räkna igenom vad travrestaurangerna redan subventioneras med.

Jag pratade med en konsult i restaurangbranschen om hur marknaden fungerar. Han har 40 års erfarenhet och jobbar idag en del för banker, Almi och arbetsförmedlingen för att hjälpa igång många nya företag i branschen, och att de har realistiska budgetar. Han säger sig ha sett fler sunkiga och nedgångna restauranger än vad som borde vara möjligt, men har också ett bra rykte om sig för att ha vänt en del ”gamla kolosser” från ständiga förluster och uselt rykte till att generera pengar.

Kostnaden för en restaurang kan man dela upp i sex delar, tre fasta delar och tre rörliga. Lokalen, inredningen och köket hör till de fasta kostnaderna. Besöket, maten och personalen är de rörliga. En lokal som uppfyller baskrav för en restaurang vad gäller yta, ventilation, elförsörjning, toaletter, möjlighet för handikappaccess, restaurangkök etc kostar i runda slängar 3 000kr/år och per sittplats. Skall den ligga på en fin adress kostar den mycket mer.

Det spelar inte så stor roll om det är gäster där varje dag eller inte, om en fjärdedel av platserna är fyllda eller alla, det är vad lokalen kostar. Till det skall man lägga ungefär 10 000kr per sittplats för inredningen av restaurangen. Bord och stolar, porslin, dukar, bestick, glas, betalsystem, bokningssystem, garderob, gardiner, belysning etc. Det skriver man av på 10 år, så det kostar ungefär en tusenlapp per sittplats och år.

Lika mycket kostar själva restaurangköket. Här är det många som snålar, och som sedan får problem när hälsovårdskontoret knackar på för att kontrollera. Vattenbad som inte orkar värma tillräckligt, salladsdiskar som inte kyler, klinkerplattor i golvet som spruckit och där det samlas bakterier och snusk, fryskompressor som inte orkar riktigt när det blir varmt på sommaren. Även en duktig krögare i ett nytt kök brukar få några påpekanden. En mindre duktig krögare i ett slitet kök kan få 40-50 anmärkningar och krav på att stora delar måste åtgärdas (bytas ut). En del bör man byta ut av alldeles egna intressen, som t.ex. frysar. Det är vansinne att ha kött för kanske 100 000kr i ett 20 år gammalt frysrum som när som helst kan stanna.

Att bara ha en restaurtang stå kostar alltså runt 5 000kr/sittplats och år. Lägger man mindre pengar har man som regel skjutit nödvändigt underhåll framför sig, och restaurangen ser ut som ett exempel på tidstypisk interiör från 1978.

Kostnaden för ett besök på restaurangen varierar stort. Är man en bättre restaurang med duk på bordet, linneservetter och generellt sett hög klass kanske varje gäst kostar 50kr med städning, förbrukning och återställning. På ett gatukök kanske kostnaden per gäst är fem kronor för ett besök, mest sophantering och att torka av golvet.

Maten kommer till så klart, men den betalar ju ändå gästen specifikt för, och ofta kan man ta bättre betalt ju mer maten kostade i inköp. Själva råvaran mat uppgår sällan till mer än 20kr för en dagens lunch, medan råvarorna till en trerätters kan dra iväg över 100kr. Allt handlar om ambitionen, och är den för låg är det svårt att ta betalt av gästen. Här syndar många evenemangsrestauranger, dit travbanorna räknas, med att servera det billigaste köttet som går att uppbringa och det mest spännande i salladsbuffen är majs från två år gamla konservburkar.

Personal är en stor kostnad för restauranger. I snitt kostar restaurangpersonal runt 5kr/minut, vare sig de står och lägger sparrisar i kors på tallriken eller om de sedan rakar den ratade sparrisen i slaskhinken innan tallriken diskas. Serveringspersonal är inget undantag, och här märks stora skillnader i kostnaderna mellan ”bricklunchrestauranger” som serverar uppvärmt halvfabrikat och de med bordsservering som lagat maten från grunden. På en bättre restaurang har ett bord med fyra personer ganska troligt fått ungefär en timmes personaltid med att laga mat, ta beställningar, servera det beställda, duka av, ta betalt och diska. Det motsvarar c:a 75kr/gäst.

Svenska travrestauranger har fått allt mindre möjligheter att bära sig. Förr hade man 30-40 kvällar per år, på storbanorna ännu mer, då restaurangen fylldes av glada festande människor. Numera skall man försöka dra in pengarna för restaurangen på dagens lunch några få tillfällen då man har relativt fullt på restaurangen. Den senaste tidens publiksiffror indikerar att det är långt ifrån fullt ens på lördagstävlingarna, och vardagar ekar det tomt. Intäkterna måste komma från några enstaka evenemangsdagar. Den hävstång många restauranger har med flera lunchgäster per sittplats, eller i vart fall två gäster per sittplats under en kväll på restaurangen saknar ju travbanornas restauranger också. Istället handlar det om rätt långa sittningar per nota som drar upp kostnaden för serveringspersonalen.

Man har klarat av det genom att inte hänga med sin tid. Det är i gamla Folkets Hus på Norrlands landsbygd och på travbanor som man kan hitta 70-talsinredning i originalskick. Snart kommer TV att kunna spela in TV-serier som skall utspela sig för 50 år sedan på travbanornas restauranger, och när någon travbanechef får för sig att släpa sin restauranginredning till antikrundan kommer Knutsson att gå i spinn när han vänder på stolen och hittar den svenska tillverkarens stämpel där.

De flesta svenska travrestauranger byggdes i en tid när den enda konkurrensen var stadens stadshotell där det krävdes slips på herrarna för att komma in, där jeans var bannlysta och där det mest exotiska på matsedeln var schnitzel. Alls ingen dålig schnitzel, men kanske lite tråkig redan då. Travbanorna kunde erbjuda något nytt och fräscht, och dessutom spel om kontanta pengar. Idag ser restaurangutbudet helt annorlunda ut. Antalet utskänkningstillstånd har mångdubblats, så konkurrensen är idag mördande. Den nöjessugna publiken valde andra ställen dit det var enklare att ta sig, och framför allt hem igen. Man valde restauranger som specialiserat sig på olika länders matkultur, man valde att ta en pubrunda istället för att åka på trav. För dem som lockas av spel kom det restaurangcasinon, vi fick Jack Vegas-maskiner, och sedan kom sportbarerna när spelet hade flyttat till mobilen.

Vad skall man göra då? Jo, det finns en bana som har ett intressant koncept för framtiden. Åby har med sitt hotell och mässanläggning i direkt anslutning en chans att faktiskt få en del av sina restauranger bokade och nyttjade rätt flitigt. Att använda en travrestaurang som frukostmatsal för ett hotell är bra resursutnyttjande.

Alla banor kan naturligvis inte göra så, men för Solvalla skulle det ha kunnat vara intressant. En mässhall i anslutning till Bromma hade kunnat fungera, men nu siktar man på bostäder där istället. Några banor har många lunchgäster varje dag, vare sig det är trav eller ej. En del banor kör hårt med catering, någon har en rätt omfattande verksamhet med smörgåstårtor. På en lagar man mat som körs ut till de äldre i kommunen som inte klarar av att laga mat själva. Några har lite konferensverksamhet, en har blivit expert på att ordna bussresor dit för pensionärsföreningar etc.

Man försöker likt många samhällen har försökt behålla sitt Folkets Hus. Man drömmer om fornstora dagar när det bodde 4 000 människor i samhället som alla ville gå och dansa. Nu bor det 1 500 där, varav hälften är pensionärer, men likväl skall man ha en dansrestaurang för 800 personer ståendes i ett jättestort Folkets Hus som man inte har råd att underhålla. Travbanorna drömmer sig tillbaka till tiden när de var centrum för nöjeslivet i staden, istället för att försöka finna sin nya roll. Ju längre man krampaktigt håller kvar vid att man måste ha en jättestor restaurang, desto mer kostar det. Att inget hänt beror ju på att travbanorna trots allt har pengar som de kan täcka driften med, väl dolt i årsredovisningen.

Ett ytterligare bekymmer är ju att de som jobbar med att driva travbanan sällan är folk med någon genuin och framgångsrk bakgrund i restaurangbranschen, trots att det kommit att bli en stor del av banornas verksamhet. I travsällskapens styrelser finns sällan den kompetensen, där ställer man mest krav på att verksamheten åter skall blomstra istället för att förstå den. Och husmanskost skall det vara, inga moderna påfund.

Jag är övertygad om att flera travbanor skulle må mycket bättre ekonomiskt om de kunde riva en del av sina publikutrymmen som idag inte används. Istället för en restaurang som rymmer +1000 personer kanske man skulle ha en som rymmer 350 gäster. 90-95% av alla travdagar räcker det alldeles utmärkt. Totalekonomin skulle bli mycket bättre, och kanske skulle man åter kunna få intäkter från restaurangerna som räcker till underhåll och förnyelse, och ändå blir det en slant över.

Det finns ingenting som hindrar att man i dessa mindre anläggningar tar väl hand om hästägarna. Det får man kanske råd med om man kommer tillrätta med sina restauranger.

Insatserna är höga – må korten vara med oss

För ett par veckor sedan kom ATG:s ekonomiska rapport för 2018 som visade hur man skött sina finanser. Det var en rapport som visade på en del bekymmer man har att jobba med.

Till att börja med så var pokalåret inte på långa vägar finansierat. Den stora återhållsamheten under tre år ledde inte till att ATG klarade av att leverera 300 nya miljoner. Förra året gick man back med 127 miljoner, men i ärlighetens namn ökade man medlen till sporten med mer än sagt, 335 miljoner. Nu lät man det här vara eftersom man får en stor skattesänkning i och med den omreglerade spelmarknaden. Men den skattesänkningen har man redan varit och nallat av nu.

Omsättningen gick ned för ATG under 2018. Trots jackpot-yror var och varannan månad, trots nytt omsättningsrekord för en enskild V75-omgång, trots alla Tillsammansandelar. Framför allt är det i de oddsbaserade spelen man tappar. Vinnare, plats, DD och liknande. Där tappade man en halv miljard. Många av spelen är inte särskilt roliga att spela på längre. Omsättningen är för låg.

Lunchloppen har nästan alltid omsättning på vinnarspelet som är en bra bit under 100 000kr. Även en del V64-lopp på kvällen har så låg omsättning. 100 000kr är en viktig brytpunkt för när vinnarspel är roligt att spela om man spelar med lite högre insatser. En häst som står i 10 gånger vid omsättning 100 000kr sjunker till 8,97 om man spelar 1 000kr vinnare på den.

I debatten brukar man ibland ifrågasätta hur många det är som blint följer vad de säger på ATG Live när hästar de nämner rör sig ganska häftigt i odds. Svaret är att det inte behöver vara så många, för potterna är så små att några som sätter varsin hundralapp kommer påverka oddsen ordentligt.

Hela det här raset handlar om att ATG inte vårdat sina produkter, gett dem den kärlek som alla spelformer behöver för att hänga med i sin tid. Spelavdragen har inte anpassats till marknaden. Marknadsföringen har varit noll och intet. Allt har handlat om jackpottar hit och rollerpottar dit. Man har styggt utsatt spelarna för Triospel i lopp med 5-6-7 hästar, i stadigt krympande fält trott att platsspelet sköter sig själv och inte förstått att tvillingspelet kannibaliserat svårt på vinnarspelet.

Vad ATG och ST borde göra är att försöka få till en marknad med alla licensierade bolag som ordnar med vinnarspel i en gemensam pool. Att det finns en fungerande marknad som sätter odds istället för en massa fasta odds med oklara omsättningar. Och man behöver kanske göra det med betydligt mindre än 20% i spelavdrag, men det är en annan historia vi kan ta en annan gång.

Och visst har ID-kravet vid spel påverkat omsättningen, visst påverkar antalet jackpot, antalet lördagar och andra idrottsevenemang. Men det finns alltid saker man att slåss emot varje år på ett eller annat sätt. Inställda omgångar pga väder, datastrul, oförmånlig placering av helgdagar, hällregn under Elitloppet och andra stora travarrangemang etc.

Vad värre är att sedan årsskiftet har det varit en rätt så rejäl uppförsbacke för V75. Inga katastrofsiffror, men man mötte en radda jackpotomgångar och har tappat en bra bit över 100 miljoner i omsättning hittills. Nu är mycket av den extra omsättningen vid jackpot från utlandet, men det går åt fel håll på den nya spelmarknaden.

Den nya spelmarknaden har nämligen fått ATG att investera en väldig massa pengar i sportspel och kasinospel. Det blev så mycket investeringar att man fick låna upp en halv miljard för att kunna finansiera sig. Det skall också betalas tillbaka kommande år, med ränta. Det skall tilläggas att det inte alls är ovanligt att man finansierar investeringar med lån av något slag, men ATG har hittills klarat sig med sitt egna kapital.

Sportspel och kasino är inte samma sak som hästspel vad gäller intäkter för ATG. Sportoddsen har man kanske 5% netto på över tid om man lyckas bra. Från de procenten skall man betala skatt, marknadsföring och sin investering. Kasino handlar om att få spelaren att hela tiden återomsätta alla småvinster, men några vinner ju stort och folk orkar inte snurra för evigt. Att flytta spelare från trav till andra spelformer är inte bra för finanserna. Skall ATG lyckas med sin satsning måste man få kunderna att spela andra spel vid sidan om ett oförminskat travspelande (eller helst ökande).

På denna nya spelmarknad har vi alla sett vad som skett. Reklammarknaden har formligen exploderat med reklam för spel, och det har gjort det svårt för ATG att få sin marknadsföring att bita lika bra. Dessutom så framstår det mesta andra som något nytt och fräscht till skillnad från ATG:s mjölkkor som inte fått någon piffning på länge. Det gäller även paketeringen med TV och ATG Live, det känns som gamla invanda hjulspår. Hur man faktiskt tänkt klara sig i konkurrensen när Svensson-spelarna erbjuds spela på för dem nya och fräscha ställen, är en gåta.

Det man slås mest av är att både ATG och för den delen ST ökat sina kostymer ordentligt med fler anställda. Det behövs när man i ATG:s fall får nya verksamhetsområden, och i ST:s fall få börja sköta om sportdatabasen, rättigheter och lite annat. Allt skall betalas av den lägre skatten, och förhoppningsvis nya spelintäkter så småningom.

Skall vi sammanfatta det hela lite:
– ATG gick back 2018, en del av skattesänkningen täcker upp.
– ATG behöver fräscha upp sitt erbjudande till travspelarna, med hjälp av skattesänkningen.
– ATG måste börja återbetala lån och göra avskrivningar på allt som bokförts som investeringar istället för kostnader. Skattesänkningen skall ordna det.
– ATG måste dessutom klara av sin nya större kostnadsmassa och att marknadsföra sina nya spel. Det är tur man har den där skattesänkningen.
– ST behöver också mer pengar för sin kostym, som man rent ut skriver i sina styrelseprotokoll att man tänker hämta från ATG om nödvändigt.

Samtidigt skakar spelet lite. Vi vet inte hur sport och kasino går, men det krävs väldigt många fler miljoner i omättning där för att täcka upp för en tappad omsättningsmiljon på V75. Publiken minskar, antalet amatörer minskar, uppfödarna ser inget ljus i tunneln och anläggningarna på banorna behöver fortfarande renoveras. Då har jag ändå inte nämnt det danska äventyret.

Insatserna är höga för travsporten, må korten vara med oss.

Om fula fiskar i grumliga vatten

Idag vill jag skriva lite om marknadsföringen av spel och spelrelaterade produkter. Att de svenska konsumenterna ledsnat på att leva i ett samhälle där spelreklamen tar mer plats än i Las Vegas står väl klart för alla, men det finns en hel del andra fiskar som stundtals simmar i smågrumliga vatten. De är alla en del av denna massiva marknadsföring som sker runt spelet.

ATG har via sin Tillsammans med andelsspel där spelarna betalar en provision för att få ett experttips skapat en alldeles egen kategori av provisionsavlönade marknadsförare. Dessa andelsspel marknadsförs via en rad olika kanaler, och med mer eller mindre hederliga argument. Det verkar helt saknas riktlinjer om hur man här får utlova vinstmöjligheter. Det är inte orimligt om Konsumentverket kikar lite på det här, och styr upp vad man egentligen köper, vad man betalar och vilka chanserna att vinna faktiskt är. Branschen själv skulle kunna hjälpa till genom att börja marknadsföra det enda rimliga, vad den som kontinuerligt köpt andelar har fått för avkastning.

Nästa lilla grumliga sjö är den där tips till olika spel säljs till vinstsugna spelare. Det är trav, stryktips och diverse olika oddsrekommendationer som skall säljas med allehanda utlovanden om avkastning. Få vågar visa vad alla tipsen tillsammans avkastat, men alltid har något smågalet spel suttit som man kan flasha i rubrikerna. Också här är det kanske rimligt att Konsumentverket går in och tittar vad det egentligen är man lovar i sin marknadsföring, och hur vinstchanserna verkligen ser ut.

Den tredje fula fisken är alla sajter som på mer eller mindre hederliga sätt försöker få kunder att registrera sig hos spelbolag via deras sida, för att de sedan skall få en livslång provision på allt den spelaren förlorar. Det verkar helt saknas regler för att dessa affiliatelänkar skall märkas ut. Jag ifrågasätter också att det i längden är en särskilt hållbar affärsmodell för spelbolagen, trots att de hållit igång den länge. Det mest tråkiga är väl ändå att dessa sajter utan vidare rekommenderar spel på bolag med rätt så risiga villkor och blundar för att andra bolag erbjuder väsentligt bättre odds där de ”rekommenderar” att spela att Liverpool skall vinna med mer än 2 mål eller vad man hittat på för att locka spelare. Det måste ju vara något kontroversiellt så att det lockar till klick.

Allt det här tillsammans är en rätt så omfattande matta av reklam i kombination med spelbolagens egna insatser för att marknadsföra sig. Om man jämför med t.ex. den också rätt så aggressivt marknadsförda finansiella sektorn med alla dess fonder, pensionssparanden etc. så är regelverket där mycket mer långtgående om vad man måste berätta, och vad man får lova. Jag tror att man kommer vilja föra reklamen och marknadsföringen för spel och spelrelaterade tjänster åt det hållet. Jag ser det som önskvärt att man tar itu med dessa frågor. Intensiteten i marknadsföringen kommer ge sig tids nog, för det är naturligtvis inte lönsamt att köpa upp varenda reklamspot man kan få tag på för spelbolagen. Det är innehållet som skall regleras, inte frekvensen.

Om revisorsprosa och hotbilder

Stora företag är sedan ett antal år tvungna att i sin årsredovisning berätta vilka eventuella hot de ser mot sin verksamhet. En vällovlig bestämmelse, men som har blivit ett rätt intetsägande berättande av sagor på revisorsspråk. Här är det inte drakar, häxor och troll som är de onda. Istället handlar det om  onda lagar, hemska regler och elaka media. Det är hårdare lagstiftning, stramare miljöregler och en ogynnsam beskrivning av företagens verksamhet i media som är det onda. Själva är företag alltid goda och ädlare än någon sagoriddare någonsin varit.

Om ST skulle måla upp hotbilden mot sin verksamhet på samma revisorsprosa skulle man tala om risken för en väsentlig hårdare djurskyddslagstiftning, om risken för att spel reglerades så hårt att man inte skulle kunna finansiera sig på nuvarande nivåer eller risken för att travsporten i media skulle framställas så oförmånligt att det skulle ta bort intresset för sporten och spelet.

Låt oss för ett ögonblick tänka på Swedbank och hur de framställts i media senaste veckorna. Det är inte roligt att jobba där nu. Men det beror på att deras potentiella hot bara beskrivit konsekvenserna av att de inte varit de ädla riddare man framställt sig som. Att man inte följer regelverket har aldrig framställts som ett hot. Man har lagt mer resurser på att anställa informationsdirektörer istället för att bedriva en intern revision. Det var ju media som var hotet, inte det man själv gör.

Det är därför Swedbank låtit 40 miljarder åka genom sitt banksystem utan att fundera över sin roll. Som hjälpt banditer att flytta pengar de kommit över i säkerhet, undan fordringsägare, undan sina rättmätiga ägare, undan staters skattelagar. Pengar som kommit från korruption, droghandel, prostitution, människohandel, vapensmuggling och all annan smutsig verksamhet man kan tänka sig.

På samma sätt är hoten mot svensk travsport inte att det skulle kunna bli hårdare djurskyddsregler, en hårt reglerad spelmarknad eller att man i media framställs som några sällsynt cyniska människor som är beredda att skicka människor in i spelberoende för att finansiera rätten att få piska en häst till seger. Något har förmodligen hänt innan de svarta rubrikerna verkligen står på löpsedlarna.

En av de saker som skulle kunna hända är att ST:s arbete mot doping inte lyckas. Att det trots tusentals tagna prover som skickas till de finaste och mest renommerade laboratorierna i världen, som fryses ned och som tas slumpmässigt utanför tävling, ändå förekommer doping. Att det trots modiga hästskötare som vågar anmäla vad som pågår i stallet inte händer något. Att det trots vad ST säger, sprids misstro om resultaten. Att ST:s egen personal plötsligt hoppar av och pekar på bristerna i det arbete man håller på med.

Värre vore att ett alldeles nytt antaget dopingreglemente, som var tänkt att skärpa till reglerna och ge de som jobbar med de här frågorna en större verktygslåda, framställdes som en otillräcklig papperstiger. Det är ju inte så bra, och när kloka människor får ta in det, analysera det och dra slutsatser så kommer man behöva göra något åt det.

Det absolut största hotet mot travet, enligt min mening, skulle vara att det var någon annan som visade på att oegentligheter pågick. Precis som skedde inom längdskidåkningen nere i Österrike. Där var det den vanliga polisen som knackade på dörren eftersom Österrike anser att doping är ett bedrägeri i lagens mening. De nu avslöjade åkarna har testats hundratals gånger utan att man funnit något. Testats både i samband med tävling och oannonserat under träning. Det visade sig inte vara någon garanti, och efter VM kommer debatten bli hård inom hela idrottsrörelsen hur det kan vara så.

För Österrike, som har VM på hemmaplan, är det så klart maximal skada att deras egna åkare visas upp på bild med nålen i armen där de får otillåtna blodtransfusioner. Det kommer bli jobbiga möten med sponsorer, med de vintersportorter som arrangerar tävlingar, med politiker som ifrågasätter varför en enda krona i bidrag skall betalas ut till den där idrottsgrenen.

Om något liknande skulle inträffa för travet blir det inte ens jobbiga möten med alla spelare som inte längre vill köpa andelar för att spela. De bara lämnar. Därför är den senaste tidens händelser inom travet ytterst allvarliga. Mycket värre än 16:20, Xpresstrav, publiksiffror, antalet amatörer, uppfödning och auktionspriser.

Sport och spel utan friktion

Barfota utan strumpor och skor… Idag är det dags igen för de tränare som vill, under förutsättning att banan är OK och att hästens hovar klarar av det, låta sina hästar tävla utan skor på hovarna. Det går inte att låta bli att bli lite mer intresserad av travet då. Inte för att barfota i sig är världens grej, utan för att det är ett vårtecken. Vi har genomlevt tre månader av vinter, nu kommer vårsolen och ljuset obönhörligt att tina upp landet. Det är dags för de bästa unghästarna att göra årsdebut för att sedan laddas mot årets stora lopp. Det är också dags för många av de bättre hästarna att efter lite välbehövlig vintervila och uppbyggande träning komma ut och lufta sig igen, göras redo för de stora loppen.

Mest spännande tycker jag är att se de nyblivna fyraåringarna. Vilka har vuxit till sig på rätt sätt och mognat mest? Sedan är man nyfiken på de nyblivna femåringarna som var kulltoppar förra året. Vem har skalle och hårdhet att tampas med de redan etablerade i eliten? Vem ger Propulsion och Readly Express onda ögat och vägrar att ge sig? Och visst är man lite nyfiken på vilka treåringar som är tidigast i sin utveckling, där vet man att det kan hända en del.

En del hästar blir väldigt många meter bättre när de får tävla barfota. Därför är det sedan ett antal år krav på att tränarna före start skall redovisa om en häst skall tävla med skor eller inte. I år har regeln gjorts om så att det för samtliga lopp under en dag skall redovisas senast 15 minuter före första start. Häst som anmälts med barfota-balans får dock ändras till skor fram till defileringen av aktuellt lopp, utan någon påföljd.

Om man verkligen är intresserad av att fördärva förtroendet för ATG:s stora flaggskepp V75 och de andra stora spelformerna så kan man som tränare obstruera mot det här. Det finns få saker som spelare ogillar så mycket som just desinformation och att aktivt föra dem bakom ljuset.

Jag hoppas att 2019 blir året då tränare verkligen gör sitt bästa för att försöka berätta vilken utrustning hästen skall ha. Några var riktigt bra redan förra året och t.ex. Daniel Redén är något av ett föredöme vad gäller att i god tid berätta hur han tänker utrusta sina hästar. Många andra är också tydliga med information i sociala medier, på sin hemsida och i de intervjuer som görs.

Som jag ser det har man ingenting att förlora på att få det här att fungera. Och det behöver heller inte betyda att man tiger om hur hästen tränat, ätit, druckit och gjort ifrån sig. Det är också viktigt, men vi har kommit så långt i att bygga förtroende att spelarna inte tror att man startar en häst som man kan misstänka är sjuk. Spelarna utgår ifrån att de hästar som står på startlinjen är bra förberedda för att kunna tävla mot aktuellt motstånd, på den aktuella distansen och med den startmetod som aviserats.

Preparé och väldigt defensiva styrningar ser jag inte gärna i tävlingslopp på streckspelen. Om man ändå vill ge hästen ett ”uppbyggnadslopp” genom att köra snällt, så får man vara tydlig med det i intervjuer och information före loppen. Och om det nu är ett snällt lopp man vill ge hästen, så kanske inte göra det på V75 eller andra större sammanhang? Det är verkligen att visa förakt mot sporten trav när man tar andras startmöjligheter och mediautrymme bara för att träna lite.

När jag ändå håller på och önskar mig saker så skickar jag gärna en till banorna och deras banskötare att de skall ha rätt resurser och verktyg för att göra så skonsamma banor som möjligt. Det är så vi får hästarna att hålla sig skadefria. Det är på sådana banor man får se flest oväntat bra prestationer, det är dit man gärna åker igen. Spara in på någon tipsnisse eller köp en enklare variant av blombuketter till segrarna om det är vad som behövs för att banskötarna skall få rätt resurser.

Mellan sport och spel skall det vara så lite friktion som möjligt, det är så travet kommer framåt.

Om spelbolagens marknadsföring

Viktor Barth-Kron, DN:s okrönte kung av politiska lustigheter, sammanfattade kanske gårdagens möte mellan civilminister Ardalan Shekarabi och spelbranschen allra bäst. ”I dag har Ardalan Shekarabi sagt till spelbolagen på skarpen att om de inte skärper sig så kommer regeringen utreda om man ska säga till ännu mer på skarpen”.

Bakgrunden är det folkliga missnöjet med att snart sagt allt tillgängligt annonsutrymme som man kan få tag på ockuperas av spelreklam. Borta är den dubbade tyska tvättmedelsreklamen, den irriterande blöjreklamen, reklam för mensskydd, tandkräm med ny revolutionerande formula eller schampo som godkänts av ett institut i Schweiz. Inte ens reklam för medicin mot nagelsvamp och analklåda slår längre igenom. Istället är det jackpottar, insättningsbonusar, häftiga spel och smarta odds som fyller våra huvuden.

Hittills har 69 bolag beviljats licens på den svenska marknaden, ytterligare ett 30-tal har ansökt om licens. Den svenska marknaden har kanske plats för 6-8 bolag om de skall vara välmående. Nu har många verksamhet i utlandet som kan vara med och dela kostnaderna för infrastruktur och administration, så kanske kan något dussin bolag dela på marknaden till slut.

Även om de flesta bolag redan innan licenstilldelningen agerat mot den svenska marknaden med EU-kollegan Maltas spellagstiftning i ryggen, så är det rätt små marknadsandelar man lyckats bryta loss från de stora monopolen i Sverige. Nu skall man konkurrera mot tusentals ombud för Svenska Spel och ATG. Man skall konkurrera mot tusentals försäljningsställen av Trisslotter och Bingolotter. Konkurrera mot Postkodlotteriets prenumerationer.

Nästa vecka kommer man i TV4:s kanaler sända 16 timmar och 35 minuter schemalagt trav, som i praktiken är 16 timmar och 35 minuters spelreklam för ATG. Det kommer sändas Postkodmiljonären, Bingolotto, Lotto-dragningar, Keno, Eurolotto, Vikinglotto och skrapningar av höga Triss-vinster. Varenda liten lokaltidning publicerar sidor av tips till travet och tipset. Man redovisar de gamla monopolens spel i sina resultatbörser, skriver små nyhetsartiklar om någon i deras utgivningsområde vunnit en ”storvinst”.

Hur har regeringen egentligen tänkt sig att de många nya bolagen skulle kunna marknadsföra sig mot den spelande allmänheten om de inte får göra reklam? Ställa sig i små bås i köpcentrum och antasta alla besökare för att försöka få dem att registrera sig där? Skulle svenska folket tycka att det var en bättre idé om spelbolagen föll ned på telefon-nasarnas usla nivå? Skulle de göra som politikerna gör själva inför valen, och tapetsera hela Sverige med affischer som uppmanar till att spela hos dem? Skulle man kanske inspirerats av bluffaktura-företagen och skickat ut något myndighetsliknande brev till alla där de ombetts gå in och registrera sig på någon anpassad landningssida som sedan gjorde dem till kunder?

Politikerna hade ingen som helst konsekvensanalys av vad de satte igång. De ville bara få en sur fråga att försvinna från dagordningen, kunna få en guldstjärna av finansen för att de säkrat ett skatteinflöde och berömmas av mediahusen för att de skapat mycket nödvändiga reklamintäkter. Men att modellen man valde med obegränsat antal licenser skulle innebära ett enormt reklamkrig kunde man nog räknat ut om man pratat med branschfolk lite mer informellt.

Jag hoppas ändå att branschen kan försöka hålla sig från att bli allt för utmanande i sin marknadsföring. Spelreklam på sajter som i hög frekvens besöks av personer under 18 år kan man med fördel avstå ifrån. Marknadsföringen måste bli lite smartare.

Något jag saknar är unika spel. Inte ens ett eget, extra roligt, videoslotspel kostar man på sig. Skulle inte ATG på sitt nätkasino kunna ha ett spel där man skall få fem Legolas i rad för att vinna högsta vinsten? Och får man upp en Lord Skarplöth får man ett frispel på en rak trio. Skulle ingen kunna göra glimten i ögat-spelet  ”Vem blir sjua?”. Vem kommer på sjunde plats i skidloppet, slalomtävlingen, travloppet, allsvenskan.

Varför har ingen ännu kommit på att bland sina kunder lotta ut det tokroliga priset som startar ha-begäret? Marmorstatyn som värderades till 100 000kr i Antikrundan t.ex. Eller en körklar T-Ford, eller resa till ett ställe där få andra har varit. Priser som man inte riktigt visste att man ville ha, sånt som det inte alltid är OK att ta upp med sin partner vid frukostbordet, men som startar en frestelse. Rätt gjort kan det generera rätt mycket virala delningar, artiklar i pressen och nya spelare.

Det går att marknadsföra sig lite smartare än idag, men visst måste även de nya bolagen som förväntas bli pålitliga skattebetalare och arbetsgivare i Sverige få lov att marknadsföra sig. Orkar man inte med det kan man med fördel låna en bok på biblioteket och lägga sig och läsa. Själv har jag just nu fastnat för Michael Hjort och Hans Rosenfeldts gastkramande deckare med romanfiguren Sebastian Bergman.

Korta notiser per den 31:a Januari 2019

Snabbt och utmärkt
Igår dök det upp på Twitter från On Track Piratens ägare att hästen skulle strykas. Trist för hästen, trist för kretsen runt hästen, trist för sporten. Hoppas han snart är redo för fler lopp. Information av det här slaget är inte ovanlig, det händer lite då och då. Ibland kan man läsa i tipstidningarnas sena utgåvor att häst si och så kommer strykas. Det lite ovanliga igår var att redan efter en kvart var hästen struken i systemen, och alla spelare hade lika information. Ofta kan det dröja flera dagar innan hästen verkligen är struken i sportsystemet, och då hinner den dra på sig en massa spel. Spelarna hinner köra sina lopp i badkaret med felaktiga förutsättningar. Det kommer uppstå en viss osäkerhet på om den verkligen skall strykas eller ej när det drar ut på tiden.

Så som det fungerade igår skall det alltid fungera, så vill vi spelare ha det!

Generationsskifte
Det är lite av ett generationsskifte inom travet. 40-talisterna och för den delen 50-talisterna går i pension, i många fall efter en lång och mycket framgångsrik karriär. Det är inte så många 40-talister kvar med proffslicens, och av dem som finns har de flesta trappat ned och umgås med planer att få leva som pensionär. Om några år gäller samma sak för dem som är födda på 50-talet.

En del av dem trappar ned planerat, några lite mindre planerat. En del rycks ifrån oss plötsligt, andra tynar bort framför våra tårfyllda ögon. Några inser att de inte hänger med, några skadas av olyckor, några får bara nog. Alldeles oavsett måste vi inse att de inte kommer finnas där i all evighet.

De började sin karriär innan ATG fanns, långt innan det fanns totomatombud, när TV-sändningarna var sporadiska, innan det fanns internet. En del av dem måste ha varit med och kört eller i alla fall sett ”första loppet med startbil” på sin hemmabana. Några har varit med och sett travbanor invigas, och nu pratar jag inte om Vaggeryd eller Tingsryd. Kalmar och Mantorp invigdes t.ex. 1965, Halmstad 1969.

De var med och jobbade för eller med tidigare generationers stora namn bland tränare, funktionärer, hästägare, uppfödare, spelare. Namn som många av oss som lever idag vara sett flimra förbi i någon nostalgisk spalt i ett 20 år gammalt Vinternummer eller någon av Wikners bloggar och artiklar.

Alla varken kan eller vill skriva någon bok där deras karriärer och minnen sammanfattas. Men nog borde en hel del mediautrymme kunna vikas för att göra reportage, dokumentärer, inslag, poddar etc om dessa ”legendarer”? Nog borde banorna vara lite sugna på fler arrangemang i stil med Johan Lindberg och Stefan Hultmans turné? Nog är vår samtid beredd att höra anekdoterna, få höra reflektioner om hur träningen, fodret, utrustningen och banorna förändrats? Resonerade en uppfödare för 40-50 år sedan på samma sätt som idag? Vad hade hästägarna för förväntningar då som de inte har nu?

Jag förstår att de som faktiskt inte helt slutat kanske inte är så väldigt förtjusta i att redan sammanfatta karriären, men de kanske kan försöka visa på hur trenderna rört sig de senaste decennierna, och var man rimligen hamnar om ytterligare ett tag?

Jag var inne på en hel del av banornas hemsidor för jag tänkte att de naturligtvis har en ”vår historia” där de berättar om hur det började för just den banan och milstolparna framåt. De stora namnen på banan. Det fanns inte så mycket sådant. Det kanske är tråkigt att ”trona på minnen från fornstora dagar”, men jag tror man ändå förväntar sig att kunna läsa något om historien.

Jackpot
Ingen hade åtta rätt igår, och det var nog tur. Enligt matematiken skulle det finnas c:a 0,15 system kvar, och trots jackpot hade det blivit rätt så dåligt betalt för en så svår rad. Men nästa onsdag kan det ju bli fint spelvärde, då är det i alla fall en bit över 14 miljoner extra i potten till dem med alla rätt.

Ikväll på Åby är det ingen jackpot, så då blir det inget spel från min sida. Om fler blir lite grinigare och struntar i att spela när det bara finns nedsida och ingen uppsida så kanske ATG kan bli lite påhittigare än att bara flytta runt spelarnas pengar mellan olika spelomgångar i detta skicklighetsspel som de mer och mer förvandlar till kasinolotteri.

Korta notiser per den 30:e Januari 2019

Därför är det glest i startlistorna
En titt på siffrorna över antalet starter, antalet lopp och antalet hästar ger bilden av att antalet hästar minskat betydligt mer än antalet lopp de senaste 10 åren. Tomrummet har inte fyllts upp av utländska hästar eller importer i högre utsträckning än tidigare. Istället har antalet starter per häst ökat för att täcka en del av detta. Men det räcker inte, det saknas i alla fall hästar i vart och vartannat lopp idag.

Jag tänker mig att det här borde kunna vara positivt för landets amatörer. Lättare att komma med i loppen, att man körde bort lite startpoäng gör inget, man kommer med i alla fall. Men en titt i kolumnen för amatörlicenser visar att det inte är så i verkligheten. Så tänker jag mig att det borde vara bra för hästägarekonomin. Med så mycket lopp på hemmaplan som man kommer med i behöver man ju inte resa lika mycket. En koll med hästägarna visade att så inte var fallet.

Istället är det fortfarande prispengarna per start som är det stora problemet. Pokalåret hjälpte väl till en del, men det är fortfarande rätt så låga prispengar i förhållande till vad det kostar att starta en häst och vad det kostar att ha den i träning.

Man skulle kunna höja prispengarna i loppen som blir kvar, om man minskar ned dem med något tusental. Det skulle innebära något hundratal tävlingsdagar mindre, och det vill banorna inte höra talas om. Spelmässigt betyder 100 tävlingsdagar av typen ”saxbana”, ”breddtrav” eller ”lördagskväll” inte särskilt mycket, det är ytterst modest omsättning under sådana dagar. Vi har det så här för att alternativet innebär obehagliga beslut. Kanske måste banor stängas. Jag säger inte att vi skall göra annorlunda mot idag, men man måste kunna vara öppen med anledningarna. Tydligt redovisa varför man väljer att göra si eller så.

I den här frågan har man kommunicerat med banorna, men de verkar ha svårare att ta diskussionen vidare till sina aktiva, nå ut till alla amatörer, uppfödare, hästskötare och hästägare.

Solvallas uppförsbacke
När man läser vad folk tycker om Solvalla, hör vad folk säger om dem, läser de svar som de tvingas ge till insändarskribenter, om de bitskheter som gärna kommer från andra håll mot Solvalla, så förstår man att en stor del av det arbete som Jörgen Forsberg och andra på Solvalla lägger ned, bedrivs i motvind.

Jag tror inte att Solvalla själva tycker att lösningen med tävlingar tisdag och onsdag är den mest optimala lösningen världen skådat. Men den ordningen som rådde innan var inte heller bra. Fredagsluncher var möjligen bra för TV-folket, men inte för Solvallas aktiva. De planerade ju för att åka till lördagens V75. Det finns ingen annan banas tränarkår som reser så mycket till V75-tävlingar som Solvallas. Eller som deltar i insatsloppen så mycket. Därför var inte söndagarna heller något alternativ som ”permanent” dag.

Det finns heller ingen bana som har i närheten av så mycket hästar som Solvalla har. Man behöver tävlingsdagarna. Och visst hade det väl varit jätteroligt om Solvalla bara kunde öppna grindarna och det var gratis att gå på Elitloppet, men då hade det inte blivit någon show och feststämning. Inga inbjudna som flugits dit, inga ägare till intressanta hästar som bearbetats av sportchefen. Visst hade det varit kul om det hade varit sådan efterfrågan på stambord att man kunde fylla alla bord på alla Solvallas restauranger med stamgäster, men nu är det ju inte så. Visst hade det varit kul om Stockholmarna gått man ur huse och vallfärdat till Solvalla varje gång de hade tävling, men de gör andra prioriteringar i livet.

Det betyder inte att Solvalla gör ett dåligt arbete eller att de inte vill att det skall lyckas. Finns det någon som tror att någon bana hade lyckats bättre med tio tävlingsdagar i Januari?

Jackpot-curling
ATG har nu återigen indirekt förklarat att jackpot enligt deras sätt att se det är guds gåva till spelbolaget. Den där jackpot-festivalen med V75-hybris en vecka före jul gick ju bra för några år sedan och då måste ju den idéen köras i kopieringsmaskinen och implementeras maximalt. Därför har vi nu också ett liknande koncept på våren, och ett på sommaren.

Jag tänkte sätta mig lite på tvären. Likt en söndercurlad millenial vägrar jag spela om det inte finns något mervärde. Ikväll finns det över 7 miljoner extra i V86-potten, så det är definitivt spelvärde. Sju miljoner som förra veckans spelare fick avstå ifrån när rätt rad blev för lätt, och som den här veckans spelare istället får chansen att vinna. Och det kallas skicklighetsspel…?

Korta notiser per den 29:e Januari 2019

När det tillfälliga är permanent
ATG kör ännu ett varv med sin patenterade ”samla en massa jackpotpengar och dela ut dem i slutet av en period med en massa extra V75”. På våren, med final på Påskdagen, kallar man det Spring Race. Och sedan är det bråttom för att hinna med en ”Summer Burst” med final i slutet av sommaren, och sedan är det ju Winter Burst fram till nyår. Varje period är knappt tre månader lång. Totalt är det någon ”jackpotkampanj” som pågår under 8 av årets 12 månader. Räknar man på andelen av V75-omgångarna är det ännu större andel som ingår där tack vare alla extra omgångar.

Det här är ingen ”tillfällig justering”. Det tillfälliga är de få veckor som eventuellt uppstår mellan kampanjperioderna. Under merparten av året samlas de svenska småspelarnas insatser samman till stora jackpot-fonder som sedan de internationella spelsyndikaten skall kalasa på tre gånger om året. Det enda rationella rådet man kan ge spelare är att bara spela när det är jackpot. Det är då, och bara då, det finns rimliga förutsättningar att spela.

Den franska utförsbacken
Spelet i Frankrike börjar hamna i fokus. Det har gått ned sedan 2012, och även om det inte är jättestora tapp år för år, så blir det sammantaget en hel del. 2018 spelades det för 29% mindre än 2012, och 2019 har inte börjat bra det heller. Man hade ju annars hoppats på att en stor revision av Quinté skulle sätta fart på det spelet igen. Spelet i Frankrike har länge varit helt beroende av Quinté som draglok. I övrigt är spelet utspritt på vinnare, plats, trio, ”tvilling”, 2 av 4 och vad man nu har. Flerloppsspel som vi gillar i Skandinavien finns nästan inte i Frankrike.

Inför 2019 sänktes prispengarna, och ett hårt sparbeting lades på PMU. PMU delar ut mindre än ATG till sporten av varje omsatt krona, så det borde finnas en del potential i att gräva fram mer pengar. Men fransmännen vill gärna gräva fram de pengarna med ökande omsättning, för att kunna få extra utväxling, och också kunna investera och förnya sig utan att sporten blir lidande. Problematiken känns igen från Sverige och flera andra länder.

Mitt råd till PMU, om man nu får vara så pretto att man ger sådana, är att ta betalt för sina potter som andra spelar in i. Det håller inte att debitera enstaka procent av spelet för förmånen att få spela in i stora miljonpotter. Man gör inte ens länderna som spelar in någon vidare tjänst. Se t.ex. på Norge som länge fyllt sitt spelprogram med svenskt, danskt och franskt trav. Intresset för travspel totalt har inte ökat, men undan för undan har intresset för att spela på det egna inhemska travet minskat.

Progressiva svenskar vs giriga spelbolag
De nylicensierade spelbolagen visar dagligen att de inte är mogna för att verka på den svenska spelmarknaden. Det limiteras på ett sätt som gör att konsumenten inte kan nyttja de erbjudanden som fick denne att låta sig värvas som kund dit. De hittar på regler som tvingar in kunderna till kasinot där de skall omsätta sina pengar innan de får ta ut dem.

Jag skulle önska lite aktion från vårt svenska konsumentverk och från Spelinspektionen innan det här horribla har fått sprida sig och blivit någon slags de facto-standard på den svenska spelmarknaden. Då blir det mycket svårare att ändra något sedan. Och nej, bara för att något är standard och allmänt vedertaget på Gibraltar, Isle of Man, Malta, nederländska Antillerna eller rent av i London finns det något som säger att det skall vara så i Sverige.

Enligt alla undersökningar som gjorts är Sverige och svenskarna de mest progressivt liberala människorna i hela världen. Världen finns där för att vi skall kunna förverkliga våra drömmar, och vi struntar fullständigt i att man alltid gjort på ett annat sätt. Jo, det här undersöka kontinuerligt och varje gång hamnar Sverige långt uppe i ett hörn. Våra närmaste grannar på skalan är våra nordiska grannar, men det är onekligen en bit dit. Vi är alla små Greta Thunberg som utan en massa överslätande krusiduller kan säga vad vi tycker till vem som helst, och förväntar oss att världen rättar sig efter vad vi tycker. Det behöver spelbolagen också få lära sig.

Korta notiser per den 28:e Januari 2019

Slaget vid Vincennes
De hade samlats allesamman. Från Norden hade Timo Nurmos och Björn Goop anlänt med den titelförsvarande Readly Express. Daniel Redén hade tillsammans med Örjan Kihlström, en gång också titelinnehavare, kommit med Propulsion. Med sig hade han också den norska Lionel. Sebastien Guarato hade fått ordning på den flerfaldiga vinnaren av det mesta, Bold Eagle. Och han hade fyra stallkamrater med sig i loppet. Ett team á la cyklingens Tour du France. Phillip Allaire hade mönstrat tre hårdingar till denna batalj, Bird Parker, Traders och Charly du Noyer. Och så kom Jean-Michel Bazire med sin trio. Davidson du Pont, norske Looking Superb och Belina Josselyn.

Det kom att bli ett taktiskt ställningskrig, där Bazire lurade nästan hela fältet på samma sätt som Jos Verbeck en gång lurade alla i Elitloppet med Remington Crown. Med hjälp av Björn Goop, som tog en lugn dödens med Readly Express låste han loppet när han kom till tätpositionerna med sina hästar. Sedan körde han i ett lugnt, men tillräckligt högt tempo för att de där bak (som hamnat väl långt ned) inte skulle gå framåt. Inte förrän det var för sent. Bold Eagle öste på i 1,06-tempo genom sista kurvan, men det gick nästan lika fort där framme. Propulsion gick ännu snabbare, men det var inte i närheten att räcka. Bazire hade lurat dem, och dessutom gett sina hästar de bästa positionerna där framme. Readly Express kämpade, men efter att Readly Express satt klorna i ledaren så kämpade sig Belina Jossylyn och Looking Superb förbi under de sista 50 meterna.

Jean-Michel Bazires hästar blev 1:a, 2:a och 4:a i Frankrikes största travlopp. Det är en maktdemonstration av denne man som vi för alltid kommer att minnas. Det är så stort att det borde byggas en ny triumfbåge till Bazieres ära.

Norskt jubel
Tvåan i loppet, Looking Superb är en norskfödd och norskägd häst som började sin karriär hos Jomar Blekkan. Under förra året kom han till Norges motsvarighet till Silverdivisionen, och det är ett tjockt, segt glastak att ta sig igenom, bara för att upptäcka att när man väl kommit dit väntar snabblopp med 15-20 000kr i förstapris, och kanske lite V75 mot allehanda amerikanska importer.

Så Looking Superb gjorde som så många svenskar gjort förut i liknande situation, de skickade ned sin häst till Frankrike i hopp om att han skulle stå lite ”billigt inne” i några lopp och kunna tjäna fina pengar. Det kunde han. Dagen före julafton vann han Prix Tenor de Baune. Utöver någon halv miljon i prispengar, med råge den största prischeck hästen vunnit, också en biljett till Prix d’Amerique.

Trista anklagelser
Det fanns en hel del röster på sociala medier som antydde att Looking Superb måste vara dopad. Jag tycker det är trista anklagelser, och de kommer allt som ofta från människor som knappt satt sin fot i ett stall, som inte har en aning om hur antidopingarbetet bedrivs och inte har en aning om hur man skulle kunna dopa en häst till att bli så väldigt mycket bättre. Det är en oerhörd anklagelse att komma med, och om man har på fötterna för en sådan anklagelse vädras den lämpligen inte i sociala medier, utan man tar kontakt med det franska travförbundet. +33 01 49 77 17 17 är numret, och det brukar gå bra att prata engelska med dem.

Amerikanskt trav
Borta i USA pratar man också trav. Prix d’Amerique går inte helt spårlöst förbi ens där, i alla fall inte hos entusiasterna. Där börjar fler komma in i tankebanorna att man kanske skulle prova större startfält där också, i alla fall på milebanorna, och måhända längre distanser än den snabba engelska milen också. Jag tror de är något på spåret där…

Amerikansk travsport börjar dock få en del bekymmer torna upp sig vid horisonten. Travsportens pengar från kasinon ifrågasätts mer och mer. Varför skall människor med låga inkomster sitta och spela bort sina pengar i förhoppning att få en storvinst så man kan skicka sina barn på college, och det som de förlorar skall sedan föda travet? Tänk om pengarna istället kunde bli stipendier för collegestudier till människor med låga inkomster? Eller finansiera vård av barn i fattiga familjer, gå till välgörenhet för fattiga pensionärer, eller krigsveteraner? Eller i värsta fall till kasinoägarnas egna fickor.

Det går att fundera i de tankebanorna även i Sverige när det gäller hästsportens finansiering. Det är rimligt att spel på hästar föder hästsporten. Det är mindre rimligt att kasinospel och spel på andra sporter skall föda hästsporten. Väldigt svårt att argumentera för det i långa loppet. Svårt att försvara för politiker gentemot väljare och påtryckningsgrupper som också vill ha finansiering till organisationer som gör ett viktigt arbete i samhället.

Här ligger ribban
För alla travbanechefer som funderar över vad man skall ha för mat ute på banorna, låt mig ge exempel på några ”ribbor” att hoppa över. De har inte satts av mig, utan av samhället i stort, genom konkurrens.

  • Om ambitionsnivån stannar vid ”korv”, så åk ut till en vanlig bensinmack i Sverige och titta på deras korvmeny. Det är där ribban ligger för vad konsumenten anser vara OK vad gäller korv. Olika smaker på korven, olika bröd, med mos, räksallad, gurkmajo, rostad lök och flera olika såser till de franska korvarna i baguetter.
  • Om ambitionsnivån sträcker sig till hamburgare, så åk förbi närmaste McDonalds, Burger King, Max, Frasses eller Sibylla. Det är nämligen där som ribban ligger för om konsumenten skall se på det där som något bra, eller som något torftigt.
  • Jag hoppas att ambitionsnivån är ännu högre. Inspireras av all den snabbmat som vuxit fram med food trucks, i galleriornas food courts eller på gågatorna där det går 13 matställen på varje dussin och konkurrensen är hård. Asiatisk wok, pastavagnar, mexikansk mat, gyros, tex mex, pulled pork, chiligrytor, paella, välfyllda baguetter, sallader, sushi, soppa och ostsmörgås, mjukglass, grillspett… Om man inte vill tänka korv och hamburgare, så finns det en del att välja mellan.
  • Där ambitionsnivån är högst, i fina restaurangen med duk på bordet, förväntar jag mig mat, service och bemötande som är värt den femhundring jag förväntas spendera på maten där, exkl dryck. Vad sägs om att V75-menyn har 4-5 alternativ vardera av förrätter, varmrätter och desserter? Något som i alla fall ger lite valfrihet till den som betalar för kalaset? Något som ger lite möjligheter för den som inte gillar ärtor att välja något annat än fiskalternativet, att den som har svårt för svamp kanske inte måste äta portobellon på förrätten och den icke så chokladfrälste kan hitta en citronfromage till efterrätt? Lägg till en vinlista som servitören med stolthet kan räcka över, och ge några tips ifrån. Inte skulle vi väl lägga så mycket pengar på mat på något annat ställe som inte klarade i alla fall detta?